Vill in­te bli in­låst i en cell läng­re

Klick! - - REDAKTIONEN -

I över 20 år har jag läng­tat. Än­da se­dan jag som barn för förs­ta gång­en fick syn på den mäk­ti­ga sten­bygg­na­den som res­te sig över ha­vet. Hör­de klapp­ret av spring­an­de föt­ter. Rass­let av guld­mynt. Och Gun­des väl­be­kan­ta stäm­ma: ”Skyn­da, skyn­da!” Det är få tv-täv­ling­ar som loc­kat mig. Sväl­ta halvt till döds på en ö? Nej. Sit­ta och svet­tas i en tåg­ku­pé på väg till vem-fan-bryr-sig? Nej. Springa runt na­ken på en farm (se si­dan 8)? Nej, verk­li­gen in­te. Men att va­ra med och täv­la i ”Fång­ar­na på fortet” har va­rit en livs­dröm. Fram tills nu. Den dog i takt med läs­ning­en av si­dor­na 26—29. Brut­na föt­ter, järn­kro­kar i hu­vu­det, nack­ska­dor och järn­spett i ma­gen. Plöts­ligt känns det in­te alls li­ka loc­kan­de. Jag över­lå­ter med varm hand allt cell­täv­lan­de till vå­ra kä­ra kän­di­sar.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.