Klick! : 2020-08-06

KLICK DOKUMENT : 50 : 50

KLICK DOKUMENT

’Jag har inte ordning på livet!’ spelar norske polisen Alexander i nya säsongen av ”Morden i Sandhamn”. Skådishunk­en från Norge är Nicolai Cleve Broch Veckans kex! Jösses! Men åter till Sandhamn, där du spelar polisen Alexander, hur är rollen? varje kväll och titta in i väggen medan livet passerade och hon aldrig var hemma. Men det hade varit svårare om jag inte haft förståelse för hur omöjligt det är för henne att kompromiss­a och komma hem tidigare. Men så nästa gång är det min tur att vara borta. som själva skulle komma ut. – Filmen spelades in i Arvika, och allt var nytt för mig. Jag hade inte tänkt att bli skådespela­re då, jag skulle jag bli advokat eller något sådant, så filmen var en engångshän­delse – trodde jag. – Det är en gåta som löses i varje avsnitt, men det finns också en större handling om Alexanders privatliv och hans emotionell­a utveckling över tid. Han är kanske så som svenskar tänker om norrmän... Jag tror att svenskar är lite mer korrekta och gör saker mer ”by the book” än vad vi norrmän gör. Och Alexander är ganska emotionell­t styrt vilket kan vara både en styrka men också en utmaning, inte minst för folket i hans närhet... Varför sökte du till scenskolan? Du anses vara en riktig snygging hemma i Norge. Hur hanterar du livet som skådishunk? Har det varit en fördel för dig? – Jag kunde inte föreställa mig att det var möjligt att leva på att vara skådespela­re, och jag var duktig i skolan och hade bra betyg. Men när man som avgångsele­v var på universite­tet för att lära känna fakulteten så satt jag där i tio minuter, höll på att somna, och fick panik: ”här kan jag inte vara!”. – Det tänker jag inte på, men för alla skådespela­re är det en utmaning att det man utstrålar i en första anblick i en castingpro­cess är vad man definieras av. Men ser man på de roller jag haft så tror jag att man förstår att jag har olika uttryck och förmåga att förändra första intrycket så ofta jag kan. Hur man ser ut och vad man utstrålar har mycket att göra med karaktären – och alla skådespela­re utstrålar den inifrån. – Jag vet inte om det har varit en fördel, men det är något som alla skådespela­re erfar: att man är fångad i sin egen kropp. Kroppen är det verktyg man har, sedan kan man pröva och tänja på gränser för rollerna. – Det var fantastisk­t roligt för mig att jobba i en helt ny miljö med nya kollegor. ”Morden i Sandhamn” är starkt etablerad i Sverige – men inte känd i Norge – så det var nytt för mig. Jag har alltid varit dragen till svensk film; alltsedan jag såg ”Änglagård” och inte minst ” Tillsamman­s” och ”Fucking Åmål”. Det är inte första gången du spelar polis? Oj! Berätta mer! – Jag har kommit till den åldern där jag bara spelar polis, haha. Jag har inte spelat polis alls förr – men nu har jag varit polis i ”Beforeigne­rs” och i en tv-serie som hette ”Kielergata”, där jag faktiskt spelade mot – Jag var likblek och visste inte vad jag skulle göra, men då sa en kompis att jag kunde komma med till en dramafolkh­ögskola. Jag hade lite pengar till övers från filmen så behövde jag inte ta studielån. Så jag kom dit, men kunde inget om teater, och det första som skedde var att någon sa ”ska du inte söka scenskolan?”. Jag visste knappt att scenskolan fanns, men jag sökte och kom in det året. Efter tre år kom jag ut och jobbade på teatern – och nu plötsligt har det gått 20 år. Det var ingen plan jag hade, utan något som bara skedde. Kanske kan det vara ett bra sätt att komma in i teatervärl­den? Det kanske låter lite pompöst, men att yrket väljer dig, jag fick en bekräftels­e på att det är något jag behärskar. Du är en av Norges mest populära skådespela­re, men kände folk igen dig på stan när du var här? – Jag är absolut inte känd i Sverige, men det var egentligen bara skönt för jag blir lite generad och blyg... Men jag blir emellanåt stannad i Sverige också för jag var med i tv-serien ”Frikänd” för några år sedan med som kom till Norge för en roll där. Sen plötsligt blev det en rad polisrolle­r... Lena Endre. I Norge har man ingen lunchkultu­r som här. Istället för något lättare som en smörgås äter vi rena rama middagarna mitt på dagen. Hur var det? – Nja, dessvärre. Men jag är väldigt rädd för att bryta mot lagen och har en väldig respekt vad gäller att betala skatt och sådant. Men jag har inte speciellt mycket ordning på livet, men jag har en bättre halva som är go på att se till att räkningarn­a blir betalda. Några kanske känner igen dig som Ulf i ”När alla vet” från 1995 som handlar om tonåringen Sebastian som kommer ut som gay. Vad minns du från den filminspel­ningen? – Det var den stora fördelen! I Sverige har du ju en timmes lunchpaus medan jag är van med max en halvtimme. Så jag åt, sedan sov jag en halvtimme. Finns någon filmroll du inte vill göra? – Om projektet blir styvmoderl­igt behandlat så vill jag inte ta i det med tång. Som att göra såpa, för det är omöjligt att leverera bra inom de ramarna – som att göra ett helt avsnitt på en dag – och då känner jag starkt obehag för att man inte kan göra sitt bästa. På tal om hustrun, Heidi Gjermundse­n Broch. Hur är det att leva med en annan skådis? – Jag var 18 år och spelade mot Jag spelade kompisen som han förälskar sig i. Filmen håller inte hantverksm­ässigt att se idag, men då var den banbrytand­e eftersom det var ovanligt att man berättade en historia där den homosexuel­la upplever det som svårt att komma ut, medan omgivninge­n inte har problem med det. Det var en feelgoodve­rsion av ”coming of age” och det gjorde att den blev viktig för många unga män och kvinnor Hampus Björck. Så skönt med lunchsömn! Och… lite gubbigt? – Vi har varit tillsamman­s i så många år att vi har lärt oss att hitta sätt som fungerar. Fördelarna är att den andre förstår hur psykiskt krävande och hur lång tid det tar att sätta sig in i rollmateri­alet – och så finns förståelse för arbetstide­rna. Min fru gör huvudrolle­r på norska teatern och när barnen var små var det svårt för mig att sitta hemma – Ja, men jag är en sådan som kan somna överallt, och vi startade dagen klockan fem! Vet du förresten att det går ett rykte om att har bestämmels­er som omfattar kvalitén på lunchen i sina kontrakt i norska produktion­er, därför att han tycker att den är så dålig jämfört med de svenska. Stellan Skarsgård Av: Lotta Hofström 50

© PressReader. All rights reserved.