’Trod­de ald­rig att Hol­ly­wood skul­le hö­ra av sig’

Hon ha­tar ky­la men får blo­det att fry­sa till is med si­na kri­mi­nal­ro­ma­ner. Hon har va­rit för­band åt Mi­chael Jack­son och brotts­ut­re­da­re hos po­li­sen. Jen­ny Rog­ne­by är ett solklart Vec­kans kex!

Klick! - - KEX! - Ag­ne­ta El­me­gård

– Vad ro­ligt! Det lå­ter som nå­got bra! Vad trev­ligt! Du har skri­vit tre kri­mi­nal­ro­ma­ner. Vem är Le­o­na, hu­vud­per­so­nen i di­na böc­ker?

– Hon är en po­lis som in­te kla­rar av sitt var­dag­li­ga liv och som väl­jer att helt bry­ta sig loss från sin var­dag­li­ga ba­na. Hon går över grän­sen för vad en mam­ma, en po­lis, en kvin­na för­vän­tas gö­ra. Har du li­te av Le­o­na i dig själv?

– Ja, på så sätt att hon ifrå­ga­sät­ter nor­men. Det gör jag ock­så ef­tersom jag har valt en väg som in­te är den van­li­ga, nor­ma­la. Vi är bå­da kvin­nor och jag har sam­ma jobb som Le­o­na, men hon gör sa­ker som jag in­te skul­le kun­na gö­ra. ”Tär­ning­en är kas­tad” he­ter din förs­ta bok. Vil­ket är ditt bäs­ta ord­språk?

– Det är nog fak­tiskt det, ef­tersom det in­ne­bär att man be­slu­tar sig för någon­ting, och när man har be­stämt sig finns det ing­en åter­vän­do. Jag har gjort sto­ra för­änd­ring­ar i li­vet, och för att ta det ste­get be­hö­ver man ha mod. Vad är det värs­ta som kan hän­da? Du är ut­bil­dad kri­mi­no­log. Var­för ­val­de du det yr­ket?

– Jag blev in­tres­se­rad av kri­mi­no­lo­gi när jag flyt­ta­de till Stock­holm ef­ter att ha växt upp i Bo­den. Då blev det myc­ket tyd­li­ga­re att folk har ­pro­blem. Jag såg myc­ket hem­lös­het, dro­gan­vän­dan­de och kri­mi­na­li­tet och frå­ga­de mig var­för det hän­der. Jag är ju ad­op­te­rad så jag är väl­digt in­tres­se­rad av vad som är arv och vad som är mil­jö. Jag är född i ett av värl­dens fat­ti­gas­te län­der, Eti­o­pi­en. Men även i de ri­kas­te län­der­na finns det pro­blem. Jag blev in­tres­se­rad av psy­ko­lo­gin kring brott. Ef­ter det bör­ja­de jag som brotts­ut­re­da­re hos po­li­sen. Du job­bar in­te som brotts­ut­re­da­re läng­re ut­an sål­de allt och drog till Mal­ta när det bör­ja­de gå bra för di­na böc­ker. Hur ham­na­de du där?

– Jag för­sök­te skri­va om nät­ter­na men blev tvung­en att väl­ja mel­lan job­bet och för­fat­tan­det så jag val­de skri­van­det. Och det har gått bra, böc­ker­na har släppts i 13 län­der. Jag kan ju sit­ta var jag vill i värl­den, jag ­be­hö­ver ba­ra en da­tor, och jag vil­le va­ra i ett varmt land. För mig var det en kli­mat­frå­ga. Jag kan gå på board­wal­ken vid ha­vet och fun­de­ra över mi­na ka­rak­tä­rer och min sto­ry. Det är per­fekt för det hän­der in­te så myc­ket där, ha­ha, jag får myc­ket tid att kon­cen­tre­ra mig. Tio för­lag slogs om att få ge ut dig. Var­för ska man lä­sa di­na böc­ker?

– Om man vill lä­sa en an­norlun­da dec­kar­se­rie så tyc­ker jag att man ska lä­sa om Le­o­na, för hon skil­jer sig från and­ra deckar­ka­rak­tä­rer. Jag har valt att skri­va om spek­ta­ku­lä­ra brott men in­te just om mord. ­Le­o­na gör sa­ker som de fles­ta av oss in­te skul­le gö­ra och ­ut­ma­nar fö­re­ställ­ning­ar om kvin­nor. Vad är det mest brotts­li­ga du gjort?

– Oj, vad svårt. Jag snat­ta­de en grön moc­kasko när jag var ton­å­ring. Jag ha­de dil­le på skor och de var ­mi­na fa­vo­ri­ter, men jag blev av med den ena. Så jag fick med mi­na kom­pi­sar på att sno hö­gers­kon. Jag tror ald­rig att jag be­rät­tat det för nå­gon ti­di­ga­re, ha­ha. ”Le­o­na — Ut­an mänsk­ligt vär­de”, ­he­ter din nya bok och den hand­lar om or­gan­han­del. Vil­ket or­gan skul­le du läm­na ifrån dig om du blev tving­ad?

– Det skul­le va­ra nju­ren för den kan man le­va ut­an ef­tersom man har två. Jag gjor­de en hel del re­se­arch ­in­för den boken. Det är synd att in­te fler väl­jer att do­ne­ra för bris­ten på or­gan gör att män­ni­skor dör i vän­tan på trans­plan­ta­tio­ner. Är du med i do­na­tions­re­gist­ret?

– Ja, själv­klart och det är så lätt att re­gi­stre­ra sig, man kan gö­ra det på nä­tet. Du be­hö­ver ju in­te di­na or­gan läng­re när du än­då är död. Om din bok blir Hol­ly­wood­film, vem vill du ska spe­la hu­vud­rol­len?

– Jag har sålt rät­tig­he­ter­na till Hol­ly­wood re­dan och de hål­ler på att skri­va ett ma­nus. Le­o­na kom­mer att spe­las av en Oscarsno­mi­ne­rad A-list­skå­de­spe­lers­ka, men jag får ­in­te be­rät­ta någon­ting om det. Den som kom­mer att spe­la Le­o­na har en stor ut­ma­ning fram­för sig, ­ha­ha. När jag satt och skrev min förs­ta ro­man trod­de jag ald­rig att ­Hol­ly­wood skul­le hö­ra av sig, så det är fan­tas­tiskt. Vem är den bäs­ta svens­ka dec­kar­för­fat­ta­ren en­ligt dig? – Det finns otro­ligt många duk­ti­ga. När man är ut­om­lands är al­la väl­digt för­und­ra­de över att Sve­ri­ge har så lång tra­di­tion av krim­för­fat­ta­re. Nu är jag väl­digt spänd på den nya Mil­len­ni­um­bo­ken. Du är ad­op­te­rad från Eti­o­pi­en. Har du fun­de­rat på hur ditt liv skul­le bli­vit om du in­te ham­nat hos din ­fa­milj i Bo­den?

– Ja, det är klart att jag har. Jag har va­rit till­ba­ka och sett byn jag skul­le ha växt upp i och bar­nen som bor där. Så ha­de jag för­mod­li­gen ock­så växt upp, men vad jag ha­de gjort av det är det ing­en som vet. Men mitt liv ha­de na­tur­ligt­vis sett helt an­norlun­da ut. Hur var din upp­växt i Bo­den?

– Bo­den är en väl­digt li­ten stad så jag har haft en väl­digt trygg upp­växt. Jag lek­te med gran­nar­nas barn och det var väl­digt idyl­liskt. Men jag har all­tid känt mig an­norlun­da, det var ound­vik­ligt ef­tersom det in­te fanns så många mörk­hy­a­de i byn där jag bod­de. Det fanns inga flyk­ting­ar ­hel­ler på sam­ma sätt som i dag. Man för­sök­te pas­sa in men det har ald­rig gått. Jag var 15 år när jag flyt­ta­de ­hem­i­från, Jag gick på dans­gym­na­si­et i Umeå. Du var för­band åt Mi­chael Jack­son i Tal­lin 1997 med grup­pen Ba­sic ­ele­ment. Hur gick det till?

– Ban­dets sång­ers­ka skul­le gö­ra so­lo­kar­riär och de be­höv­de en ­in­hop­pa­re, och det blev jag. De ha­de ing­en aning om att vi skul­le få den spel­ning­en. Det var ba­ra: ” Va?” Jag trod­de att nå­gon sko­ja­de med oss. Vil­ken är den bäs­ta Mi­kael Jack­son­lå­ten en­ligt dig? – Det går in­te ju att sä­ga. Men en fa­vo­rit är ”Bil­lie Je­an”. Du var med i Me­lo­di­festi­va­len 2007 med grup­pen Cos­mo4, se­dan tog det stopp. Vad hän­de?

– Ef­ter Me­lo­di­festi­va­len kän­de jag att jag vil­le gö­ra nå­got an­nat. Jag ­stu­de­ra­de sam­ti­digt och det året fick jag jobb på po­li­sen. Så det pas­sa­de bra. Vi ha­de käm­pat på ett tag och Me­lo­di­festi­va­len var ett bra sätt att vi­sa upp oss på, men det blev helt ­en­kelt för myc­ket. Vad är det bäs­ta med din man?

– Han är öp­pen­sin­nad och ger mig myc­ket sup­port att gö­ra det jag vill gö­ra, vil­ket är bra ef­tersom mitt liv ser ut som det gör. Det skul­le in­te fun­ge­ra med nå­gon som in­te är ­flex­i­bel. Han är öp­pen med sitt sätt att va­ra och han vå­gar ta be­slut och är in­te rädd för för­änd­ring. Han är min kär­lek så han är ju bra på så myc­ket, ha­ha. Be­skriv dig själv med tre ord – Öp­pen­sin­nad, hu­mo­ris­tisk och morgontrött.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.