Det sista pil­let...

Fär­dig! Klar! Nu går vi hem. Det är in­te helt lätt att få in det i hu­vu­det, men vi har fak­tiskt gått i mål med re­no­ve­ring­en av vår pro­jekt­bil – Kam­rat 110R! En minst sagt grön Sko­da står be­redd att mö­ta som­ma­ren!

KlassikerGuiden - - Innehåll Forts. - TEXT & FO­TO JON REM­MERS FO­TO SI­MON HAMELIUS

Det sto­ra går fort – det lil­la går lång­samt. Så und­vi­ker du att tap­pa su­gen på slu­tet...

På vå­nings­plan el­va i re­dak­tions­hu­set står en kaf­fe­ma­skin och från den lö­per en pi­pe­li­ne. Den ring­lar sig ut ge­nom kor­ri­do­ren, den gör en krök runt hör­net och fort­sät­ter se­dan he­la vä­gen ner ge­nom his­schak­tet till vå­nings­plan ett. Längst där ne­re lig­ger en ku­vös som vi kal­lar Klas­si­ker­ga­ra­get – och där har det hänt sa­ker un­der vå­ren!

Vår pro­jekt­bil, Kam­rat 110R – en Sko­da 110R från 1975, åter­vän­de från Verk­tygs­bo­den i Borgste­na ny­lac­ke­rad och fin. Det var snö ute när den gjor­de det. Nu är det ing­en som helst snö på ga­tor­na och Sko­dan är fak­tiskt fär­dig!

Någ­ra av de sista pus­sel­bi­tar­na föll på plats när Fred­rik Nyblad kör­de 20 mil för att in­för­skaf­fa rätt sorts vinyl till hatt­hyl­lan. Jag själv satt där­ef­ter näs­tan två tim­mar i bil­kö för att in­för­skaf­fa ma­te­ri­al till hatt­hyl­lans bak­si­da. Yt­ter­li­ga­re tre da­gar för­flöt in­nan jag lå­nat ihop en näs­tan kom­plett sy­ma­skin. En lunch blev or­dent­ligt för­längd in­nan nål och tråd i rätt di­men­sion låg i min hand. Slut­li­gen gick 35 mi­nu­ter av mitt liv åt när jag lär­de mig trä sy­ma­ski­nen.

Med al­la kom­po­nen­ter på plats tog hatt­hyl­lan ba­ra nå­gon tim­ma att till­ver­ka. Söm­men som lö­per tvärs över hatt­hyl­lan tog 32 se­kun­der att sy.

Det är lo­gisti­ken runt om­kring som gör en re­no­ve­ring kom­pli­ce­rad. Säl­lan själ­va job­bet i sig självt. Det är den där spe­ci­el­la tång­en som na­tur­ligt­vis in­te finns i verk­tygs­lå­dan. Det är den su­ra gub­ben du mås­te knac­ka på hos och skru­ven med fel sorts skal­le. De trev­li­gas­te re­no­ve­ring­ar­na jag sett har gjorts av män­ni­skor som haft tå­la­mo­det att dri­va pro­ces­sen he­la vä­gen ige­nom. In­te nöd­vän­digt­vis pro­ces­sen mätt i peng­ar.

När man vän­der och vri­der på al­la de kom­po­nen­ter som ut­gör en Sko­da 110R, kom­mer man nä­ra de män­ni­skor som gjor­de job­bet förs­ta gång­en. Söm­men som lö­per tvärs över

Söm­men som lö­per tvärs över hatt­hyl­lan tog 32 se­kun­der att sy. Det är lo­gisti­ken runt om­kring som gör en re­no­ve­ring kom­pli­ce­rad. Säl­lan själ­va job­bet i sig självt.

hatt­hyl­lan gjor­de den nå­got mer om­ständ­lig att till­ver­ka än om den vo­re helt plan – även i en bil­fa­brik och med al­la kom­po­nen­ter till hands. Hur mo­ti­ve­ra­des den söm­men i ett sy­stem där allt be­höv­de mo­ti­ve­ras? Nå­gon­stans där har en en­da li­ten män­niskas käns­la för vad som helt en­kelt var formskönt och vac­kert vun­nit över pro­duk­tions­me­to­der­nas dik­ta­tur. En li­ten sjä­lens se­ger över det ra­tio­nel­la…

Un­der ar­be­tet med Kam­rat 110R har jag lärt mig otro­ligt myc­ket. Om allt möj­ligt! In­te ba­ra det me­ka­nis­ka. Jag har snubb­lat in i ex­iltjec­ko­slo­va­ker som minns hur det var på den ”gam­la och in­te så go­da ti­den”. Jag har i skru­van­det fått en hyf­sad in­blick i hur det mås­te ha sett ut där på Sko­da­fa­bri­ken i Kva­siny, i mit­ten av sjut­ti­o­ta­let.

Det såg för­mod­li­gen in­te sär­skilt vac­kert ut. Det luk­ta­de för­mod­li­gen dammblan­dat smörj­fett i kom­bi­na­tion med can­cer­fram­kal­lan­de lim och kap­ski­va. Det slam­ra­de och var kval­migt varmt. Jag är näs­tan sä­ker på det. Men san­no­likt var ock­så en god por­tion stolt­het in­blan­dad när ku­pé­er­na sat­tes ihop. Ett slags upp­käf­tigt ”ja, vi må va­ra styr­da från Moskva i stort, men bi­lar­na är vå­ra eg­na kun­ska­per, vårt eget arv och värv”.

Käns­lan av stolt­het kry­per ige­nom över­allt. Det mjukt välv­da hand­ta­get som öpp­nar mo­tor­luc­kan, pre­ci­sio­nen i bak­lyk­tor­nas glöd­lamps­hål­la­re. Väx­elspa­ken – den är som en svamp. Det som stic­ker upp ovan jord är just in­te mer än en högst or­di­när väx­elspak – om än hål­bor­rad. Vad som döl­jer sig där­un­der är oänd­ligt myc­ket mer. Det är ett me­ka­niskt konst­verk. Känns i han­den som ett livs­verk. Ett in­tri­kat my­cel av fjäd­rar och här­da­de glid­pin­nar. Trots det är käns­lan i spa­ken re­na Bin­go­lot­to.

Jag skul­le vil­ja träf­fa män­ni­skor­na bakom väx­elspa­ken och hatt­hyl­lan. Det lär jag ald­rig få gö­ra, och vi ha­de för­mod­li­gen in­te för­stått var-

and­ra då min tjec­kis­ka fort­fa­ran­de mås­te sä­gas va­ra nå­got be­grän­sad. Men jag är på nå­got sätt än­då tack­sam över att jag fått tit­ta li­te när­ma­re på vad de läm­nat ef­ter sig.

Nu är Kam­rat 110R all stolt­het till trots in­te på nå­got vis en kva­li­tets­bil. Den är ge­nom­gå­en­de en gans­ka usel kom­pott av kva­li­tets­mäs­si­ga höj­da­re och hug­skott – och om nå­got har kom­pli­ce­rat mon­te­ring­en så är det just den bris­tan­de kva­li­te­ten.

Myc­ket känns plan­kat rakt av från luft­kyl­da Volks­wa­gen. Det står må­hän­da ”Mag­ne­ton” och ma­de in en oänd­lig bok­stavs­kom­bi­na­tion på för­de­la­ren, men jag tror fak­tiskt att ett lock från Bosch pas­sar rakt av.

Ka­rossplå­tar­nas press­ning är flum­mig på si­na håll. De sit­ter så bra de kan, men ra­di­en mel­lan fram­skärm och dör­rens främ­re kant skil­jer nå­got med en mid­ja näs­tan på mit­ten som följd (som på en Fer­ra­ri 328 un­ge­fär). Hå­let för fram­ru­tan ver­kar in­te ha ex­akt sam­ma form som vår nya ru­ta, vil­ket re­sul­te­ra­de i ett an­tal mon­te­ring­ar och de­mon­te­ring­ar in­nan den satt som vi vil­le.

Vi­da­re är ba­ga­ge­hu­ven sma­la­re än ka­rosstom­men. För att få pass­ning­en helt per­fekt bor­de vi ha ka­pat isär he­la ka­ros­sen i längd­led, hyv­lat bort 1,5 mil­li­me­ter från var hal­va och se­dan svet­sat ihop den igen. Al­ter­na­tivt gjort det mot­sat­ta med ba­ga­ge­hu­ven.

Det gjor­de vi ald­rig.

Fred­rik Nyblad, som va­rit min skug­ga ge­nom mon­te­ring­en, kal­lar det för re­al­so­ci­a­lism. Re­dak­tör Carl Legelius ver­kar sak­na ögon i skal­len – för han ser det in­te. Claes Jo­hans­son har san­no­likt glömt vad or­det glasnost be­ty­der, han har hit­tills in­te öpp­nat tru­ten. Men jag är sä­ker på att han ser.

Det har stört min sömn. Rygg­rads­lö­sa gum­mi­lis­ter som in­te vill för­bli på sin plats och alu­mi­ni­um­lis­ter med struk­tu­rell in­tegri­tet som form­frans­ka. In­red­nings­mat­tor­na är i så usel kva­li­tet att till och med den ab­so­lut bil­li­gas­te mat­ta som gått att upp­bringa ha­de bli­vit på tok för bra.

Att ba­ra ryc­ka på ax­lar­na och lå­ta oros­här­dar­na va­ra re­al­so­ci­a­lis­tis­ka ha­de känts som ett svek mot de stol­ta tjec­ko­slo­va­ker­na – som åt­minsto­ne jag bör­jat räk­na som kä­ra gam­la vän­ner.

Där­för har det bli­vit någ­ra hyf­sat se­na kväl­lar i Klas­si­ker­ga­ra­get. Matt­sat­sen tvät­ta­de vi med hög­tryckstvätt. Dör­rar­nas alu­mi­ni­um­lis­ter mon­te­ra­de jag som vo­re de gjor­da av alu­mi­ni­um­fo­lie, vil­ket de i prin­cip är. I tjec­ko­slo­va­kisk an­da har jag gjort vad jag kun­nat med de re­sur­ser jag haft för han­den. För­sökt lap­pa ihop system­felen som värs­ta sor­tens åt­ti­o­tals­po­li­truk. Ny­da­ning – el­ler pe­restroj­ka som det skul­le he­ta

tio år ef­ter Kam­rat 110R föd­des. I slutän­den tyc­ker jag det blev gans­ka bra. esko­slo­venský dob e – tjec­ko­slo­va­kiskt bra. Som vi vil­le.

In­red­nings­mat­tor­na är i så usel kva­li­tet att till och med den ab­so­lut bil­li­gas­te mat­ta som gått att upp­bringa ha­de bli­vit på tok för bra.

Brä­dan un­der ru­tan skinn­flår vi och klär med ny vinyl in­nan den hun­nit upp­fat­ta vad som egent­li­gen hän­de. Res­ten kla­rar sig med li­te an­sikts­kräm.

Inga mö­gelspo­rer, men dörr­si­dor­nas stom­mar har sla­git sig. Vi till­ver­kar nya stom­mar i mo­dernt plast­ma­te­ri­al och flyt­tar över den gam­la vi­nyl­kläd­seln.

Men här krävs ny vinyl – med rätt struk­tur. Och sy­ma­skin. Fred­rik hit­tar ”rätt” vinyl i Lin­kö­ping. Men med det har job­bat ba­ra bör­jat...

Krock­kud­de? Tack, men vi har vår bensin­tank.

Hur många trum­hin­nor har är­rats i det här land­ska­pet? Kam­rat 110R står re­do att or­sa­ka nya out­plån­li­ga re­se­min­nen!

Änt­li­gen kan söm­men sys! Det mås­te bli rätt på förs­ta för­sö­ket. Söm­men sit­ter myc­ket syn­ligt och vi har ba­ra ”la­gom” myc­ket ma­te­ri­al att job­ba med.

Num­mer­plåts­be­lys­ning som in­te är hö­r­ap­pa­rats­bei­ge! Vi hit­tar en brun­nen ka­bel – da­gen ef­ter är sto­ra de­lar av el­sy­ste­met upp­lin­dat och om­lin­dat.

Att po­le­ra allt alu­mi­ni­um med vår po­ler­ma­skin tar två kväl­lar i an­språk. Det all­ra svå­ras­te är att in­te gö­ra det för blankt. Åter­mon­te­ras med an­dakt!

Kanske har det ro­li­gas­te va­rit allt främ­man­de och an­norlun­da. Det står in­te Bosch el­ler Lucas just nå­gon­stans. Allt vi rört vid har va­rit av märk­li­ga och för oss okän­da fab­ri­kat. Sig­nal­hor­nen he­ter ”Fan­far”, tänd­kab­lar­na ”Tes­la”. Det för tan­kar­na till mär

Matt­kon­fe­rens på­går. Allt blir för bra. Ing­et känns rik­tigt så­där tjec­ko­slo­va­kiskt mil­jon­pro­gram som de gam­la mat­tor­na. Så vi åter­an­vän­der dem.

Nya stänklap­par från Roy Hafs­li­en i Nor­ge. Men ut­an fäs­ten. Jon kän­ner sig som smeden i As­te­rix & Obe­lix när han smi­der ett plattjärn till nya fäs­ten.

Luft­re­na­re, ven­til­kå­pa, pul­ver­lack på bå­de det ena och and­ra. Men skul­le vi ha må­lat gren­rö­ret? Det gör vi i så­fall den dag Ji­kov-för­ga­sa­ren ska ri­vas.

Co-test. 4,5 är gräns­vär­det. 3,5 bru­kar bli vet­tigt. Går dröm­men. Nu ska vi ut på även­tyr! Men först so­va en vec­ka el­ler två...

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.