Ned­slip­ning och so­dabläst­ring

Rik­ta blic­ken snett upp­åt och mar­sche­ra med oss – det här är en re­no­ve­ring med god svikt i ste­get. Be­slu­tet är fat­tat – Sko­dan ska sli­pas plåtren. Och vi får in­te so­va för­rän det är klart.

KlassikerGuiden - - Innehåll Forts. - TEXT JON REM­MERS FO­TO CARL LEGELIUS

Så får vi bort all gam­mal lack – än­da ner till plå­ten.

Det dof­tar svagt av lös­nings­me­del i den råa mor­gon­luf­ten. Jag gil­lar det. Lös­nings­me­del be­ty­der se­ger. Fram­för vå­ra föt­ter lig­ger Kam­rat 110R slak­tad och blott­lagd. Upp­fläkt för all­män be­skå­dan.

Om­lac­ke­ring står på dag­ord­ning­en och i det syf­tet har vi hug­git det stac­kars li­vet i styc­ken. Än­då tycks bi­len fort­sät­ta le mot oss. Ett snett le­en­de, un­der­då­nigt och med svan­sen mel­lan be­nen. Men lik­väl ett le­en­de. Kanske anar Kam­rat 110R att vi gör det här för dess eget bäs­ta. El­ler så anar in­te bi­len någon­ting ef­tersom den är gjord av plåt.

Vi är myc­ket ny­fik­na på hur myc­ket av en bil­lac­ke­ring som går att gö­ra själv. Be­grep­pet ”ga­ra­ge­lac­ke­ring” ver­kar va­ra i ut­dö­en­de. Myc­ket märk­ligt. För in­te allt för många år se­dan gick det att få sin bil om­lac­ke­rad för un­der tio tu­sen hos en pro­fes­sio­nell bil­lac­ke­ra­re. Ba­ra man bistod med de­mon­te­ring­en själv och ko­ka­de kaf­fe. Nu­mer räc­ker de peng­ar­na på sin höjd till färg, spac­kel, slip­ma­te­ri­al och li­te fi­ka­bröd. Och vi vet al­la att det in­te går att be­ta­la räk­ning­ar med fi­ka­bröd.

Många bil­lac­ke­ra­re tjä­nar idag si­na peng­ar på för­säk­rings­ska­dor. Be­grän­sa­de, för­ut­säg­ba­ra upp­drag. Kost­nads­ef­fek­ti­va. Det kan va­ra svårt att få en lack­verk­stad att ens be­fat­ta sig med ett jobb som tar så myc­ket verk­stads­y­ta som en hel­lac­ke­ring. Of­ta vill lac­ke­ra­ren räk­na tim­pen­ning.

Det har bli­vit bru­talt myc­ket dy­ra­re att lac­ke­ra om en bil och i det finns al­la ingre­di­en­ser till en or­dent­lig gör-det-själv-sop­pa – än­då tycks få ta ste­get. Vi vill ve­ta var­för. Hur ma­giskt kan det va­ra egent­li­gen?

Be­slu­tet fat­ta­des i kon­sen­sus och ti­digt: Vi mås­te sli­pa ner lac­ke­ring­en till bar plåt. Det är kor­ro­sion i grund­kvar­ken som gett upp­hov till den små­knott­ri­ga blås­bild­ning­en. Slar­var vi åter­kom­mer ba­ra pro­ble­met om nå­got år – och då har vi job­bat förgäves.

Vi är många hän­der och går­da­gens gri­si­ga slakt­ar­be­te har svet­sat ihop ar­bets­la­get or­dent­ligt.

Det är en god käns­la att job­ba till­sam­mans med and­ra män­ni­skor mot ett ge­men­samt mål. När man lig­ger på gol­vet och fing­rar­na spre­tar ef­ter ett verk­tyg … då har nå­gon an­nan re­dan sett be­ho­vet. Man be­hö­ver in­te ens frå­ga in­nan nå­gon sprät­ter iväg en nyc­kel ef­ter gol­vet: ”M7 igen? Här haru el­van”. Det är en häf­ti­ga­re upp­le­vel­se än nå­got fall­skärms­hopp i värl­den.

För att sli­pa ner lac­ken be­hö­ver vi va­pen. Lars från Verk­tygs­bo­den går en vän­da på lag­ret och kom­mer till­ba­ka med – en halv­pall po­ler­ma­ski­ner?! Fak­tiskt.

De går myc­ket väl att an­vän­da som slip­ma­ski­ner. Kard­bor­re­plat­tan är ut­märkt för att fäs­ta slip­pap­per, ma­ski­nen ro­te­rar hel­ler in­te så där van­sin­nigt fort att det ba­ra blir vär­me av sli­pan­det.

Vi har ock­så upp­täckt att Kam­rat 110R har rost­hål i ve­ka li­vet som krä­ver åt­gärd. Plåt­meis­ter Christer Lin­de sli­par sin elek­trod och sy­nar plåt­be­stån­det. Jodå, det mesta ska nog gå att lö­sa med vad som finns un­der ta­ket.

Men det är vad som finns i Da­ni­el Wes­ter­holms skåp­bil som vi är mest ny­fik­na på. Da­ni­el job­bar till var­dags som pro­dukt­ut­veck­la­re på Hag­mans Ke­mi och är man­nen som slut­gil­tigt ska hål­la i spru­tan. Det är ock­så Da­ni­el som ska lä­ra oss hur man sli­par spac­kel på rätt sätt. Han har ti­di­ga­re ar­be­tat som bil­lac­ke­ra­re och hans ord väger tunga i hur ar­be­tet ska fort­skri­da.

Om vi vi­sar oss ka­pab­la har han till och med lo­vat att vi själ­va ska få provspru­ta li­te. Gu­dars! Vi kan knappt bär­ga oss. Nu sät­ter vi fart!

1.

Var­för vår bil rostat just här är fort­fa­ran­de nå­got av ett myste­ri­um. Dub­bel­plåt … visst, men var­för in­te på den and­ra si­dan? Har det möj­li­gen mis­sats med rost­skydds­spru­tan? Christer vill re­pa­re­ra ska­dan med så få lö­sa plåt­bi­tar som möj­ligt. Till sin hjälp har han ett bat­te­ri plåt­be­ar­bet­nings­verk­tyg.

Christer an­vän­der Tig-svets och en svetstråd i spe­ci­ell mäs­sings­le­ge­ring. Med TIG kan han myc­ket ex­akt sty­ra vär­me­ut­veck­ling­en. Det gör att plå­ten in­te de­for­me­ras på sam­ma sätt som med en Mig-svets. Mäs­singstrå­den gör det ock­så lät­ta­re att fyl­la gap där plå­ten in­te pas­sar ex­akt. Det blir li­te som ett mel­lan­ting mel­lan att svet­sa och att lö­da.

3.

2.

Den här ska­dan ha­de na­tur­ligt­vis gått att åt­gär­da med tu­sen ihoplap­pa­de små­bi­tar och myc­ket slip­jobb ock­så – så ha­de det bli­vit om jag gjort det. Men när Christer är klar mås­te man ve­ta var man ska le­ta för att se var bi­len bli­vit la­gad. Det känns bra. Det ha­de va­rit synd att slar­va när bi­len i öv­rigt är så rost­fri.

4.

Vi bör­jar med att maskera av ku­pén från res­ten av ka­ros­sen. Själv­klart vill vi in­te ha in färg och slip­damm i bi­len. Men det är ock­så vik­tigt att det damm som re­dan finns i in­red­ning­en in­te virv­lar ut i lack­box­en och lan­dar i färg­lag­ret när Da­ni­el Wes­ter­holm se­na­re blå­ser på med sin färgspru­ta. Det mås­te bli helt tätt.

Ing­en tjec­ko­slo­va­kisk näktergal hörs när vi sli­par ner ori­ginal­fär­gen. Vi är för­sik­ti­ga med kan­ter­na. Om man hål­ler ma­ski­nen plant över en ka­ros­sy­ta och läg­ger, säg två ki­los tryck på den, då för­de­las des­sa två ki­lo på un­ge­fär 100 kvadrat­cen­ti­me­ter slipy­ta. Sli­par man där­e­mot över en kant ar­be­tar des­sa två ki­lo plöts­ligt på en yta av två tum­nag­lar. Livs­far­ligt.

Christer Lin­de la­gar rost och vill ha tid med ka­ros­sen för sig själv. Vi and­ra at­tac­ke­rar istäl­let de lö­sa ka­rossplå­tar­na. Med pap­per i korn 80 på en van­lig ro­te­ran­de po­ler­ma­skin går det snabbt att sli­pa sig ige­nom, men det här är ba­ra det förs­ta ste­get. När den gam­la fär­gen är bor­ta mås­te vi byg­ga upp ytan igen så den blir rost­skyd­dad och till­räck­ligt jämn för den blan­ka topplac­ken.

Gulp! Här har Karius och Baktus va­rit fram­me. Dub­bel­plåt. Som gjort för rost och dess­utom en plå­ga att la­ga. Vid si­dan av sitt jobb med fö­re­trä­des­vis brit­tis­ka äd­ling­ar an­ord­nar Christer kur­ser i plåt­be­ar­bet­ning. Det här är en en­kel match för ho­nom. Han bör­jar med att skä­ra nå­gorlun­da rent så han ser vad han har att job­ba med. Han le­tar frisk plåt som det går att svet­sa i.

5.

6.

7.

8.

Vi har fått ve­ta att det ska va­ra van­lig röd jär­nox­id­pri­mer i bot­ten på al­la bi­lar från Kva­siny-fa­bri­ken. Det ver­kar stäm­ma på vårt ex­em­plar. Där vi stö­ter på ytrost an­vän­der vi vin­kelslip med en så kal­lad flap­disk. Den är myc­ket ag­gres­siv jäm­fört med lackslip­pappren men in­te fullt så ag­gres­siv som en ren slip­ski­va. Tung­an rätt i mun …

Da­ni­el me­nar att ett kor­rekt ut­fört glas­fi­ber­jobb hål­ler bätt­re än många då­li­ga plåt­jobb. Det har ta­git Christer stör­re de­len av för­mid­da­gen att kor­rekt re­pa­re­ra skär­min­fäst­ning­en. Verk­lig­he­ten fron­talkroc­kar med allt vi tror oss ve­ta om hur en ka­rosska­da ska re­pa­re­ras. Vi ger Da­ni­el och hans glas­fi­ber­spac­kel en chans.

11.

10.

I ne­der­de­len av den ena bak­skär­men stö­ter vi på hål. Just där plå­ten lig­ger dub­bel mot in­ner­trös­keln. En teu­to­ner­nas kamp ut­bry­ter i verk­sta­den. Christer me­nar att det en­da sät­tet att åt­gär­da ska­dan på är att by­ta plåt. Vi har in­te oänd­ligt med tid. Da­ni­el, vår lackoch härd­plast­ma­gi­ker ar­gu­men­te­rar för en glas­fi­ber­re­pa­ra­tion.

9. ab­so­lut in­te ha fett på ytor som se­na­re ska lac­ke­ras. Allt tor­kas na­tur­ligt­vis av med thin­ner, men ju re­na­re vi kan hål­la slip och spac­kel­mo­men­tet desto bätt­re.

Vi trod­de vi var kla­ra med ren­gö­ring­en, men un­der bak­stam­men göm­mer sig mer goja. Vi gör vad vi kan för att se­pa­re­ra ren­gö­rings­mo­men­tet från slip­ning och lack. Smut­sen är fet. Vi vill

Sand är ef­fek­tivt, men man ris­ke­rar att ka­rossplå­ten slår sig. Vi törs ba­ra an­vän­da sand på ytor i när­he­ten av press­veck. Al­la sto­ra öpp­na ytor und­vi­ker vi. Det är otro­ligt fres­tan­de att lå­ta strå­len vand­ra vi­da­re, men Skod­aplå­ten är tunn och vi har sett ex­em­pel på vad som kan hän­da. Vart tog vårt dags­ljus vä­gen egent­li­gen? En ar­bets­dag går otro­ligt fort när man har ro­ligt!

Reg­net häng­er i luf­ten. So­len har gått och lagt sig. Kam­rat 110R får flyt­ta in i sliprum­mets vär­me där ett helt gäng slip­vil­li­ga vän­tar, samt­li­ga har ringt si­na re­spek­ti­ve: ”Jo du, eeh, det kan bli

Me­dan slip­ning­en av ka­ros­sen på­går i sliprum­met har de lö­sa ka­ross­de­lar­na flyt­tat in i verk­sta­den. De ytor vi in­te vå­ga­de bläst­ra pens­lar Carl med rostom­vand­la­re istäl­let. Den sta­bi­li­se­rar rostan­grep­pet och brom­sar upp pro­ces­sen. Den är mjölkvit i bur­ken, blir blå­li­la när den ver­kar och över­går till svart när den ver­kat fullt ut.

18.

16.

17. se­ent ikväll...” Med fem slip­ma­ski­ner sam­ti­digt i luf­ten för­svin­ner ori­gi­nal­lac­ke­ring­en på un­der en tim­me. Det här kan du allt­så kla­ra själv på un­ge­fär fem tim­mar.

12.

Ren plåt är sta­bil så länge vä­ta och sy­re stängs ute. Rost är ett an­nat namn på det som i ni­ans ke­mi­kurs het­te jär­nox­id. När järn kom­mer i kon­takt med vat­ten bil­das sy­re. Järn och sy­re är de ke­mis­ka kom­po­nen­ter­na som be­hövs för att järn ska ox­i­de­ra – ros­ta. En pri­mers upp­gift är att bil­da ett spärr­skikt. Da­ni­el åt­gär­dar ska­dan på un­der en tim­me, härd­ti­den in­räk­nad. 14. Rost är ald­rig ro­ligt. Att glas­bläst­ra är ro­li­ga­re. Små­de­lar som gal­ler och tank­lock tar en evig­het att sli­pa plåtre­na för hand. Slar­var man och lå­ter färg sit­ta kvar på svåråt­kom­li­ga stäl­len blir kon­tu­rer­na mju­ka. När yt­ter­li­ga­re färg­la­ger byg­ger på blir det snart inga kon­tu­rer kvar. De­lar­na tap­par sin kris­pig­het. Glas­bläs­ter­skå­pet krym­per job­bet från nå­gon dag till knappt en tim­me.

Men allt ryms in­te i skå­pet. Ka­ros­sens svåråt­kom­li­ga hörn och press­ning­ar tar vi med frib­lå­san­de so­dabläs­ter. En smart ma­skin som har två tan­kar; en för so­da och en för van­lig sand. So­da är sam­ma sak som bak­pul­ver och är myc­ket skon­samt mot plå­ten. I gen­gäld tar so­da ba­ra bort färg, in­te rost. Då vri­der man på kra­nen och går på med sand istäl­let …

13.

15.

Hem­lig­he­ten lig­ger i att ald­rig spack­la över rost och att tä­ta or­dent­ligt med epox­ipri­mer på bå­da si­dor. Rost är in­sta­bilt och kom­mer ofel­bart att gro vi­da­re un­der spack­let – där­för ser vi till att varen­da rost­por är bort­sli­pad. Ef­ter att ha knac­kat ner hå­lig­he­ter­na till små skå­lar fyl­ler Da­ni­el med glas­fi­ber­spac­kel. Spack­let som trycks ge­nom hå­len slä­tar han ut på bak­si­dan.

Det är märk­ligt hur myc­ket som döl­jer sig un­der lac­ke­ring­en. Kund­vagns­for­ma­de små­bu­lor, nå­got dörrupp­slag. Vi kän­ner oss som värs­ta ar­ke­o­lo­ger­na. All­ra märk­li­gast är kanske de mär­ken ef­ter en pan­sar­fil vi hit­tat. De mås­te ha gjorts på fa­bri­ken – direkt i ka­rossplå­ten. Var­för sät­ter man en pan­sar­fil direkt i en ny ka­rossplåt?

Med al­la ka­ross­de­lar plåtre­na och rost­fria kan vi bör­ja byg­ga upp ytan igen. Ska spack­let el­ler grund­fär­gen lig­ga när­mast plå­ten? Da­ni­el me­nar att man ba­ra kan spack­la ovan­på två­kom­po­nents pri­mer och ald­rig över en et­san­de pri­mer. Vi spack­lar direkt på plå­ten. Minst risk för kom­pli­ka­tio­ner och vi spar myc­ket tid.

”Ett av de van­li­gas­te felen folk gör är att de läg­ger på för li­te spac­kel i förs­ta vän­dan”, sä­ger Da­ni­el. Bätt­re att läg­ga på ett or­dent­ligt la­ger så man har nå­got att job­ba med. Se­dan fe­gas det of­ta med här­da­re, då kan det ta ett dygn in­nan det är ge­nom­här­dat. Det är ett dygn som för­svin­ner då det in­te går att sli­pa spack­let. Det här är la­gom.

22.

19.

20.

21.

Läm­nar man rost bakom sig så kom­mer den förr el­ler se­na­re till­ba­ka. Frå­gan är egent­li­gen ba­ra hur lång tid det ska ta. Vi har gått över al­la plåty­tor en sista gång med 180-pap­per. Vi vill ogär­na an­vän­da rostom­vand­la­re på ka­rossplå­tens ut­si­da. Da­ni­el punkt­bläst­rar de ytor där vi fort­fa­ran­de kan ana rostan­grepp.

23.

När Da­ni­el sli­par över kol­pulv­ret blir al­la ni­våskill­na­der tyd­li­ga. Sän­kor syns som grå zo­ner. Där ma­ski­nen tar blir ytan vit som spack­let. En oscil­le­ran­de ma­skin med mjuk plat­ta och kard­borr­fäs­te samt en lång slip­kloss är egent­li­gen de en­da verk­tyg som be­hövs för att sli­pa spac­kel.

Ny dag och nya tag! Da­ni­el sy­nar ka­rosske­let­tet. Det ser bra ut för­u­tom någ­ra smär­re oro­lig­he­ter i plå­ten. Svets­skar­var­na mel­lan ta­ket och den öv­ri­ga ka­ros­sen spack­las och sli­pas. Den gam­la par­ke­rings­ska­dan vi­sar sig va­ra för­vå­nans­värt grund. De ytor där färg fort­fa­ran­de sit­ter kvar jäm­nas till så över­gång­en mel­lan färg och plåt blir mjuk.

24.

Vi anar att just slip­mo­men­tet kan va­ra myc­ket svårt att få till hem­ma i ga­ra­get, för förs­ta gång­en och ut­an ett proffs på en arm­längds av­stånd. Jag har gjort det här förr, men får än­då back­ning på ytor jag sli­pat – och får spack­la om. Da­ni­el kan med blot­ta ögat se vad vi and­ra knappt kan kän­na med vå­ra fing­er­spet­sar. Ru­tin och käns­la är vad det hand­lar om. Och det tar tid!

När vi rul­lar ka­ros­sen från sliprum­met till Verk­tygs­bo­dens lack­box är stäm­ning­en på topp. Det har va­rit otro­ligt myc­ket jobb för att nå hit. Nu änt­li­gen vän­der all­ting. Kam­rat 110R ska få sitt förs­ta la­ger färg. Da­ni­el släp­per en bomb: ”Vi ska grund­må­la he­la bi­len med spray­bur­kar.” VA?! Vad sa­de du?

25.

När jag åter­vän­der till sliprum­met är plöts­ligt ing­en där. Kons­tigt, kloc­kan vi­sar ju ba­ra 00:18? Kam­rat 110R är helt färg­lös. Jag slås av hur kons­tigt det är

Nu­me­ra kan man kö­pa pro­fes­sio­nell två­kom­po­nents grund­färg på spray­burk. Sam­ma som proff­sen an­vän­der. Man ak­ti­ve­rar bur­ken med en am­pull i bot­ten. Det blir vis­ser­li­gen dy­ra­re än färg på lösvikt. Men man slip­per kö­pa kom­pres­sor och se­ri­ös färgspru­ta. Även kost­na­den för tvättt­hin­ner till färgspru­tan kan stry­kas.

26.

Här­da­ren är blå­fär­gad så man lätt ska se när den är jämnt för­de­lad i spack­let. Syns sim­mi­ga blå­ak­ti­ga streck är det ba­ra att blan­da vi­da­re. I dju­pa­re bu­lor är det glas­fi­ber­för­stärkt spac­kel som gäl­ler. Glas­fi­ber­strå­na fun­ge­rar som ar­me­ring och gör att spack­let in­te änd­rar form el­ler spric­ker när det här­dar – även när det läggs myc­ket tjockt.

Spack­let ska läg­gas så det täc­ker in­te ba­ra ojämn­he­ten i ka­ros­sen – ut­an även en bit runt om­kring. Var­för blir be­grip­ligt när det se­dan är dags att sli­pa ut spack­let. Finspac­kel, i det här fal­let Hag­mans Micro, ska ba­ra läg­gas i la­ger mät­ta i mil­li­me­ter.

Den långa slip­klos­sen är bra för att for­ma sto­ra pla­na ytor. Men man mås­te va­ra för­sik­tig med att rö­ra den rakt fram över en yta. Den ska helst job­ba di­a­go­nalt – ”fram­åt snett upp­åt”. An­nars finns risk att den ba­ra plö­jer en få­ra rakt ner i spack­let.

Man ska kun­na se ige­nom kan­ten på ett spac­kel­la­ger. Då är över­gång­en mjuk. Års­ring­ar­na ska va­ra dif­fu­sa. Da­ni­el an­vän­der ett spe­ci­ellt kol­pul­ver som gör det lät­ta­re att se. Vår bak­luc­ka lik­nar snart när­mast en ori­en­te­rings­kar­ta.

GÅS­HUD

27.

28. att stå in­till en bil som är helt av­klädd. Den kan in­te döl­ja nå­got för mig läng­re. Det är gans­ka spe­ci­ellt. Al­la bor­de få pro­va det här nå­gon gång.

29.

Ny ma­ske­rings­o­pe­ra­tion. Da­ni­el är in­te helt glad för bygg­plas­ten. Fär­gen fäs­ter in­te på den. Det finns risk att färg­fla­gor kom­mer att loss­na och virv­la runt i lack­box­en. Pap­per är bätt­re. Vi maske­rar in­te ba­ra för att skyd­da ytor från färg. Vi maske­rar för att in­te damm ska rö­ras upp.

33.

30.

31.

32.

På Kol­la in fil­men nu www.klas­si­ker.

34.

All topplack släp­per ige­nom li­te fukt. När fuk­ten le­tar sig ner i det po­rö­sa spack­let bil­das så små­ning­om blå­sor. Om man tä­tar sprutspack­let med ett spärr­skikt två­kom­po­nents pri­mer ovan och un­der får man inga pro­blem. Da­ni­el lo­var – och vi tror ho­nom. En bätt­re ”ki­naspru­ta” fun­ge­rar bra till sprutspac­kel. Men till topplac­ken vill Da­ni­el an­vän­da sin egen proffsspru­ta. 42. Ny dag – den sto­ra da­gen! Om lack­pro­jek­tet har en hjäl­te så he­ter han Con­ny. Först på plats – sist hem. Och kar­ln kan allt … Con­ny är helt en­kelt en myc­ket trev­lig män­ni­ska att ha om­kring sig på en verk­stad. Kam­rat 110R har fått flyt­ta från lack­box­en till sliprum­met. Ytan ef­ter sprutspack­let är nå­got vå­gig. Apel­sin­skal som det bru­kar he­ta.

35.

Jag får prov­må­la li­te. Det är lät­ta­re än vad jag trod­de. Un­der­med­ve­tet tror jag färg ska rin­na ur kop­pen och det svå­ras­te blir att hej­da in­stink­ten att vink­la upp spru­tan. Sprut­mun­styc­ket ska ha sam­ma vin­kel som plå­ten. Man läg­ger så tjockt att ytan blir ”våt”. De fles­ta hem­ma­me­kar rår nog på det här mo­men­tet. När man lagt ett lyc­kat la­ger är man löj­ligt stolt – och li­te lyck­li­ga­re.

Nu för­står vi po­äng­en med sprutspac­kel. Det är dröm­men att sli­pa och har fyllt ut mins­ta im­per­fek­tion i ytor­na. Da­ni­el snabb­du­schar bi­len med en fin dim­ma svart märk­färg. Med pap­per i korn 600 sli­par vi för­sik­tigt ner ytan så all märk­färg för­svin­ner och den blir jämnt grå. Den sista bygg­plast­mas­ke­ring­en by­ter vi mot pap­per.

36. 40. Vi läg­ger två la­ger sprutspac­kel på al­la de­lar. Bil­lac­ke­ra­re pra­tar om nå­got som kal­las flas­h­tid. När ett la­ger färg lagts ska det mesta av lös­nings­med­let i fär­gen av­duns­ta – flas­ha. Näs­ta la­ger ska se­dan läg­gas med in­te allt för lång tid mel­lan. Då smäl­ter färg­lag­ren ihop till ett, vil­ket gör lac­ke­ring­en mer håll­bar. Flas­h­ti­den va­ri­e­rar, för sprutspack­let rör det sig om un­ge­fär 20 mi­nu­ter. 44. Vi är många som sat­sat myc­ket ener­gi och am­bi­tion i det här pro­jek­tet. Det känns som att det var må­na­der se­dan vi rev ner bi­len – men egent­li­gen har det ba­ra gått tre da­gar. Vi sit­ter

37.

Vi tvät­tar he­la bi­len med si­li­kon­bort­ta­ga­re och pas­sar på att sy­na var­je kvadrat­cen­ti­me­ter en sista gång. Si­li­kon fun­ge­rar un­ge­fär som mjält­brands­bak­te­ri­er. Li­te oskyl­dig vi­nyl­glans på gum­mi­lis­ter­na 1992 kan to­talkvad­da en lac­ke­ring 20 år se­na­re. Bil­lac­ke­ra­re skyr si­li­kon som hun­dar skyr se­nap. Det är ett djä­vu­lens på­fund. Om bil­lac­ke­rar­na styr­de värl­den skul­le si­li­kon va­ra li­ka för­bju­det som DDT.

Över­rask­ning num­mer två! När vi ska bör­ja grund­må­la går plöts­ligt ström­men i lack­box­en. Det blir mörkt som i or­det mörkt. Nå­gon hit­tar en fick­lam­pa. Det här är helt and­ra spray­bur­kar än de man kan kö­pa på mac­ken. Sprut­bil­den är oval som från en rik­tig sprut­pi­stol. Spru­tet är ock­så mer fin­för­de­lat än vad vi är va­na vid. Hur ska vi nå­gon­sin kun­na må­la med en van­lig spray­burk ef­ter att ha tes­tat det här?

Med lju­set till­ba­ka sy­nar vi grund­mål­ning­en. Jodå, trots strö­mav­brot­tet har vi fått färg över­allt. 12 spray­bur­kar á 300 kro­nor styck fick sät­ta li­vet till. 3 600 kro­nor som vi blås­te bort på en halv­tim­ma. Men vi kanske kan få grupp­ra­batt? Vi vri­der upp vär­men i lack­box­en till max och grund­fär­gen här­dar på ing­en tid alls.

Nu är det dags för sprutspac­kel, sä­ger Da­ni­el som den själv­kla­ras­te sak i he­la värl­den. Vi and­ra tit­tar på varand­ra. Sprutspac­kel? Ham­nar man in­te i skärsel­den om man an­vän­der det? Nej, för­säk­rar Da­ni­el. De pro­blem som för­knip­pas med sprutspac­kel, såsom bubb­lor i lac­ken, be­ror på att man un­der pro­duk­tens glans­da­gar of­ta an­vän­de den som sista la­ger in­nan topplac­ke­ring­en.

38.

39.

Sprutspack­let mås­te här­da i en dag in­nan det kan sli­pas. Vi an­vän­der ti­den till det sista fin­li­ret med skär­mar­na. Att spack­la tar tid och kloc­kan slår åter­i­gen li­te för sent in­nan vi sä­ger god natt. God­natt Kam­rat.

41. som flu­gor runt de små fönst­ren när Da­ni­el läg­ger det sista lag­ret pri­mer – spärr­skik­tet. Nu har vi det öm­tå­li­ga sprutspack­let in­ne­slu­tet i en vat­ten­tät ko­kong.

43.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.