Åter­mon­te­ring­en in­leds

Vår grön­mat­ta gu­dag­nis­ta är in­te läng­re sär­skilt matt! Där­e­mot är den isär­ploc­kad i väl­digt många bi­tar. Det är hög tid att på­bör­ja åter­mon­te­ring­en.

KlassikerGuiden - - Innehåll Forts. - ÅTER­MON­TE­RING­EN. KOM OCH PUSS­LA MED OSS! TEXT & FO­TO JON REM­MERS FO­TO TO­MAS AN­DER­SEN

Att få hem en ny­lac­ke­rad ka­ross är kul. Men hur går man till­vä­ga för att mon­te­rings­ar­be­tet ska gå så bra som möj­ligt?

Hal­lå, stopp och be­lägg! Det är någon­ting som fat­tas här! Var är stråk­kvar­tet­ten som rim­ligt­vis bor­de spe­la i bak­grun­den? Var är ci­gar­ren, och var­för har jag in­te ett glas svin­dyrt vin i han­den?

Det är tid att bör­ja åter­mon­te­ring­en av vår Sko­da och jag skul­le öns­ka li­te mer an­dakt! Det är in­te al­la ting i den här värl­den som har för­må­nen att fö­das två gång­er. När det än­då hän­der är det på plats med li­te pa­tos.

Men var bör­jar vi egent­li­gen? Det kli­ar i fing­rar­na och all­ra helst vill de springa direkt på snas­ket – klist­ra de­ka­ler, mon­te­ra back­spe­geln. Gö­ra de där lät­ta job­ben ”ba­ra för att se hur det blir”. Fel! Un­der mon­te­ring­en av Kam­rat 110R kom­mer vi att stö­ta på fle­ra jobb som in­te alls är sär­skilt ro­li­ga. Så­dant som mås­te gö­ras två gång­er för att bli bra. Så­dant som man upp­fin­ner nya svor­do­mar kring och som le­tar sig in i natt­söm­nen. Då kan det va­ra bra att ha de där sko­ji­ga de­ka­ler­na kvar. De hjäl­per till att hål­la hu­mö­ret up­pe.

Åter­i­gen har vi in­ven­te­rat Sko­da­spe­ci­a­lis­ten Frank He­in­zes la­ger­hyl­lor i Ber­lin. Men den här gång­en fick ploc­ket åka med van­li­ga post­pa­ket och in­te i min res­väs­ka. Frank fick i upp­gift att le­ta fram ex­akt allt av gum­mi han kun­de le­ve­re­ra till en Sko­da 110R. Det vi­sa­de sig va­ra en hel del. Dörr­lis­ter, rut­lis­ter, prop­par, plug­gar och ge­nom­fö­ring­ar i al­la upp­tänk­li­ga for­mer. Fräscht gum­mi gör oänd­ligt myc­ket för hur det känns att åka i en bil. Vad det kos­ta­de? Sam­ma peng­ar som en ge­nom­snitt­lig barn­fa­milj läg­ger på piz­za var må­nad.

Frank har ock­så le­ve­re­rat en my­ri­ad and­ra små­pry­lar som be­hövs för att ba­lan­se­ra upp kom­po­si­tio­nen. Lyk­tor, em­blem och blank-

de­lar. Per Lind som sål­de bi­len till oss har bjus­sat på en spritt ny fram­ru­ta. En som in­te bli­vit ut­satt för stålskodd is­skra­pa.

Det går helt en­kelt in­te att mon­te­ra sun­ki­ga halv­da­na de­lar mot en helt ny­lac­ke­rad ka­rossplåt. Kon­tras­ter­na blir kons­ti­ga. Byg­get kant­rar åt det ena el­ler and­ra hål­let och ögat kö­per det in­te. Vi för­sö­ker ska­pa en hel­het. Ska det va­ra blankt så ska det ock­så va­ra ge­nom­gå­en­de blankt. Men helst in­te hög­blankt. Vi sik­tar på tjec­ko­slo­va­kiskt blankt.

Vi kom­mer ock­så att gö­ra ett av­steg från bi­lens ori­gi­nalut­fö­ran­de. Kam­rat 110R är verk­li­gen ex­tremt hög­ljudd och när vi ploc­ka­de isär ka­ros­sen hit­ta­de vi in­te ett spår av ljud­dämp­ning – sånär som på en tuf­sig mat­ta i okänt ma­te­ri­al (get­hår?) som ska lig­ga un­ge­fär un­der hatt­hyl­lan.

Man kan ar­gu­men­te­ra för att bi­lar från Tjec­ko­slo­va­ki­en var på det vi­set och att Kam­rat där­med bor­de för­bli hög­ljudd – men just olju­det i ku­pén kom­mer san­no­likt att bli det en­skilt största hind­ret för att an­vän­da bi­len när den väl är klar.

Vi anar att män­ni­skor har skrat­tat i den här bi­len. Vi vill gär­na att män­ni­skor ska fort­sät­ta med det – och att det ska hö­ras!

Där­för har vi in­för­skaf­fat toppmodernt ljud­dämp­nings­ma­te­ri­al från svens­ka fir­man 12Volt. Dy­na- mat är nam­net och kar­tong­er­na är li­ka ku­lör­ta som de är ame­ri­kans­ka. Pro­dukt­be­skriv­ning­en in­ne­hål­ler mer än ett po­wer, su­per och dynamic. Huruvi­da gre­jer­na fun­ge­rar får kör­prov i fram­ti­den ut­vi­sa.

Det ver­kar in­te bli nå­got av den där stråk­kvar­tet­ten. Vi­net får bli en pet­flas­ka med co­la istäl­let. Nu sät­ter vi igång! Vi har mas­sor att gö­ra!

1.

2.

Men, ehrrm, i vil­ken än­de bör­jar vi? Ka­ros­spa­ne­ler­na har för­hål­lan­de­vis få jus­ter­möj­lig­he­ter. Dör­rar­na kan flyt­tas upp och ner och in och ut, men in­te i ka­ros­sens längd­rikt­ning med mind­re än att vi shim­sar, och det var knap­past kon­struk­tö­rens tan­ke från bör­jan. Vi bör­jar med dör­rar­na så får vi se var vi ham­nar.

Först går jag över he­la ka­ros­sen med gängtap­par och ren­sar al­la gäng­a­de hål från färg. Jag är sär­skilt no­ga med de gäng­a­de plåt­bleck som dör­rar­na skru­vas i. Plåt­blec­ken sit­ter in­bygg­da i dörr­stol­par­na och om vi för­stör de här gäng­or­na snac­kar vi om en ope­ra­tion med kap­ski­va och svets. Det vo­re ju synd när ka­ros­sen bli­vit så … grön.

3.

Håll dör­ren ex­akt där Fred­rik så går jag och häm­tar mer kaf­fe! Vid de­mon­te­ring­en hos Verk­tygs­bo­den i Borgste­na bor­ra­de vi små hål som gör det lätt att sät­ta dör­rar­na där de satt. Hå­len är ing­en ga­ran­ti för att vi in­te be­hö­ver flyt­ta dör­rar­na, men de ger oss ett bra grund­lä­ge.

Jag gör först en prov­mon­te­ring av skär­mar­na. Allt ver­kar stäm­ma väl­digt väl. Jag kon­cen­tre­rar mig främst på skärm­spet­sen mot a-stol­pen. Det mått­tet styr var myc­ket an­nat ham­nar läng­re fram. Re­dan nu kan jag se att ka­ross­vec­ket på dör­ren ham­nar i sam­ma höjd som vec­ket i skär­men. Vi är på rätt spår, jag törs gå vi­da­re!

Jag an­vän­der tät­nings­band på sam­ma ytor som fa­bri­ken gjor­de. Man mås­te va­ra hyf­sat sä­ker på pass­ning­en in­nan man drar åt. Tät­nings­ban­det bi­ter ihop bra och det blir hart när omöj­ligt att släp­pa skru­var­na och gö­ra fin­juste­ring­ar. Då får man los­sa bi­tar­na helt och gö­ra om. För­de­len är att det in­te klad­dar på sam­ma sätt som fly­tan­de ka­rosstät­ning.

Tät­nings­band byg­ger li­te vil­ket på­ver­kar pass­ning­en. I fron­ten an­vän­der jag fly­tan­de ka­rosstät­ning. An­vänd ALD­RIG ka­ros­se­ri­lim som tät­nings­mas­sa. När det här­dat får du in­te isär bi­tar­na med mind­re att du vär­mer lim­met och där­med to­talkvad­dar lac­ke­ring­en. Som tät­ning ska man an­vän­da en mas­sa som ald­rig här­dar helt.

Jag tyc­ker egent­li­gen in­te om de nya ke­der­lis­ter­na. De är till­ver­ka­de i gum­mi och de­for­me­rar sig för myc­ket när man drar åt skärm­skru­var­na. Va­ri­an­ten i halv­hårt plast­ma­te­ri­al ha­de va­rit bätt­re. Det här går, på nå­der. Fred­rik sträc­ker lis­ten sam­ti­digt som jag skru­var åt skru­var­na väx­el­vis.

7.

4.

5.

6.

Jag vill ljud­däm­pa bak­skär­mar­na. Det är en jät­te­lik plåty­ta med som sä­kert ska­par en hel del oljud. Det kan ver­ka vanskligt, men det här är en yta som kom­mer att va­ra helt tä­tad från hjul­hu­set, den ska ock­så drän­kas i rost­skydd se­na­re. Med skär­men löst på­hängd mar­ke­rar jag ytan som skall däm­pas.

Det här är sam­ma ma­te­ri­al som vi sett fladd­ra för­bi i ame­ri­kans­ka tv-pro­gram. Om det är bätt­re än vå­ra gam­la he­der­li­ga bi­tu­men­plat­tor kan jag in­te sva­ra på – än. Men ma­te­ri­a­let är klart mer lätt­ar­be­tat. Man klip­per det med en van­lig sax. Det är ock­så mer form­bart. Man be­hö­ver in­te ens vär­ma.

Fred­rik mon­te­rar tät­lis­ter till luft­schak­tet. Kon­struk­tio­nen är be­syn­ner­lig. Luft leds från in­ta­gen i skär­mar­na via ett schakt bakom hatt­hyl­lan till ky­la­ren i mo­tor­rum­met. Schak­tet är jät­te­likt och dess en­da funk­tion är att le­da luft. Känns lyx­igt på nå­got sätt!

10.

9.

8.

Jag har tur – på den här bi­len kan man klic­ka fast låsplat­tan på låskis­tan och där­ef­ter för­sik­tigt stänga dör­ren. Med dör­ren i rätt lä­ge kan jag med en smal tusch­pen­na mar­ke­ra var låsplat­tan ska fixe­ras. Jag ju­ste­rar helst dör­ren ut­an lis­ten mon­te­rad. Med list blir det svå­ra­re att av­gö­ra vil­ket mot­stånd som egent­li­gen är vad.

16.

Jag sät­ter låsplat­tan i två skru­var. Den be­hö­ver en li­ten fin­juste­ring för att vin­keln på klac­ken ska bli rätt. Ett fing­er på låsplat­tan gör det lät­ta­re att ve­ta hur myc­ket man flyt­tat den. Jag hål­ler lå­set i öp­pet lä­ge och prov­stäng­er för­sik­tigt sam­ti­digt som jag kän­ner ef­ter så ing­et kär­var. Det gör det in­te – topp!

17.

Ef­ter dörr­ju­ste­ring­en be­hö­ver jag en vi­ta­mi­nin­jek­tion och kän­ner för ett lyx­jobb – en så­dan där mind­re avan­ce­rad grej som än­då gör att bi­len känns väl­digt myc­ket mer som en bil, och mind­re som ett kort­hus. Mon­te­ra gal­ler på bak­skär­men är ett rik­tigt lyx­jobb. Klart på tju­go mi­nu­ter. Det kos­ta­de ing­en ener­gi och gör un­der­verk för ga­ra­ge­mo­ra­len!

15.

Se­gern över rut­hiss­monst­ret mås­te om­gå­en­de fi­ras med mer lyx­jobb. Den här gång­en är det hand­ta­get som öpp­nar mo­tor­luc­kan som ska få sig en om­gång. Färg från en yvig bätt­rings­lac­ke­ring sprät­ter jag för­sik­tigt bort med en skruv­mej­sel. Jag vill ab­so­lut in­te re­pa den för­zin­ka­de me­tal­len.

Jag po­le­rar upp hand­ta­get med vår po­ler­ma­skin. Det är gju­tet i alu­mi­ni­um och kan bli pre­cis hur blankt som helst. Det vill jag in­te och nö­jer mig där­för med att ba­ra an­vän­da vårt grövs­ta po­ler­me­del. Jag får plöts­ligt käns­lan av att nå­gon har gjort ex­akt sam­ma sak ti­di­ga­re – fast i en be­tyd­ligt dam­mi­ga­re och slam­ri­ga­re fa­brikslo­kal.

På den här röd­be­tan går jag hem och läg­ger mig. Me­dan jag bors­tar tän­der­na grubb­lar jag över huruvi­da de ha­de skru­var med po­zi­driv­skal­le i Tjec­ko­slo­va­ki­en 1975? Nej, san­no­likt in­te. San­no­likt tog de vad de ha­de i lå­dan. Det mås­te än­då ha bli­vit rätt med philips­skal­le. Tror jag. Even­tu­ellt. Typický ock­så!

21.

18.

19.

20.

Det här är där­e­mot ing­et lyx­jobb. Föns­ter­his­sar­na är helt hy­ste­ris­ka kon­struk­tio­ner med vaj­rar som lö­per hul­ler om bul­ler. I hö­ger­dör­ren har det spå­rat ur och va­jern är till­knyck­lad. Ef­ter att ha av­hjälpt pro­ble­met kän­ner jag mig som äm­net till en hel dok­tors­av­hand­ling i pa­ra­noid schi­zo­fre­ni, men ru­tan kan his­sas.

11.

12.

13.

14.

Bak­skär­men häk­tar man på i bak­kant. Se­dan fäl­ler man den över stol­pen där den se­dan hålls på plats av låsplat­tan och två skru­var. Det finns knappt nå­gon jus­ter­mån alls, men det gör ing­et för den sit­ter så gott som per­fekt på förs­ta för­sö­ket. Det här bör­jar ar­ta sig!

Sam­ma pro­ce­dur som med fram­skär­mar­na. Det är lät­ta­re att job­ba med läng­re bi­tar ke­der­list. Ge­nom att sät­ta lis­ten i li­te spänn får man den att kry­pa in och föl­ja skär­men. Vi vän­tar med att ka­pa än­dar­na till ex­akt längd. Lis­ter änd­rar of­ta form nå­got när de sät­ter sig. Vi vill in­te att de här ska va­ra för kor­ta om nå­gon må­nad.

Det är otro­ligt hur en­kelt den här ka­ros­sen är upp­byggd! Jag vän­tar med att fix­e­ra lä­get för bak­skär­mar­nas bredd tills mo­tor­luc­kan är på plats. Då kan jag sty­ra hur stor spal­ten ska va­ra mel­lan luckan och skär­mar­na. Sam­ma sak med fram­skär­mar­na. Al­la mått på­ver­kar varand­ra och det gäl­ler att byg­ga från de få fix­punk­ter man har och ut­åt.

Tips för att få schysst klick i dörr­lå­sen: Tvät­ta låskis­tan ma­niskt. Jag an­vän­de vår ult­raljuds­tvätt, men det fun­kar bra med lös­nings­me­del ock­så. Dop­pa där­ef­ter här­lig­he­ten i mo­tor­ol­ja, tor­ka av över­flö­det och mon­te­ra. Det är of­ta stel­nat, grusupp­blan­dat fett som gör me­ka­nis­mer sega och dif­fu­sa.

22.

23.

He­la re­dak­tio­nen är sam­lad när ope­ra­tion ljud­dämp­ning fort­sät­ter i ku­pén. Te­o­rin är att när al­la sto­ra öpp­na plåty­tor vi­bre­rar, ska­par de ljud­vå­gor. Tänk dig att du sit­ter i ett rum där al­la väg­gar be­står av trum­skinn. När ljud­dämp­nings­ma­te­ri­a­let är stumt och klist­rat mot en ka­ros­sy­ta blir det som att läg­ga en hand mot trum­skin­net.

Myc­ket av olju­det kom­mer bak­i­från och vi läg­ger där­för li­te extra krut bakom bak­sä­tet. Hatt­hyl­lan med två hög­ta­la­re av fu­last möj­li­ga åt­ti­o­tals­stuk har vi ploc­kat bort. Mer om den läng­re fram. Ma­te­ri­a­let är verk­li­gen lätt att job­ba med. Det är tun­na­re än van­li­ga bi­tu­men­plat­tor, alu­mi­ni­umskik­tet gör att det än­då är myc­ket stumt. 24. In­nan vi ljud­däm­par gol­vet har vi sli­pat bort fla­gad färg och må­lat med ham­mar­lack. Det gäl­ler att pres­sa ut mins­ta lil­la luft­bubb­la. An­nars kan fukt kry­pa in. Vi an­vän­der skaf­ten till en my­ri­ad oli­ka verk­tyg och det känns fak­tiskt som att det blir bra. När vi knac­kar med kno­gen hörs en tyd­lig skill­nad.

Vindru­te­tor­kar­na för­de ett her­rans liv och där­för har jag ploc­kat ut he­la me­ka­nis­men. En av spind­lar­na kär­var re­jält och jag be­stäm­mer mig för att det är or­sa­ken. Den vi­sar sig ha ett smörj­hål – un­der­bart! Här har nå­gon fak­tiskt tänkt till! Frå­gan är om nå­gon se­dan nå­gon­sin hällt ol­ja i hå­let?

Mut­tern är in­te ny – den har ba­ra gått en 23 se­kun­ders rond med po­ler­ma­ski­nen. Det är märk­ligt att Sko­da ha­de in­ter­vall­tor­ka­re! Tor­karar­mar­na ska ock­så få en om­gång med po­ler­ma­ski­nen. Samt dropp­lis­ter­na, och blank­de­lar­na runt fönst­ren, back­spe­geln … det finns en hel del alu­mi­ni­um på en Sko­da 110R – och det sva­rar bra på po­le­ring.

På nå­got vis ska or­den ”Ná­vod pro použivá­ni svet­lo­me­to s H4 žárovk­ou” be­ty­da ”In­struk­tion för H4-strål­kas­ta­re”. Lug­na puc­kar, det är ba­ra att tit­ta på den gam­la strål­kas­ta­ren för att se hur de nya ska mon­te­ras. Vi tyc­ker om nya strål­kas­ta­re. De är bi­lens ögon, och om de är dim­mi­ga blir he­la bi­lens upp­syn grum­lad.

Så här un­ge­fär? Frank He­in­ze har även le­ve­re­rat de kro­ma­de sar­gar­na. Kos­ta­de som två bio­bil­jet­ter. Han gick där­e­mot bet på de in­re sar­gar­na, de köp­te vi istäl­let av Roy Hafs­li­en i Nor­ge. Vi har ba­ra ägt vår Sko­da ett knappt år – och re­dan kän­ner vi snart varen­da en­tu­si­ast på om­rå­det.

25.

26.

27.

Nya bak­lyk­tor är där­e­mot omöj­li­ga att upp­bringa. Vå­ra är re­jält mat­ta, so­len har lik­som tvät­tat fär­gen ur plas­ten. Gis­sa om vi kän­ner oss smar­ta när vi in­ser att man kan vän­da på dem så den trå­ki­ga si­dan ham­nar nedåt? En fjä­der­lätt po­le­ring med den kä­ra po­ler­ma­ski­nen och li­te bil­vax så ser de näs­tan nya ut.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.