’Jag är rädd för att tap­pa mig själv’

Hon är det nya stjärn­skot­tet på ko­me­di­him­len och kam­mar hem den ena stor­rol­len ef­ter den and­ra. Men när hon var li­ten var hon rädd för att ham­na i hel­ve­tet. San­na Sun­dqvist kan va­ra lugn nu. Hon är Veckans kex!

Klick! - - JORDEN RUNT! - Ag­ne­ta El­me­gård

– Det känns ju jät­te­kul, men jag glöm­de kex­ko­sty­men hem­ma! Du spe­lar en ny ka­rak­tär i ”Lyr­ro”fil­men som kom­mer näs­ta år. Vad har du för re­la­tion till Lor­rygäng­et?

– Jag var ju väl­digt li­ten när Lor­rygäng­et slog ige­nom. Men ”Yr­rol”-fil­men har jag hem­ma på VHS och den har jag sett sä­kert fem­tio gång­er. Det känns som en dröm att de frå­ga­de mig om jag vil­le va­ra med. Var­för tror du att just du fick frå­gan?

– Jag har job­bat med Jo­han Ul­ve­son li­te grann och Pe­ter Dal­le kom och kol­la­de på mig när jag spe­la­de rol­len i ”Liv Strömquist tän­ker på dig” och ef­ter fö­re­ställ­ning­en kom han med ett ma­nus i fam­nen och sa ”in­spel­ning­en bör­jar om en må­nad”. Jag trod­de att det var ett skämt. Jag be­höv­de in­te ens prov­fil­ma. Ni spe­la­de in på Aru­ba. Vil­ket är ditt bäs­ta re­se­tips?

– Jag har va­rit i Yo­se­mite na­tio­nal­park i Ka­li­for­ni­en. Det kan jag verk­li­gen re­kom­men­de­ra. Det är som att få ett slag på käf­ten. Man glöm­mer bort sig själv. Is­land är ock­så stor­la­get. När be­stäm­de du dig för att läm­na dan­sen och sat­sa på skå­de­spe­le­ri?

– Det var när jag var 20 år gam­mal och jag sök­te till ba­let­ta­ka­de­mi­en och in­te kom in. Då blev jag helt för­kros­sad. Jag dröm­de om att bli skå­dis när jag var li­ten men gled in mer på dan­sen ef­tersom jag in­te vå­ga­de sat­sa hel­hjär­tat på skå­de­spe­le­ri­et. Jag var rädd för att miss­lyc­kas. Nu är jag över­lyck­lig att jag in­te kom in på ba­let­ta­ka­de­mi­en. Du har haft fle­ra pre­stige­fyll­da upp­drag på Dra­ma­ten och snart spe­lar du An­tigo­ne på Sto­ra sce­nen. Vil­ken roll har va­rit den job­bi­gas­te att gå in i?

– Störs­ta ut­ma­ning­en var ”Hu­set vid nat­tens än­de”. Det var en tysk re­gis­sör och det var väl­digt tyskt, om man får sä­ga så. Jag skul­le ha fy­ra sto­ra ut­brott och grå­ta hy­ste­risk

un­der fö­re­ställ­ning­en. Gör man det där ett tag så blir det tungt, men jag lär­de mig otro­ligt myc­ket. Det var ’he­a­ven and hell’. ”Tor­ka ald­rig tå­rar ut­an hands­kar”, gör du det? – Ja, det gör jag. Grå­ter du of­ta? – Ja, jag har väl­digt nä­ra till gråt. Bå­de när jag är glad och led­sen. När grät du se­nast?

– Ja gud, i går var det till en film. Nu skäms jag. Jag såg ”Fullt hus” med Ste­ve Mar­tin. Det är en rik­tigt då­lig ame­ri­kansk film. Det var verk­li­gen ’guil­ty ple­a­su­re’. Hur för­be­re­der du dig in­nan du går in på sce­nen?

– Of­tast så ut­går jag från sorg oav­sett vil­ken ka­rak­tär det är jag ska spe­la. När man kän­ner sorg har man nä­ra till bå­de skratt och gråt. För­nim­mer jag den käns­lan strax in­nan har jag lät­ta­re att gå in i rol­len. Hur be­ter man sig ”När al­la käns­lor­na kom­mer på en och sam­ma gång”?

– Då går man an­ting­en med, el­ler så för­sö­ker man hål­la ihop det ett tag, ha ha. Det där är ti­teln på ko­me­din som du med­ver­kar i på Dra­ma­ten. Hur myc­ket ska man gå med på si­na im­pul­ser?

– Ibland bor­de man ba­ra föl­ja med, tyc­ker jag. Min tvåå­ring där hem­ma är bra på att ba­ra föl­ja med. Vi kanske skul­le må bätt­re om vi fick kas­ta oss ner på Ica-gol­vet och skri­ka…? Hur är du som mam­ma?

– Jag skul­le sä­ga att jag är varm men har li­te svårt för att sät­ta grän­ser. Det trod­de jag in­te in­nan jag fick barn. Jag trod­de jag skul­le va­ra mer rätt­vis och ha lät­ta­re att va­ra hård när det gäl­ler men jag är gans­ka me­sig av mig. Du fick en black­out i ”Ny­hets­mor­gon” för någ­ra år se­dan och bör­ja­de pra­ta i gåtor. Vad hän­de?

– Her­re­gud det där är det kons­ti­gas­te jag gjort än så länge. Jag var hem­ligt gra­vid då och jag var li­te snur­rig men glad, det var en slags snäll­het sto uret tes. Jag ha­de ing­en aning om att det hänt men min kil­le satt där hem­ma och såg det – han sat­te kaf­fet i hal­sen. Och när jag kom hem spe­la­de han upp det för mig och det var helt ofatt­bart. Jag spred det till vän­ner och det de­la­des och se­dan ring­de ”Ny­hets­mor­gon” igen och en mas­sa pod­dar. Jag tac­kar gu­dar­na för att jag in­te sa nå­got otrev­ligt, ha ha. Kan du pra­ta bak­läng­es? – Aj, men in­te mer än så.

Vad gör dig mest ner­vös? – Att hål­la tal gör mig ner­vös. Då bör­jar jag grå­ta di­rekt, på bröl­lop och sånt, det kla­rar jag in­te av ba­ra. Det blir för käns­lo­samt. Men du står ju på scen och hål­ler mo­no­lo­ger för jäm­nan?

– På scen får jag va­ra nå­gon an­nan, men att hål­la tal... då står jag ju där som mig själv. Det är en helt an­nan sak. Du är från Härnö­sand? Gil­lar du ishockey?

– Nej, det gör jag in­te. Jag har va­rit på en Mo­do-match i mitt liv och då fick jag en spott­los­ka i hu­vu­det. Sen gick jag ald­rig mer dit. Du är be­satt av att gö­ra sa­ker du är rädd för. Vad är du mest rädd för?

– Det är nog att jag skul­le tap­pa mig själv. Att tap­pa för­stån­det, det skräm­mer mig att för­lo­ra verk­lig­hets­upp­fatt­ning en. När ut­ma­na­de du dig själv se­nast?

– I går när jag sjöng ”Pur­p­le rain” på en re­pe­ti­tion. Det kän­des li­te pre­ten­tiöst. Det kan ald­rig bli bätt­re än när Prin­ce gör det. Be­skriv dig själv med tre ord. – Oro­lig, lust­dri­ven och ny­fi­ken. Vil­ken bok lä­ser du nu?

– Jag ska pre­cis bör­ja lä­sa ”Nat­ten som fö­re­gick den­na dag”, Jo­han­ne Lyk­ke Holm, jag är otro­ligt taggad. Jag lä­ser näs­tan ba­ra jobb­re­la­te­ra­de tex­ter an­nars. Tror du på Gud?

– Nej, men jag tror ab­so­lut att det finns nå­got som vi in­te vet om. Jag tror in­te att det blir svart när vi dör. När jag var li­ten trod­de jag på Gud, och jag är den en­da i fa­mil­jen som är döpt. Jag döp­tes när jag var åt­ta år för jag var rädd att jag skul­le ham­na i hel­ve­tet och jag tänk­te om jag dö­per mig kom­mer jag i al­la fall in­te att ham­na i hel­ve­tet. Det var kanske en re­volt för min fa­milj var in­te alls re­li­giös. Men se­dan var jag den en­da i sko­lan som in­te kon­fir­me­ra­de mig. Räds­lan gick över. Le­ver du och din kil­le jäm­ställt?

– Ja, det tyc­ker jag. Det är in­te lätt att le­va jäm­ställt men vi gör så gott vi kan. Just nu drar min kil­le ett tyng­re lass där hem­ma, men det mås­te få va­ra rör­ligt. Jag är otro­ligt tack­sam för att Fred­rik stäl­ler upp an­nars ha­de det in­te gått. Han kan väl­ja si­na eg­na ti­der, men det kan in­te jag. Har du nå­gon fö­re­bild?

– Min son, jag lär mig otro­ligt myc­ket av ho­nom. Su­zan­ne Os­ten är otro­ligt in­spi­re­ran­de som män­ni­ska och konst­när. Har du en dra­ma­ten hem­ma? – Nej, men det är kanske på ti­den?

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.