My­ra Hind­ley

Och Ian Bra­dys sista of­fer

Kvinnor som mördar - - Innehåll -

KOMBINATIONEN AV PE­DO­FI­LEN IAN BRA­DY OCH DEN ALLDAGLIGA MY­RA HIND­LEY BLEV DÖD­LIG. SADDLEWORTH MOOR ÄR DEN VILDA HEDEN SOM FORT­FA­RAN­DE BÄR PÅ EN MÖRK HEM­LIG­HET:

VAR ÄR KEITH BENNETT?

Ian Bra­dy och My­ra Hind­ley kid­nap­pa­de, våld­tog och mör­da­de fle­ra barn, nå­got som än­nu kal­las Mo­ors Mur­ders (hed­mor­den), för 53 år se­dan. Än idag sak­nas fort­fa­ran­de kvar­le­vor­na av tolv år gam­la Keith Bennett. Man tror att han finns på en ovär­dig vi­loplats på Saddleworth Moor ut­an­för Man­ches­ter. Poj­ken från Long­sight för­svann spårlöst den 16 ju­ni 1964, ba­ra fy­ra da­gar ef­ter sin fö­del­se­dag. Han ha­de gått hem till sin mor­mor, där han of­ta sov över med si­na sys­kon. Hind­ley och Bra­dy var ute och ja­ga­de i en hund­ko­ja när de såg den en­sam­ma poj­ken. De när­ma­de sig ho­nom och frå­ga­de om han kun­de hjäl­pa dem att flyt­ta någ­ra lå­dor från en vin­bu­tik.

Po­li­sen i Man­ches­ter såg till att en svart­vit bild på Keith pub­li­ce­ra­des i tid­ning­ar och sän­des på tv. Bil­den vi­sar en li­ten poj­ke med glas­ö­gon och sto­ra tän­der som ler varmt mot ka­me­ran. I ett an­nat sam­man­hang skul­le bil­den ba­ra ha haft be­ty­del­se för fa­mil­jen Bennett, men bil­den har nu bli­vit be­römd på grund av det grym­ma öde som poj­ken fick ut­stå.

Keith har bli­vit sym­bo­len för en se­ri­e­mör­da­res in­hu­ma­na hand­ling­ar. Lik­som al­la bil­der, och sär­skilt de som vi­sar döds­of­fer, fång­ar den­na bild ett spe­ci­ellt ögon­blick. Den berättar en of­ta för­bi­sedd och gans­ka obe­hag­lig san­ning – den här per­so­nen är re­dan död el­ler kom­mer att dö.

Värl­den kän­ner Keith Bennett ge­nom ett fo­to­gra­fi, men hans fa­milj för­lo­ra­de en son, en bror, en ku­sin och ett barn­barn. Vän­ner­na för­lo­ra­de en kam­rat. Det är ock­så an­märk­nings­bart att det tog mör­dar­na över 20 år att er­kän­na si­na brott. Det var allt­så 20 år av obe­sva­ra­de frå­gor, miss­tan­kar och li­dan­de som Keit­hs fa­milj fick ut­stå. Keit­hs mam­ma, Win­nie John­son, som av­led 2012, 78 år gam­mal, lik­som res­ten av fa­mil­jen fick se sin vardagliga till­va­ro ri­vas upp och för­änd­ras för all­tid.

Det var in­te för­rän 1987 som det fö­re det­ta kär­lekspa­ret Bra­dy y och Hind­ley, som nu vi­sa­de full­stän­dig ill­vil­ja mot varand­ra, slut­li­gen er­kän­de att de till­sam­mans ha­de kid­nap­pat och dö­dat bå­de Keith och en flic­ka vid namn Pau­li­ne Re­a­de (de­ras förs­ta of­fer). In­for­ma­tio­nen från pa­ret led­de till att po­li­sen hit­ta­de 16-åri­ga Re­a­de på ef­ter­mid­da­gen den 1 ju­li sam­ma år. Hen­nes kvar­le­vor be­grav­des på Gor­tons kyr­ko­gård en må­nad se­na­re. Det var in­te li­ka lätt att hit­ta Keit­hs kropp. Sök­ning­en blås­tes av den 24 au­gusti 1987 och åter­upp­togs in­te för­rän 2003, un­der Ope­ra­tion Mai­da. Sex år se­na­re av­slu­ta­de po­li­sen den of­fi­ci­el­la sök­ning­en ef­ter Keit­hs kvar­le­vor ut­an att ha hit­tat nå­got.

Bra­dy och Hin­ley bjöd på fres­tan­de ledtrådar vid oli­ka till­fäl­len om var de ha­de gömt Keit­hs kropp, men de­ras min­nen svek och be­skriv­ning­ar­na av den sto­ra vilda heden var in­te till­räck­ligt de­tal­je­ra­de. Shiny Brook, som blev ett vik­tigt sök­om­rå­de, är myc­ket om­tvis­tat ef­tersom plat­sen in­te över­ens­stäm­mer med var de and­ra krop­par­na hit­ta­des.

Blev Keith be­gravd i när­he­ten av plat­sen där John Kil­bri­de hit­ta­des, tvärs över vägen från Les­ley Ann Dow­neys och Pau­li­ne Re­ads grav­plat­ser? Chris Crowt­her tror det, en fa­mil­je­med­lem som äger land­om­rå­det där mor­det sked­de. Han för­kla­ra­de sitt re­so­ne­mang för för­fat­ta­ren Ca­rol Ann Lee i den obe­hag­li­ga, men opar­tis­ka bio-

MY­RA VAR EN VAN­LIG OCH ALL­DAG­LIG FLIC­KA – DEN­NA VARDAGLIGA SKEPNAD GJOR­DE DET MÖJ­LIGT FÖR HEN­NE ATT KOM­MA I KON­TAKT MED BARN OCH FÅ DE­RAS FÖRTROENDEN. N.

gra­fin One of Your Own: The Li­fe and De­ath of My­ra Hind­ley (2011).

”Vi har all­tid trott att Keith var nä­ra John. Bra­dy var ju lat, han höll dem till­räck­ligt nä­ra varand­ra. Flickor på ena si­dan av vägen, poj­kar på den and­ra. Johns grav var strax un­der vi­loplat­sen vi ord­na­de, in­te långt från vägen.”

Det är sant att Bra­dy be­grav­de si­na of­fer på bå­da si­dor­na av vägen (A635, Holm­firth Ro­ad). Det­ta var pre­cis vid Hol­lin Brown Knoll, ba­ra någ­ra hund­ra me­ter bort. Les­ley Ann Dow­ney (10 år) och Pau­li­ne Re­a­de (16 år) pla­ce­ra­des på den nor­ra si­dan och John Kil­bri­de (12 år) på den söd­ra si­dan. Skul­le Bra­dy verk­li­gen ha änd­rat det som tycks va­ra ett tyd­ligt och lo­giskt möns­ter på sin fa­vo­rit­plats på heden? Hur många gång­er kan sökin­sat­ser­na ha va­rit en hårs­mån från Keit­hs kvar­le­vor – och mis­sat dem?

Hind­ley dog av bron­kit på West Suf­folk Hospi­tal den 16 no­vem­ber 2002, 60 år gam­mal. Tid­ning­ar­na fick då sin ef­ter­läng­ta­de be­lö­ning. Bra­dy ha­de be­slu­tat sig för att in­te sam­ar­be­ta om fa­mil­jen Bennett el­ler po­li­sens ut­re­da­re bad om ny in­for­ma­tion. Han gick så långt som att skri­va ett brev till Win­nie John­son och för­kla­ra sitt ställ­nings­ta­gan­de. An­led­ning­en var po­li­sens in­kom­pe­tens. Men 1987 släpp­tes han ut från sjukhuset As­hworth i när­he­ten av Li­ver­pool och sat­te av på en sorg­lig resa till heden.

Då ver­ka­de mör­da­ren osä­ker på om­rå­det. Han var up­pen­bart för­vir­rad av vad som ti­di­ga­re va­rit hans kä­ra döds­ri­ke. El­ler lek­te han ba­ra med myn­dig­he­ter­na för sin egen sju­ka njut­nings skull? För Keit­hs fa­milj var det än­nu en för­lo­rad chans och en för­läng­ning av de­ras li­dan­de.

Som svar på ny­he­ten om att sö­kan­det av­slu­ta­des 2009 sa Win­nie till BBC: ”Jag vill Keith hit­tas in­nan nå­got händer med mig, jag vill ge ho­nom en an­stän­dig be­grav­ning.”

SYMBOLER FÖR ONDS­KA

Po­lis­bil­der tag­na av Bra­dy och Hin­ley 1966, un­der rät­te­gång­en mot dem vid dom­sto­len Ches­ter As­si­zes, fi­gu­re­rar fort­fa­ran­de på fram­si­dan av ota­li­ga böc­ker och tid­ning­ar. De hår­da, svart­vi­ta bil­der­na fång­ar upp de ut­trycks­lö­sa ögo­nen hos två per­so­ner som vi miss­tän­ker sak­nar em­pa­ti. Des­sa två bil­der, som of­ta pla­ce­ras sida vid sida i me­dia för max­i­mal ef­fekt, är symboler för onds­ka.

Bra­dy och Hind­ley be­gick si­na brott un­der en pe­ri­od av starkt me­di­e­fo­kus på nord­väst­ra England. Hyl­la­de brit­tis­ka New Wa­ve­fil­mer spe­la­des hu­vud­sak­li­gen in i stä­der och by­ar i nor­ra England och tit­ta­re över he­la värl­den fick be­kan­ta sig med ti­di­ga­re okän­da di­a­lek­ter. Film­ska­par­na skild­ra­de li­vet i den eng­els­ka ar­be­tar­klas­sen i vad som kal­las ”disk­bänks­re­a­lism”. 1960 bör­ja­de den be­röm­da så­po­pe­ran Co­ro­na­tion Stre­et sän­das, en se­rie som vi­sas än idag.

Vi får se rad­hus, kul­ler­stens­ga­tor och ett sorg­set mu­si­ka­liskt hu­vud­te­ma ba­se­rat på ”Lan­cashi­re Blues” av kom­po­si­tö­ren Eric Spe­ar, vil­ket stär­ker den iko­nis­ka kul­turas­so­ci­a­tio­nen till nord­väst. Det var i sam­ma sam­man­svet­sa­de värld av fa­bri­ker, danslo­ka­ler, al­ko­ho­lis­ter och lo­ka­la bi­o­gra­fer som Bra­dy och Hind­ley väx­te upp.

Ian Bra­dy föd­des som Ian Dun­can Ste­wart den 2 ja­nu­a­ri 1938, på en kli­nik på Rot­ten­row Stre­et i Glas­gow. Poj­ken väx­te upp hos en fos­ter­fa­milj ef­ter att hans mam­ma, en ogift ser­vi­tris vid namn Pa­tri­cia Ste­wart, val­de att ad­op­te­ra bort ho­nom. Fa­mil­jen Ste­wart var en or­dent­lig ar­be­tar­klass­fa­milj med bra so­ci­al sta­tus. Unge Ian plå­ga­des av ra­se­ri­fall, men var duk­tig och kla­ra­de in­trä­des­pro­vet till Shawlands Aca­de­my. Hans tem­pe­ra­ment och mobb­ning blev dock vär­re med ti­den. Han kal­la­de sko­lan ”Big Las­sie”

(stor tjej) på grund av då­li­ga id­rotts­pre­sta­tio­ner och han kal­la­de den även för ”Dracu­la”. Un­der en pe­ri­od ha­de han en för­kär­lek till att tor­te­ra djur och han bör­ja­de ock­så att gö­ra in­brott. Han ham­na­de på ung­dom­san­stalt och se­na­re i fäng­el­se. Bra­dy flyt­ta­de sö­derut till Man­ches­ter och åter­före­na­des med sin bi­o­lo­gis­ka mam­ma, som då var gift med en man vid namn Pa­trick Bra­dy.

Det sägs att Ian för­sök­te va­ra en underbar son och en an­stän­dig sam­hälls­med­bor­ga­re och att han för­sök­te läg­ga sitt smut­si­ga för­flut­na bakom sig. Det va­ra­de in­te länge och han ham­na­de snart i trub­bel på grund av oli­ka brott.

My­ra Hind­ley föd­des 1942 och väx­te upp i Gor­ton, ös­ter om cen­tra­la Man­ches­ter. Hon gick bå­de i li­vets hår­da sko­la och i en for­mell. På den ti­den var Gor­ton ett fall­fär­digt slum­om­rå­de. Män­ni­skor flyt­ta­de till and­ra stads­de­lar el­ler till ny­bygg­da bo­stads­om­rå­den, pre­cis ut­an­för kommun­grän­sen, i om­rå­den som köpts av Cheshires län. När My­ra möt­te Ian på Mill­wards Mer­chan­di­sing, föll hon pla­dask. Men de blev in­te till­sam­mans för­rän ett år se­na­re, ef­tersom Bra­dy var till­ba­kadra­gen i Hind­leys säll­skap. Hon var besatt av ho­nom och skrev dag­bok om sitt ro­man­tis­ka li­dan­de. När han änt­li­gen bjöd ut hen­ne gick de på bio. Hind­ley häv­da­de att de såg Nicho­las Rays film King of Kings (1961), ett in­tres­sant val med tan­ke på Bra­dys ate­ism. Men and­ra tror att fil­men de såg var Jud­ge­ment at Nu­rem­berg, en film som stäm­mer bätt­re över­ens med Bra­dys besatthet av na­zis­men.

Pa­ret var oskilj­ak­ti­ga. Hon fick smek­nam­net ”Hes­sie”, tro­li­gen ef­ter Hit­lers ställ­fö­re­trä­da­re Ru­dolf Hess. Hans smek­namn var ”Ned­die”, ef­ter en ka­rak­tär i The Goon Show. Med ti­den fram­kal­la­de de varand­ras lust att be­gå brott. And­ra seriemördare och sex­u­al­sa­dis­ter kan skry­ta med be­tyd­ligt fler an­tal of­fer, men det som fång­a­de världens upp­märk­sam­het när brot­ten upp­täck­tes, var att en ung kvin­na var in­blan­dad.

Hind­ley var ba­ra 23 år när hon greps och åta­la­des. En blond, gans­ka ga­len flic­ka från Lan­cashi­re slung­a­des ut i ramp­lju­set och har se­dan dess bli­vit en be­stå­en­de sym­bol för män­ni­skans onds­ka. Hind­ley framställde sig un­der si­na se­na­re år som än­nu ett of­fer för Bra­dys onds­ka, men hon spe­la­de all­tid en av­gö­ran­de roll i kid­napp­ning­ar­na och på­stås ha bli­vit sex­u­ellt upp­het­sad av hur mor­den för­de hen­ne när­ma­re Ian (även om hon för­ne­ka­de att hon blev upp­het­sad av hand­ling­ar­na). Hind­ley kör­de bi­len ef­tersom Bra­dy in­te ha­de kör­kort (han kör­de en Tri­umph Ti­ger Cub­mo­tor­cy­kel). Till­sam­mans med Bra­dy val­de hon ut sår­ba­ra barn som de kun­de när­ma sig. Hen­nes vän­li­ga och ut­åt­rik­ta­de sätt dol­de vad psy­ko­lo­ger och för­fat­ta­re har kal­lat en ”nar­cis­sis­tisk per­son­lig­het ut­an em­pa­ti”. Hon var ex­pert på att ma­ni­pu­le­ra om­giv­ning­en och kläd­de ut sig i svart pe­ruk och skinn­jac­ka, för att in­te bli igen­känd i sitt gam­la bo­stads­om­rå­de.

Hind­ley pro­te­ste­ra­de se­na­re mot sitt ryk­te och ut­tryck­te sin ång­er, men hon var or­sa­ken till of­fent­lig­he­tens upp­märk­sam­het och ils­ka från förs­ta bör­jan. När man var­na­de barn för att pra­ta med främ­ling­ar var det all­tid män man var­na­de för. Hind­ley kros­sa­de my­ten om att kvin­nor ald­rig hjälp­te till att kid­nap­pa och mör­da barn. Hon påmin­de in­te om nå­gon läs­kig kvin­na och ver­ka­de hel­ler in­te va­ra nå­gon tvi­vel­ak­tig, ga­len typ som man bor­de hål­la sig bor­ta från. My­ra var en helt van­lig och all­dag­lig tjej – den­na vardagliga skepnad gjor­de det möj­ligt för hen­ne att kom­ma i kon­takt med barn och få de­ras för­tro­en­de.

EN TYST MORD­PLATS

I mit­ten av 1960-ta­let var Saddleworth Moor ba­ra en vacker plats för sön­dags­pro­me­na­der och pick­nic­kar. Om­rå­dets grym­ma histo­ria har se­dan dess bli­vit oför­än­der­lig och be­stå­en­de. Histo­ri­an är in­prän­tad i mo­der­na Man­ches­ters kul­tu­rel­la bak­grund och lo­kal­histo­ria. Minst tre av de fem off­ren kid­nap­pa­des, våld­togs och dö­da­des (an­ting­en med en kniv el­ler ett rep) och be­grav­des vid A635. Les­ley Ann Dow­ney, det yngs­ta off­ret, dö­da­des hem­ma hos Bra­dy och Hind­ley på an­nan­dag jul 1964. Pa­ret pla­ne­ra­de att gö­ra sig av med krop­pen sam­ma natt, men kraf­tigt snö­fall bi­drog till svå­ra väg­för­hål­lan­den. De vil­le in­te ris­ke­ra att av­slö­jas om de rå­ka­de ut för en bi­lo­lyc­ka längs vägen. Istäl­let lin­da­de de in Les­ley Ann i ett la­kan till­sam­mans med klä­der­na hon bar när hon kid­nap­pa­des (ro­sa kof­ta, blå kappa och ru­tig kjol) vid Sil­cock’s Won­der Fair. Hon gräv­des ner på Saddleworth Moor da­gen där­på.

Fy­ra kilo­me­ter ös­ter om Man­ches­ter når bergs­ked­jan Pen­ni­ner­nas syd­spets Na­tio­nal­par­ken Pe­ak District. Par­ken be­skrivs som ”Eng­lands rygg­rad” – den storslagna na­tu­ren be­står av böl­jan­de kul­lar, gräs­mar­ker och torv­mos­sar, med im­po­ne­ran­de sand­sten om­gi­ven av vacker li­la ljung. Om­rå­det går ge­nom nor­ra England och se­pa­re­rar Lan­cashi­re från grev­ska­pets gam­la är­ke­fi­en­de Yorkshi­re. Med si­na 1 000 kvadrat­kilo­me­ter ro­bust skön­het och av­skild­het skil­jer sig na­tio­nal­par­ken helt från

OM­RÅ­DET MED UTSIKT ÖVER GREENFIELDRESERVOAREN, DÄR KROP­PAR­NA GRÄV­DES UPP, HA­DE EN SÄR­SKILD ATTRAKTIONSKRAFT

FÖR PSYKOPATEN.

kli­ché­bil­den av nor­ra Eng­lands in­du­stristä­der. Om­rå­det är kargt och gles­be­fol­kat med ut­sprid­da går­dar. Om väd­ret är klart kan du se än­da till Cheshi­re Plains idyl­lis­ka grö­na fält från Saddleworth Moor. Vin­den su­sar ge­nom grä­set och na­tu­rens visk­ning­ar är det en­da ljud som hörs på fle­ra mil.

Om­rå­det med utsikt över Gre­en­fi­eld-re­ser­vo­a­ren, där krop­par­na gräv­des ner, ha­de en sär­skild attraktionskraft för psykopaten. In­spi­re­rad av den tys­ke fi­lo­so­fen Fri­edrich Nietz­sche och sin egen vrid­na na­zis­tis­ka tolkning av ho­nom, till­sam­mans med sin syn på vär­de­re­la­ti­vism, in­bil­la­de sig Bra­dy att han var en ”über­mensch” som såg ner på män­ni­skor­na från sin höga kul­le. Bra­dy såg sig själv som en mo­dern va­ri­ant av Cas­par Da­vid Fri­edrichs mål­ning Vand­ra­ren över dim­ha­vet (1818).

I boken The Ga­tes Of Ja­nus sam­man­fat­ta­de Bra­dy land­ska­pets ef­fek­ter på fan­ta­sin. ”När du står ovan­för ett hav el­ler en hed, el­ler när du står på ett berg, kan du näs­tan hö­ra nå­got okänt och osyn­ligt runt dig. Du vet att det finns där ... Du kän­ner kraf­ten i dig när du tar emot den.” Han an­vän­de mys­tiskt struntprat och non­sens för att dölja sin sa­dis­tis­ka sex­u­el­la lust.

Saddleworth Moor hör­de till Yorkshi­re fram till 1974, då grän­sänd­ring­ar gjor­de om­rå­det till en del av Old­ham och där­med en del av Man­ches­ter med om­nejd. Det in­ne­bär att fy­ra av brot­ten bör­ja­de i Man­ches­ter el­ler Cheshi­re, men slu­ta­de i Yorkshi­re. När ut­red­ning­en bör­ja­de led­de det­ta till då­lig kom­mu­ni­ka­tion mel­lan oli­ka po­lis­di­strikt som tram­pa­de varand­ra på tår­na. Slut­li­gen tog po­li­sen i Cheshi­re kon­trol­len un­der led­ning av po­lis­in­spek­tör Art­hur Ben­fi­eld. Det­ta be­rod­de på att mor­det på 17-åri­ga Ed­ward Evans, som äg­de rum den 6 ok­to­ber 1965 på Ward­le Brook Avenue 16 – hem­ma hos Bra­dy, Hin­ley och hen­nes mor­mor – for­mellt till­hör­de hans di­strikt.

ETT perfekt MORD?

Det fak­tum att Keith Ben­netts göm­da grav­plats på Saddleworth Moor än­nu in­te har hit­tats in­ne­bär att brot­tet fort­fa­ran­de re­pre­sen­te­rar Brays ef­ter­läng­ta­de ”per­fek­ta mord”. Den ame­ri­kans­ka för­la­get Fe­ral House pub­li­ce­ra­de Bra­dys stu­die av seriemördare The Ga­tes Of Ja­nus (2001). För­lags­che­fen Adam Par­frey in­ter­vju­a­des av BBC och han sa att ”det har fun­nits många brotts­ling­ar ge­nom åren som har dö­dat barn och näs­tan al­la är glömda. Men in­te Ian Bra­dy. Var­för?” För­u­tom år­tion­den av sen­sa­tio­nell ta­blo­id­jour­na­li­stik och ex­plo­a­te­ring för att säl­ja lös­num­mer är sva­ret gans­ka sä­kert – Keith Ben­net. Men Par­frey ser and­ra fak­to­rer än den verk­li­ga an­led­ning­en till det fort­sat­ta in­tres­set, som all­tid har va­rit My­ra Hind­les del­ak­tig­het.

Ian Bra­dys tid tog så små­ning­om slut och han var sjuk­lig mot slutet av sitt liv. Han hung­er­strej­ka­de i 18 år och tving­a­des till tvångs­mat­ning. Se­nast han var ut­an­för den slut­na av­del­ning­en som va­rit hans hem se­dan 1985 var i en dom­stols­för­hand­ling 2012. Där för­sök­te han an­sö­ka om för­flytt­ning från högsä­ker­hets­sjuk­hu­set till fäng­el­se så att han lag­ligt skul­le kun­na sväl­ta ihjäl.

Ian Bra­dy dog den 15 maj 2017, 79 år gam­mal. En gång påstod han att han skul­le av­slö­ja var Ben­netts kropp låg be­gra­ven om dom­sto­len ga­ran­te­ra­de ho­nom rät­ten att av­slu­ta sitt eget liv. Trots kor­re­spon­dens med off­rens fa­mil­jer och po­li­ser, skrev han des­sa ord i sin kon­tro­ver­si­el­la bok, som ald­rig kom ut i Stor­bri­tan­ni­en: ”Det finns li­te in­tel­lek­tu­ell el­ler and­lig sti­mu­lans för att en fängs­lad seriemördare ska sam­ar­be­ta.”

HUR MÅNGA GÅNG­ER KAN SÖKIN­SAT­SER­NA HA VA­RIT EN HÅRS­MÅN FRÅN KEIT­HS KVAR­LE­VOR –

OCH MIS­SAT DEM?

OVAN: Hind­ley och Bra­dy po­se­rar på 1960-ta­let på Saddleworth Moor, där de be­grav­de si­na of­fer. TILL HÖ­GER: Bild från 1 ja­nu­a­ri 1965, en po­lis fort­sät­ter att grä­va på plat­sen där man hit­ta­de Les­ley Dow­neys kropp, men på den­na plats hit­ta­de man inga...

Sök­på­dra­get fin­kam­mar Saddleworth Moor 1965, på jakt ef­ter grav­plat­ser. De hit­ta­de två krop­par sam­ma år och en tred­je 1987. mam­ma, Win­nie John­son, i sitt ...

En po­lis med spår­hund ge­nom­sö­ker Saddleworth Moor. Tolv år gam­le Keith Ben­netts kropp har fort­fa­ran­de in­te hit­tats.

Keith Bennett var tolv år när

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.