Su­san Smith

Lögn­er­nas mam­ma

Kvinnor som mördar - - Innehåll - TEXT: TANITA MATTHEWS

FÖRST SKYLL­DE HON PÅ ”EN SVART MAN”, SE­DAN PÅ SITT OSTABILA PSYKE. MÖR­DA­DE SU­SAN SMITH SI­NA EG­NA BARN

BA­RA FÖR ATT FÅ UPP­MÄRK­SAM­HET?

Un­der nio da­gar i ok­to­ber 1994 plå­ga­des lan­det av en hjärt­skä­ran­de histo­ria om två oskyldiga barn som kid­nap­pa­des av en be­väp­nad bil­ka­pa­re i en söm­nig kors­ning i South Carolina, USA. De­ras mam­ma grät öp­pet på tv och mel­lan hulk­ning­ar­na väd­ja­de hon till kid­nap­pa­ren att åter­läm­na bar­nen oskad­da.

Trots att hon ver­ka­de va­ra en till­ba­kadra­gen och sorg­sen kvin­na väck­tes snart miss­tan­kar om hur upp­rik­tigt hen­nes upp­trä­dan­de var. All­män­he­tens med­käns­la för­vand­la­des snabbt till för­akt när hon er­kän­de att hon ha­de gjort det ofatt­ba­ra och mör­dat si­na eg­na barn. Hon be­rät­ta­de för po­li­sen att de­ras krop­par låg på bot­ten av en sjö i när­he­ten. Ef­tersom hon först skyll­de kid­napp­ning­en på en ”svart man” ska­pa­de hen­nes histo­ria ock­så spän­ning­ar mel­lan svar­ta och vi­ta i det lil­la sam­häl­let.

Ing­en kan för­stå helt var­för hon be­gick en så hemsk hand­ling. Hon häv­dar att hon in­te var ”vid si­na sin­nens ful­la bruk” och skyll­de den otänk­ba­ra gär­ning­en på sitt olyck­li­ga liv. Su­san Smith döm­des till mel­lan 30 år och livs­tids fäng­el­se. Hon är fort­fa­ran­de de­spe­rat ef­ter upp­märk­sam­het från na­tio­nen hon lu­ra­de att tro att hon var ett of­fer när hon i själ­va ver­ket var en mör­da­re och en själv­be­lå­ten lögna­re.

PAPPAPROBLEM

Smit­hs ti­di­ga barn­dom­sår var trau­ma­tis­ka och svå­ra för ett barn att han­te­ra. Hen­nes pap­pa be­gick själv­mord när hon blott var sex år. Det hän­de ba­ra någ­ra vec­kor ef­ter att han och Smit­hs mam­ma skil­de sig. Strax där­ef­ter fann Smit­hs mam­ma snabbt tröst hos Be­ver­ley Rus­sell, en fram­gångs­rik af­färs­man från byg­den som hon gif­te sig med 1979. Fa­mil­jen flyt­ta­de in i hans ex­tra­va­gan­ta hem som låg i sta­dens ri­ka om­rå­de. När Smith nåd­de ton­å­ren blev sor­gen över sin fars död allt star­ka­re. Till en lä­ra­re sa hon: ”Jag kän­ner mig över­gi­ven. Jag tror in­te att min pap­pa äls­ka­de mig, an­nars ha­de han in­te ta­git li­vet av sig.”

Trots att hon fick en and­ra chans till lyc­ka i familjens nya fi­na hem käm­pa­de Smith med sor­gen och när hon var 13 år för­sök­te hon be­gå själv­mord. För att gö­ra sa­ken vär­re bör­ja­de hen­nes styv­far an­tas­ta hen­ne när hon var 15 år. En­ligt boken Su­san Smith: Victim Or Mur­de­rer av Ge­or­ge Re­kers, sat­te sig Smith i Rus­sells knä en kväll, som ett barn kanske de­spe­rat klam­rar sig fast vid en för­äl­der. Hon som­na­de på hans ax­el för att se­na­re vak­na av att Rus­sells hand vand­ra­de från hen­nes nyc­kel­ben till hen­nes bröst. Han la se­dan Smit­hs hand på sitt knä. Smith låt­sa­des so­va he­la

Ut­re­da­re märk­te att Smit­hs an­sik­te för­blev torrt när hon snyf­ta­de och grät för si­na barn, vil­ket späd­de på de­ras re­dan

väx­an­de miss­tan­kar.

ti­den. Hon be­rät­ta­de för sin mam­ma att an­led­ning­en till att hon in­te hop­pa­de upp och pro­te­ste­ra­de mot det sex­u­el­la över­grep­pet var att hon vil­le ”se hur långt han skul­le gå”. När Smit­hs mor kon­fron­te­ra­de man­nen för­ne­ka­de han in­te vad han ha­de gjort.

Smith an­mäl­de sin styv­far till so­ci­al­tjäns­ten, som ut­red­de hen­nes an­kla­gel­ser till­sam­mans med den lo­ka­la po­li­sen. Fa­mil­jen bör­ja­de gå i te­ra­pi och Rus­sell flyt­ta­de ut, men han var till­ba­ka i familjens hem ba­ra ef­ter någ­ra te­ra­pi­mö­ten. Smit­hs mor var mer be­kym­rad över att dot­tern ställ­de till med en of­fent­lig scen ge­nom sin an­mä­lan, än vad hon var för dot­terns väl­be­fin­nan­de. Feb­ru­a­ri 1988, när Smith gick sista året på gym­na­si­et, sök­te hon hjälp hos en te­ra­peut. Över­grep­pen hem­ma fort­sat­te ef­ter att Rus­sell flyt­ta­de in igen, men Smith an­mäl­de in­te ho­nom och hen­nes styv­fars hand­ling­ar fick inga kon­se­kven­ser för hans del. Den lo­ka­la tid­ning­en Char­lot­te Ob­ser­ver häv­da­de att Smith 1989 be­rät­ta­de för en psy­ki­a­tri­ker att över­grep­pen var en full­fjäd­rad ”af­fär”. Den upp­stod på grund av att Smith var av­und­sjuk på att hen­nes mam­ma fick stör­re de­len av styv­pap­pans upp­märk­sam­het.

Som ung kvin­na ha­de Smith sex­u­ellt um­gänge med många oli­ka män. En av dem var en 40-årig gift man som se­na­re av­slu­ta­de de­ras för­hål­lan­de. Hon han­te­ra­de upp­brot­tet ge­nom att sväl­ja en stor dos pa­ra­ce­ta­mol och värk­tablet­ter. Lä­kar­na på sjukhuset sa att hon ha­de svå­rig­he­ter med att an­pas­sa sig och an­tag­li­gen led av stress. Trots pro­ble­men var Smith en duk­tig stu­dent och un­der sista skol­å­ret rös­ta­des hon fram till den ”trev­li­gas­te” klass­kam­ra­ten. Smith öns­ka­de sig kär­lek och upp­märk­sam­het mest av allt, och hon fann det (ett tag) hos sin pojk­vän och förs­ta man, Da­vid Smith.

EN fin tjej

Da­vid var en trev­lig och hårt ar­be­tan­de man, men han ha­de si­na eg­na de­mo­ner. Han upp­fost­ra­des i ett re­li­giöst hem och var so­ci­alt iso­le­rad som barn. Me­dan and­ra barn lek­te i sto­ra grup­per r fick Da­vid ba­ra um­gås med barn som för­äld­rar­na god­kän­de. Han n och Smith fann tröst hos varand­ra, men de­ras för­hål­lan­de blev snart gif­tigt.

När Smith var 20 år upp­täck­te hon att hon var gra­vid. Smith och Da­vid ha­de va­rit till­sam­mans i ett år och de be­stäm­de sig för att gif­ta sig. El­va da­gar fö­re bröl­lo­pet dog Da­vids bror av en kri­tisk sjuk­dom och hans far för­sök­te be­gå själv­mord. Det som bor­de ha va­rit en lyck­lig smek­må­nad i de­ras sam­liv gick åt att trös­ta varand­ra. De­ras förs­ta son, Mi­chael, föd­des i ok­to­ber 1991, , men un­der ytan av ett lyck­ligt äk­ten­skap var de­ras för­hål­lan­de osta­bilt och tur­bu­lent. Det gick ryk­ten om otro­het, många käl­lor häv­da­de att det var Da­vids nya fru som var otro­gen först och att Da­vid häm­na­des ge­nom att ha en egen af­fär. De se­pa­re­ra­de men Smith upp­täck­te att hon var gra­vid igen och pa­ret åter­före­na­des. So­nen Alex föd­des i au­gusti 1993. Smith bör­ja­de ar­be­ta som sek­re­te­ra­re för tex­til­fö­re­ta­get Con­so Pro­ducts Com­pa­ny och

1994 på­bör­ja­de hon en af­fär med sin chef, Tom Find­lay. Da­vid upp­täck­te för­hål­lan­det un­der påsk­hel­gen och det la­des på is. I sep­tem­ber bör­ja­de pa­ret dock träf­fas igen ef­ter att Smith bad Da­vid om skils­mäs­sa.

Ef­ter att Smith och Da­vid gjor­de slut för sista gång­en fort­sat­te Smith sitt för­hål­lan­de med Find­lay, vars pap­pa Ca­ry var chef över fö­re­ta­get de ar­be­ta­de på. Trots att Smith var en­sam­stå­en­de mam­ma ver­ka­de Smith och Find­lay ta hand om bar­nen till­sam­mans och det ver­ka­de gå bra och ut­an be­svär. De­ras för­hål­lan­de tog dock snart slut. Find­lay skrev ett två si­dor långt brev till Smith den 25 ok­to­ber. I bre­vet be­rät­ta­de han att han in­te vil­le ha barn, han vil­le hel­ler in­te le­ka styv­pap­pa el­ler va­ra till­sam­mans med en kvin­na som ha­de eg­na barn. Han hå­na­de ock­så Smith för hen­nes sex­u­el­la lös­släppt­het och ”pojk­gal­na ten­den­ser”. Han ha­de sett med eg­na ögon när Smith kyss­tes och kra­ma­des med en vä­nin­nas man på ett pool­par­ty. Han av­slu­ta­de bre­vet med me­ning­en: ”Om du vill få tag på en bra kil­le som mig mås­te du be­te dig som en fin tjej. Och vet du, fi­na tje­jer lig­ger in­te med gif­ta män.”

Smith blev choc­kad av bre­vet och kon­fron­te­ra­de Find­lay. Hon avslöjade att hen­nes styv­far våld­för­de sig på hen­ne, men när det in­te fram­kal­la­de den re­ak­tion hon ha­de hop­pats på sa hon att hon ock­så ha­de le­gat med Find­lays pap­pa. Find­lay var äck­lad och sa att han in­te ha­de nå­got in­tres­se av att va­ra med hen­ne. Kloc­kan 15:30 läm­na­de Smith ar­be­tet för att häm­ta treå­ri­ga Mi­chael och 14-må­na­der gam­la Alex från för­sko­lan. Se­na­re på ef­ter­mid­da­gen åter­vän­de hon till Find­lay för att be­rät­ta att hon ljugit om att ha le­gat med hans pap­pa, men hon es­kor­te­ra­des ut från hans kon­tor. Fort­fa­ran­de besatt av upp­brot­tet ring­de Smith en vän som ha­de va­rit på mid­dag med Find­lay och hon ring­de även fle­ra and­ra vän­ner för att frå­ga g om hen­nes ti­di­ga­re äls­ka­re ha­de nämnt hen­ne. När hon

SMITH SPÄNDE FAST BAR­NEN I SIN MAZ­DA PROTEGÉ OCH KÖR­DE RUNT FÖR ATT FIN­NA EN LÖS­NING

PÅ SI­NA PRO­BLEM.

fick ve­ta att han in­te alls ha­de pra­tat om hen­ne spände hon fast bar­nen i sin Maz­da Protegé och kör­de runt för att hit­ta en lös­ning på si­na pro­blem.

RÖDLJUSET

Smith ban­ka­de nä­var­na på dör­ren till främ­ling­ens hus. Hon skrek ef­ter hjälp och grät att nå­gon ha­de stu­lit hen­nes bil och kid­nap­pat hen­nes barn. Fa­mil­jen i hu­set ring­de po­li­sen och även FBI in­for­me­ra­des. När po­li­sen kom till plat­sen be­rät­ta­de Smith en ofatt­bar skräck­histo­ria. Hon för­kla­ra­de för dem att hon stan­na­de vid ett tra­fik­ljus bakom Mo­narch Hill Tex­ti­le Plant på mo­tor­väg 49 och att en ”svart man” hop­pa­de in i bi­len, be­väp­nad med en pi­stol. Hon påstod att han tryck­te sitt va­pen i si­dan på hen­ne och be­ord­ra­de hen­ne att kö­ra.

När de när­ma­de sig vägen till John D Long La­ke sa an­gri­pa­ren åt hen­ne att stan­na och kli­va ur bi­len. Smith sa att hon bö­na­de man­nen om att få ta ut si­na två barn men att hon ta­la­de för dö­va öron. ”Jag tar hand om dem”, sa främ­ling­en när han kör­de iväg med hen­nes barn fast­spän­da i bak­sä­tet. Smith sa att hon grät ”jag äls­kar er” me­dan bi­len för­svann ut. Hon sa till po­li­sen att det in­te fanns någ­ra vitt­nen till hän­del­sen. Vägen hon ka­pa­des på var tom och ing­en bil el­ler för­bi­pas­se­ran­de som kun­de hjäl­pa hen­ne fanns i när­he­ten.

Po­li­sen an­li­ta­de en teck­na­re som ri­ta­de en fant­om­bild av per­so­nen Smith häv­da­de ha­de ta­git hen­nes barn, men det var en svår upp­gift ef­tersom Smit­hs min­nen om kid­nap­pa­ren var va­ga och hon tve­ka­de att ge kon­kre­ta och vär­de­ful­la de­tal­jer om hans ut­se­en­de. Smith sa att han var en svart man, mel­lan 30 och 40 år gam­mal, om­kring 180 cen­ti­me­ter lång och som väg­de cir­ka 80 ki­lo. Hon gav yt­ter­li­ga­re de­tal­jer som att man­nen ha­de mörkt hår, mör­ka ögon, van­ligt byggd och ha­de på sig jeans, en grå stic­kad mös­sa och en ru­tig skjor­ta. Det­ta gjor­de si­tu­a­tio­nen pro­ble­ma­tisk

för den lo­ka­la po­li­sen ef­tersom den ge­ne­rel­la be­skriv­ning­en gjor­de det svårt att iden­ti­fi­e­ra en hu­vud­miss­tänkt. Fant­om­bil­den sat­tes upp i var­je bu­tik i he­la lä­net. Sam­ti­digt stop­pa­des afro­a­me­ri­ka­ner slump­mäs­sigt och frå­ga­des ut om bort­fö­ran­det.

Ba­ra någ­ra tim­mar ef­ter att hon an­mäl­de si­na barn sak­na­de mis­s­tänk­te po­li­sen att nå­got in­te stäm­de med Smit­hs histo­ria. Trots trau­mat fort­sat­te hon att änd­ra de­tal­jer­na i histo­ri­en. Men på film var Smit­hs sorg över­ty­gan­de. ”Jag kan in­te äta, jag kan in­te so­va, jag kan in­te gö­ra nå­got an­nat än att tän­ka på dem.

Jag vill ba­ra kra­ma dem och be­rät­ta för dem att jag äls­kar dem”, snyf­ta­de Smith till­sam­mans med sin ex-ma­ke, i vad som var en väd­jan till bil­ka­pa­ren som ha­de ta­git de­ras barn. Pa­ret Smith fick ge­nom­gå lögn­de­tek­tor­tes­ter. Da­vid kla­ra­de sitt, men re­sul­ta­ten av Smit­hs test var otill­räck­li­ga. En po­lis för­kla­ra­de att det in­te var ovan­ligt att en trau­ma­ti­se­rad mam­ma ger mot­sä­gel­se­ful­la re­do­gö­rel­ser.

NIO DA­GAR AV lögner

Sta­den Uni­o­nen var vid den­na tid­punkt en lugn stad med 10 000 in­vå­na­re, som al­la var ska­ka­de av den tra­ge­di som ha­de så nä­ra dem. Me­dan den ”gäst­vän­li­ga sta­den” (som den kal­la­des) fort­sat­te att le­ta ef­ter de sak­na­de poj­kar­na och dy­ka­re sök­te ige­nom när­lig­gan­de vat­ten­drag, bör­ja­de po­li­sen miss­tän­ka att jak­ten skul­le rik­tas när­ma­re hem­met. De ha­de följt upp fle­ra ledtrådar som in­te led­de till nå­got och de gjor­de inga fram­steg med att hit­ta de sak­na­de bar­nen. Var­för skul­le en man­lig bil­ka­pa­re ta bar­nen och in­te de­ras mor? Om mo­ti­vet var peng­ar, var­för ha­de han ta­git bar­nen men in­te hört av sig och krävt nå­gon lö­sen­sum­ma?

Den 3 no­vem­ber ne­ka­de Smit­hs mat­ta och mo­no­to­na röst till an­kla­gel­ser som nu bör­ja­de cir­ku­le­ra om hen­nes in­bland­ning i bar­nens för­svin­nan­de. ”Det gör ont att ve­ta att jag an­kla­gas för det­ta och att män­ni­skor tror att jag nå­gon­sin skul­le ska­da mi­na barn. En mam­mas na­tur­li­ga in­stinkt är att be­skyd­da si­na barn, det svå­ras­te med he­la den­na pröv­ning är att in­te ve­ta om mi­na barn får vad de be­hö­ver för att över­le­va – och det gör rik­tigt ont.” I sam­ma an­de­tag tilla­de hon ”Mi­chael och Alex, jag äls­kar er och vi kom­mer att ha ett stort ka­las när ni kom­mer hem”. Smith och Da­vid med­ver­ka­de i al­la tre sto­ra mor­gon-tv-pro­gram i USA för att väd­ja att bar­nen ska åter­läm­nas oskad­da – men någ­ra tim­mar se­na­re upp­täck­te utredarna att de bör­ja­de se ige­nom Smit­hs lögner.

Smith häv­da­de att det in­te fanns någ­ra vitt­nen till hän­del­sen den kväl­len, men hen­nes histo­ria stäm­de in­te. Vid kors­ning­en där hon sa att hon ka­pa­des slog tra­fik­lju­set ba­ra om till rött om det kom en mö­tan­de bil som ak­ti­ve­ra­de en punkt i kors­ning­en. Om Smith stan­na­de vid rödljuset som hon häv­da­de, mås­te nå­gon an­nan ha fun­nits på and­ra si­dan kors­ning­en, och de skul­le ha

NÅG­RA TIM­MAR EF­TER ATT HON AN­MÄL­DE BAR­NEN SAK­NA­DE MIS­S­TÄNK­TE PO­LI­SEN ATT NÅ­GOT IN­TE STÄM­DE MED SMIT­HS HISTO­RIA.

sett ka­pa­ren. Men Smith in­si­ste­ra­de på att det in­te fanns någ­ra vitt­nen. Så var­för stan­na­de hon för ett röd­ljus den kväl­len?

Po­li­sen be­stäm­de sig för att an­vän­da en nå­got ful (men lag­lig) tak­tik för att loc­ka fram ett er­kän­nan­de från Smith. De pla­ne­ra­de att vi­sa Smith en falsk tid­nings­ar­ti­kel om en kvin­na som ha­de dö­dat si­na barn, sut­tit i fäng­el­se, och se­dan gif­te sig med en rik och fram­gångs­rik af­färs­man. Smith skul­le se­dan få pra­ta med kvin­nan, som egent­li­gen skul­le va­ra en po­lis un­der täck­man­tel, i hopp om att ett bra liv ef­ter fäng­el­set skul­le loc­ka fram ett er­kän­nan­de om hen­nes då­li­ga sam­ve­te nu in­te gjor­de det.

In­nan pla­nen hann sät­tas i ver­ket träf­fa­de She­riff Ho­ward Wells Smith i ett tyst rum i kyr­kan. Han tit­ta­de hen­ne i ögo­nen och sa: ”Det kan in­te ha hänt så som du har be­rät­tat det.” Smith bad Wells att be med hen­ne. När hon sagt sin bön till Gud, vän­de hon sig till Wells och sa: ”Jag skäms. Jag skäms så myc­ket”. Smith bad om she­rif­fens va­pen. Wells väg­ra­de och Smith bröt ihop. Hon snyf­ta­de fram ett er­kän­nan­de som po­li­sen ha­de miss­tänkt från bör­jan. ”Mi­na barn är in­te okej”, sa hon in­nan hon er­kän­de att hon ha­de dö­dat dem.

Do­ma­ren i Smit­hs rät­te­gång döm­de se­na­re att be­kän­nel­sen i kyr­kan var gil­tig. I sitt er­kän­nan­de be­rät­ta­de Smith att hon var så för­kros­sad av att hen­nes ”bäs­ta vän” Find­lays käns­lor för hen­ne ha­de sval­nat att hon över­väg­de själv­mord. Hon sa att hon kän­de att hon ha­de svi­kit si­na barn, men att hon in­te vil­le att de skul­le li­da av hen­nes hand­ling­ar som hon fått gö­ra av sin pap­pas. Hon par­ke­ra­de vid John D La­ke, lät­ta­de på hand­brom­sen och vän­ta­de på att bi­len skul­le rul­la ner i det grum­li­ga vatt­net. Se­dan ång­ra­de hon sig och drog i hand­brom­sen. Smith klätt­ra­de ut ur bi­len och läm­na­de Mi­chael och Alex fast­spän­da i si­na sä­ten. Hon släpp­te hand­brom­sen igen och lät bi­len rul­la ner i vatt­net och sjun­ka – me­dan hon själv var i sä­ker­het på stran­den. Smith var ”rädd” för att er­kän­na att hen­nes barn ald­rig skul­le ses i li­vet igen och på­bör­ja­de sin ut­för­li­ga lögn för att skyd­da sitt ryk­te.

”HÄLSNINGAR, Su­san”

Den kol­lek­ti­va flämt­ning­en eka­de länge när po­lis­chef Ro­bert Ste­warts öron med­de­la­de pres­sen att Alex och Mi­chaels krop­par ha­de hit­tats i en sjun­ken bil i John D La­ke – och att de­ras mam­ma var ar­re­ste­rad för mor­den. Smit­hs rät­te­gång skul­le bör­ja i ju­li 1995, där det snart blev up­pen­bart att hon kun­de dö­mas till dö­den. Do­ma­re Wil­li­am L Ho­ward Jr för­bjöd ka­me­ror i rätts­sa­len, fast be­slu­ten om att rät­te­gång­en in­te skul­le bli en me­die­cir­kus. I South Carolina de­las en rät­te­gång upp i två de­lar. Först av­görs det om den åta­la­de är skyl­dig och där­ef­ter be­stäms straf­fet för brot­tet om per­so­nen är skyl­dig.

Trots att hen­nes ad­vo­kat häv­da­de att Smith var oskyl­dig på grund av sin­nes­för­vir­ring och att hon led av de­pres­sion, fann en en­stäm­mig ju­ry Smith skyl­dig – ett en­kelt be­slut med tan­ke på att hon er­känt bå­de munt­ligt och skrift­ligt.

Försvaret målade upp en bild av en känslo­mäs­sigt bräck­lig kvin­na som un­der he­la sin livs­tid li­dit av svek, sår­bar­het och djup de­pres­sion. En kvin­na som ha­de age­rat som hon gjor­de på grund av känslo­mäs­sig för­vir­ring. Åkla­gar­na be­skrev där­e­mot en själ­visk, ma­ni­pu­la­tiv kvin­na som ha­de dö­dat si­na barn ef­tersom man­nen hon längtade ef­ter in­te vil­le ha barn. Smith be­döm­des kun­na kla­ra av en rät­te­gång, men hon vitt­na­de in­te och gjor­de ing­et ut­ta­lan­de till ju­ryn in­nan de­ras över­lägg­ning. En psy­ki­a­tri­ker vitt­na­de om att Smith even­tu­ellt skul­le för­sö­ka sa­bo­te­ra sitt

för­svar om hon fick vitt­na. Hon vil­le dö och såg rät­te­gång­en som en chans att krä­va av­rätt­ning.

Un­der rät­te­gång­ens and­ra del, när straf­fet skul­le be­stäm­mas, er­kän­de Rus­sell si­na hems­ka brott mot sin styv­dot­ter och att han ha­de ett visst an­svar för hen­nes känslo­mäs­si­ga pro­blem. Han bad ju­ryn att in­te dö­ma hen­ne till dö­den. Han avslöjade att pa­ret ha­de sex­u­ellt um­gänge så sent som två må­na­der fö­re mor­den.

Dy­kar­na som hit­ta­de bi­len på bot­ten av John D La­ke vitt­na­de om si­na fynd. De sök­te ige­nom sjön i bör­jan av brotts­ut­red­ning­en ut­an att hit­ta nå­got, men be­höv­de ba­ra ut­ö­ka sök­ning­en med tre me­ter för att upptäcka Smit­hs över­giv­na rö­da bil. Dy­ka­ren John Mor­row be­rät­ta­de hur han ha­de sett en li­ten hand pres­sad mot gla­set när han när­ma­de sig det sjunk­na for­do­net.

Ju­ry­med­lem­mar­na fick ock­så se en re­kon­struk­tion av brotts­plat­sen. Me­dan de såg en iden­tisk bil sjun­ka till bot­ten av sjön, sak­ta och sko­nings­löst, fun­de­ra­de de över vad Smith var för per­son som kun­de gö­ra nå­got så hemskt. ”I nio da­gar ma­ni­pu­le­ra­de hon Da­vid, de­ras fa­mil­jer, sam­häl­let, na­tio­nen, värl­den”, sa åkla­ga­ren Tom­my Po­pe. ”Hon såg oss al­la i ögo­nen och ljög.”

Rät­te­gång­en tog två vec­kor och den 29 ju­li över­väg­de de nio männen och tre kvin­nor­na i ju­ryn i två och en halv timme in­nan de be­slu­ta­de att dö­ma Smith till livs­tids fäng­el­se. De re­kom­men­de­ra­de att hon kan bli ak­tu­ell för vill­kor­lig fri­giv­ning ef­ter 30 år – 2024. Hon sit­ter i fäng­el­se än idag.

En tid ef­ter på­frest­ning­ar­na i sta­den kän­de sig sam­häl­lets afro­a­me­ri­ka­ner då­ligt be­hand­la­de på grund av Smit­hs på­stå­en­den om att en svart man ha­de kid­nap­pat hen­nes barn. Det­ta re­sul­te­ra­de i en be­folk­ning med tag­gar­na ut­åt och många spän­da re­la­tio­ner mel­lan män­ni­skor­na i den lil­la sta­den.

Smith suk­tar fort­fa­ran­de ef­ter kär­lek och upp­märk­sam­het, även bakom kvin­no­fäng­el­sets väggar i Colom­bia. Fäng­el­se­vak­ter har ta­gits på bar gär­ning med att ha sex med hen­ne vid två till­fäl­len, trots var­ning­ar om att hon in­te får läm­nas en­sam med man­li­ga kri­mi­nal­vår­da­re. Smith för­flyt­ta­des se­dan till Le­ath Correc­tio­nal In­sti­tu­tion i Gre­enwood. När hon var 40 år för­sök­te hon be­gå själv­mord igen. Kri­mi­nal­vår­da­re fick sig en obe­hag­lig syn ef­ter att den de­spe­ra­ta in­ter­nen skar upp si­na hand­le­der med en in­smugg­lad rak­hy­vel. Smith har ock­så på­bör­jat förhållanden med kvinnliga in­ter­ner, lik­som med man­li­ga brev­vän­ner.

2015 skrev hon brev till tid­ning­ar i Colom­bia, som iro­niskt sig­ne­ra­des ”Med vän­li­ga hälsningar, Su­san”. I bre­ven skrev hon ”jag är in­te det mons­ter sam­häl­let tror att jag är. Jag är långt ifrån det”.

SMITH BRÖT IHOP. HON SNYF­TA­DE FRAM ETT ER­KÄN­NAN­DE SOM PO­LI­SEN HA­DE

MISS­TÄNKT FRÅN BÖR­JAN.

Da­vid Smith vitt­na­de om sista gång­en han (till hö­ger), ba­ra två da­gar in­nan de dog. Pap­pan och bar­nen ha­de ma­tat an­kor i par­ken.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.