SARAH WILLIAMS och Katri­na ”Kitt” Walsh

Kum­pa­ner­nas mord­dag­bok

Kvinnor som mördar - - Innehåll - TEXT: DR K. CHARLIE OUGHTON

DÖR­REN ÖPPNADES OCH ETT VÄL­KOM­NAN­DE LJUS SKEN ÖVER SA­DIE. SARAH TOG FRAM ELPISTOLEN OCH KNI­VEN FÖR ATT FÖRINTA VÄNLIGHETET SJÄLV.

Ett en­samt torn re­ser sig mot him­len i sta­den Helms­ho­re. Tor­net ser tyst ner på ra­der­na av tegelhus längs med de grågrö­na kul­lar­na i Lan­cashi­re. Di­strik­tet Pend­le som är känt för si­na hi­sto­ris­ka häx­pro­ces­ser lig­ger ba­ra upp­för bac­ken och Eden­fi­eld ne­dan­för den.

På en av des­sa ga­tor med pryd­li­ga natt­lam­por lig­ger ett välskött hus. Det är stort och rym­ligt, men in­te över­då­digt el­ler ele­gant. Hu­set har kräm­vi­ta väggar, däm­pad be­lys­ning och gam­la trap­por och räc­ken. Det häng­er bil­der på väg­gar­na, till­räck­ligt för att gö­ra det hem­trev­ligt, men spar­samt nog för att av­slö­ja att husä­ga­ren, Sa­die Hart­ley, var sys­sel­satt. Hon var en kär­leks­full och hårt ar­be­tan­de mam­ma som gjor­de allt för att ta hand om sin n fa­milj. Hon var en trev­lig kvin­na med många skrattryn­kor. Hon ha­de sä­kert bju­dit dig på te om du ha­de kom­mit på be­sök.

På kväl­len den 14 ja­nu­a­ri 2016 öpp­na­de Sa­die dör­ren för en ung kvin­na. Hon drogs se­dan in i sitt hem, fick en el­chock med en el­pi­stol och knivhöggs över 40 gång­er in­nan mör­da­ren smet iväg för att skrub­ba av sig det klib­bi­ga blo­det.

Kvin­nan som så ar­tigt knac­ka­de på dör­ren in­nan hon högg ihjäl husä­ga­ren var Sarah Williams. Två år ti­di­ga­re ha­de hon haft ett kort för­hål­lan­de med Sa­di­es part­ner, Ian Johnston. Ian tyck­te att den fram­ti­da mör­da­ren var för ”kläng­ig” och läm­na­de hen­ne. Se­dan dess ha­de han levt med Sa­die. De två kvin­nor­na var så oli­ka de ba­ra kun­de bli.

Sa­die var en­sam hem­ma den nat­ten. Ian, en fö­re det­ta brand­man och rädd­nings­ar­be­ta­re, var bort­rest på en ski­dre­sa. Hon skul­le ha slu­tit upp med ho­nom da­gen där­på. De ha­de job­bat hårt he­la li­vet och äls­ka­de att kopp­la av på båt­tu­rer och se­mest­rar.

För Sa­die var ing­et ute­slu­tet el­ler omöj­ligt. ”Hon ham­na­de ald­rig i bråk. Hon blev ald­rig ir­ri­te­rad. Hon blev ald­rig arg. Hon vil­le lö­sa sa­ker ge­nom att pra­ta ut”, sa hen­nes dot­ter Char­lot­te i en do­ku­men­tär som spe­la­des in ef­ter mor­det. ”Om du ha­de pro­blem sat­te sig Sa­die och pra­ta­de med dig om det. Hon döm­de ald­rig nå­gon.”

Ian be­rät­ta­de att de flyt­ta­de in i ett hus med fem sov­rum, ”till­räck­ligt med ut­rym­me för att al­la skul­le kän­na sig be­kvä­ma”. Sa­die ha­de till­gång­ar, men gjor­de sig ald­rig märk­vär­dig. Hon po­se­ra­de gär­na för bil­der på häst­ryg­gen, kläd­de upp sig för att dan­sa mag­dans och um­gicks med kol­le­gor. Det var hen­nes ar­bets­kam­ra­ter som blev oro­li­ga för hen­ne först. Hon var re­spek­te­rad av dem för att hon var en be­stämd och om­tänk­sam kvin­na som ha­de en kan­di­da­tex­a­men i ve­ten­skap och ha­de ar­be­tat in­om lä­ke­me­dels­in­du­strin i 20 år. Till­sam­mans med en kompis star­ta­de hon och drev ett häl­so­vårds­fö­re­tag som spe­ci­a­li­se­ra­de sig på att hjäl­pa lä­ka­re och vård­per­so­nal att de­la med sig av nya be­hand­ling­ar. Trots att låg­kon­junk­tur ha­de fö­re­ta­get gått från klar­het till klar­het i 16 år, fram till ju­ni 2016. Sa­die ar­be­ta­de pre­cis då med forsk­ning in­om lymf­kör­tel­can­cer och leu­ke­mi för att hit­ta ett bo­te­me­del mot can­cer.

FRUK­TANS­VÄR­DA ”FÖR­FAT­TA­RE”

Sarah Williams var Sa­di­es mot­sats. När po­li­sen sök­te ige­nom Sa­ra­hs hus ef­ter mor­det hit­ta­de de hen­nes kär­leks­ro­ma­ner. De fles­ta in­ne­höll fan­ta­si­er el­ler upp­fris­kan­de sti­mu­lans un­der en grå dag – men Sarah an­vän­de ro­ma­ner­na till att fly var­da­gen, in i en värld av pas­sion och mord­pla­ne­ring. Hon be­stäm­de sig för att för­fat­ta sin egen be­rät­tel­se. För att en fantasi ska hål­la be­hövs för­stås vil­li­ga med­ver­kan­de och en upp­skat­tan­de publik. Sarah hit­ta­de bå­da de­lar­na i Katri­na ”Kitt” Walsh.

Sarah ha­de känt Kitt se­dan hon var 12 år och de träf­fa­des i ett stall. Trots att Kitt var 20 år äld­re de­la­de de en ge­men­sam kär­lek för Har­ry Pot­ter- fil­mer­na. Med ti­den bör­ja­de de även åka på se­mes­ter till­sam­mans. Med det sagt så var de två osan­no­li­ka kum­pa­ner. Sarah strök om­kring i sta­den som en ama­zon, som en hjäl­tin­na i en ung­doms­tid­ning. När hon var på se­mes­ter

SARAH OCH KITT BE­SLU­TA­DE SIG FÖR ATT PLANERA ’DET PER­FEK­TA MOR­DET’ MEN DE FÖR­LO­RA­DE GREP­PET OM VERK­LIG­HE­TEN.

bru­ka­de hon ta ner sin trö­jas ax­el­rem­mar för att vi­sa mer hud. Kitt ver­ka­de, åt­minsto­ne på papp­ret, kom­plet­te­ra hen­ne. Kitt var en in­tel­li­gent kvin­na som in­tres­se­ra­de sig för konst och hen­nes di­a­lekt tyd­de på att hon gått i fi­na­re sko­lor. Hon var ut­bil­dad i djur­håll­ning och ar­be­ta­de som rid­lä­ra­re. Än­då sas det att Kitt ”be­und­ra­de” den yng­re kvin­nan. Hon be­skrivs som om hon ha­sa­de för­sik­tigt bakom Sarah, som om hon knappt vå­ga­de an­das i vännens skugga.

Sarah träf­fa­de Ian 2012 och in­led­de en af­fär, men de­ras histo­ri­er om vad som hän­de se­dan går isär. Det är näs­tan som om Sarah lä­ser upp över­struk­na ut­kast från si­na på­hit­ta­de be­rät­tel­ser, istäl­let för att be­rät­ta den verk­li­ga histo­ri­en. En­ligt dom­sto­len så var in­te Kitt ba­ra Sa­ra­hs nic­ke­doc­ka och Sarah ing­en oskyl­dig, ro­man­tisk kvin­na. Sarah ha­de stöt­tat Kitt un­der hen­nes skils­mäs­sa och nu hjälp­te Kitt hen­ne ge­nom al­la hen­nes pro­blem med Ian.

När Ian gjor­de slut med Sarah för­vand­la­des hen­nes kär­lek till

besatthet. Sarah be­sök­te Ians hus, satt ut­an­för och skic­ka­de sex-sms – i två år. Hon skic­ka­de till och med ett brev till Ians nya flick­vän Sa­die i ett för­sök att kom­ma emel­lan dem. I bre­vet skröt hon om att hon och Ian ha­de haft ”otro­ligt fan­tas­tiskt sex”. Sarah ver­ka­de in­te in­se att Sa­die in­te bryd­de sig så värst om allt dra­ma mel­lan

Ian och Sarah. Sa­die var av åsik­ten att det ibland händer sa­ker och att man mås­te gå vi­da­re med li­vet. Sarah tänk­te i full­kom­ligt and­ra ba­nor.

För­u­tom kär­leks­ro­ma­ner äls­ka­de Sarah ock­så bok- och film­se­ri­en Ga­me of Thro­nes. Hon för­sök­te he­la ti­den bli mer och mer som ka­rak­tä­ren Red Wo­man (en troll­kvin­na i se­ri­en) för att loc­ka till­ba­ka Ian. Sarah ha­de för­må­gan att loc­ka till sig folk som en mag­net. Hon ha­de en pojk­vän som hon ha­de haft se­dan hon var 17 år. Han be­sök­te hen­ne ti­digt var­je mor­gon trots att hans fru viss­te om det. Be­sö­ken fort­sat­te även un­der ti­den Sarah pla­ne­ra­de mor­det på Sa­die. Sam­ti­digt åk­te Sarah ock­så på se­mes­ter med Kitt, , hen­nes för­mo­da­de vän och en­ligt vis­sa, hen­nes äls­ka­rin­na.

Un­ge­fär sex må­na­der ef­ter att Ian läm­na­de Sarah bör­ja­de hon planera mor­det på Sa­die, i tron om att hon då skul­le få till­ba­ka Ian. . Hon och Kitt be­slu­ta­de sig för att planera ”det per­fek­ta mor­det”, men de för­lo­ra­de grep­pet om verk­lig­he­ten. In­spi­re­ra­de av Sa­ra­hs fa­vo­rit­för­fat­ta­re på­bör­ja­de kvin­nor­na nå­got som en­ligt pro­fes­sor Da­vid Wil­son – som kom­men­te­ra­de fal­let – bäst kan beskrivas

som en ”folie a deux” (två per­so­ners van­sin­ne).

Kvin­nor­na över­ty­ga­de varand­ra om att mor­det var rätt­fär­di­gat ge­nom att ska­pa ett ide­o­lo­giskt sy­stem där hand­ling­en var berättigad – i al­la fall för dem själ­va. Som ett re­sul­tat av det­ta ver­kar kvin­nor­na näs­tan ha sett sig som på­hit­ta­de ka­rak­tä­rer – smar­ta su­per­spi­o­ner re­do att åter­läm­na en ga­lant riddare till sin (i de­ras sinne) san­na kär­lek. Sam­ti­digt fö­re­ställ­de de sig att Sa­die ha­de rol­len som skurk, trots att Sa­die var en kvin­na de ald­rig ha­de träf­fat och vars en­da ”brott” var att hon vun­nit Ians hjär­ta. De för­sök­te fläc­ka ner hen­ne med för­o­lämp­ning­ar som fo­ku­se­ra­de på hen­nes fe­mi­ni­ni­tet, som om hon an­vän­de det som ett va­pen. Med tan­ke på Sa­ra­hs besatthet av troll­kvin­nan Red Wo­man kan det­ta in­te ses som nå­got mind­re än hyck­le­ri.

NYCKELHÄNDELSERNA

De bör­ja­de planera mor­det. Ef­ter att ha över­vägt gal­na idéer, som att skyl­la mor­det på ISIS-ter­ro­ris­ter, be­stäm­de sig Sarah och Kitt för att mör­da Sa­die i hen­nes eget hem och för­svin­na in i nat­ten och där­med so­pa igen si­na spår. För­sik­tig­hets­åt­gär­der­na som de vid­tog lå­ter som nå­got från en pa­ro­di. Den 9 de­cem­ber 2015 lek­te de ac­tionhjäl­tar. Kvin­nor­na tog fär­jan till Tyskland, där de köp­te en el­pi­stol som skul­le för­la­ma de­ras fi­en­de.

Kort där­ef­ter, den 7 ja­nu­a­ri gjor­de de sin hän­syns­lö­sa re­kog­no­sce­ring – den slar­vi­ga du­on ham­na­de på en över­vak­nings­vi­deo när de köp­te blom­mor på en Te­sco-bu­tik. Kitt tyck­te att hon var smart när hon le­ve­re­ra­de blom­mor­na på kväl­len för att be­kräf­ta Sa­di­es adress. Sa­die be­rät­ta­de för si­na vän­ner att det un­der­li­ga be­sö­ket oro­a­de hen­ne. Hon tänk­te att nå­got kanske var på gång och blev miss­tänk­sam.

At­tac­ken äg­de rum den 14 ja­nu­a­ri 2016. Mör­da­ren Sarah, klädd i mör­ka klä­der, kom kö­ran­de i en Re­nault Clio som hon ha­de köpt spe­ci­ellt för det­ta än­da­mål. Hon knac­ka­de på dör­ren. Kvin­nan som öpp­na­de dör­ren blev pa­ra­ly­se­rad när hon träf­fa­des av en el­pi­stol med 500 000 volt. Se­dan höll Sarah upp hen­nes armar och kniv­högg hen­ne mer än 40 gång­er. Sa­die fick upp till 20 cen­ti­me­ter dju­pa stickska­dor på krop­pen där köks­kni­ven träf­fa­de hen­ne. Ett av de störs­ta så­ren fick hon i an­sik­tet, där kni­ven gick rakt ige­nom kin­den. Hen­nes hög­ra öga ram­la­de ut. Rygg­ra­den skars av. Le­vern sprack. Kni­ven gick näs­tan rakt ige­nom krop­pen. Hon läm­na­des kvar i en pöl av blod i hal­len.

Pa­to­lo­gen Philip Lumb rap­por­te­ra­de att Sa­die ha­de yt­ter­li­ga­re mär­ken på armar och händer. Så­ren tyd­de på att trots att Sa­die var li­ten och obe­väp­nad mot en ovän­tad och stark an­gri­pa­re ha­de hon för­sva­rat sig till sista stund.

Sa­di­es an­gri­pa­re gjor­de in­te ens sitt eget smuts­gö­ra. Sarah sprang och gav allt be­vis – klä­der, va­pen, bil­nyck­lar – till sin nic­ke­doc­ka Kitt, som skul­le brän­na och gö­ra sig av med allt. Kitt spred ut al­la be­vis i när­om­rå­det. All­ting var klart, för­u­tom en sak. Sarah glöm­de att hon ha­de no­te­rat al­la si­na mord­pla­ner och gär­ning­ar i si­na många och de­tal­je­ra­de dag­böc­ker. Des­sa låg kvar på Kitts jobb, där po­li­sen en­kelt hit­ta­de dem.

An­teck­ning­ar­na avslöjade allt. Ibland blan­da­des fak­ta och fik­tion i de obe­hag­li­ga an­teck­ning­ar­na. En text från sep­tem­ber 2015 ly­der: ”Sarah dök upp. Tit­ta­de på Hun­ted (en do­kuså­pa där del­ta­ga­re för­sö­ker smi­ta från fals­ka un­der­rät­tel­se­tjäns­te­män). Dis­ku­te­ra­de se­dan pla­ner­na att dö­da [Sa­die].” I and­ra an­teck­ning­ar, som när Sarah lyc­ka­des fäs­ta en ap­pa­rat på Ians bil för att spå­ra ho­nom, be­skrivs hon glatt som ”hop­pan­de”. Men det Kitt tyck­tes va­ra mest glad över, var att hon ge­nom att del­ta i mor­det ha­de en ur­säkt för en li­ten se­mes­ter. Tyd­li­gen kun­de hon in­te kom­ma på and­ra sätt att ta le­digt någ­ra da­gar än att nå­gon skul­le mis­ta li­vet. Hon skrev att hon ”skul­le få en resa till Tyskland ut av det”.

Hen­nes språk ver­kar va­ra en bland­ning av en vux­en kvin­nas med­vet­na be­slut och ett oly­digt barn. Hen­nes mest fäl­lan­de an­teck­ning var: ”Jag har inga mo­ra­lis­ka kval, ba­ra en rik­tigt öns­kan om att vi in­te ska åka fast”. Det vi­sar att hon ge­nom att näm­na mo­ral viss­te att vad de gjor­de var fel och att hon kun­de skil­ja på rätt och fel. I styc­ket ef­ter skri­ver hon att hon in­te ser brot­tet som ett pro­blem så länge de in­te åker fast och att hen­nes barns­li­ga in­ställ­ning till brot­tet (som ett slags hu­mo­ris­tiskt upp­tåg) gör sa­ken mind­re all­var­lig. När allt kom­mer om­kring ser hon si­na ner­ver in­för mor­det som ett ”pirr” el­ler mild ir­ri­ta­tion.

PO­LI­SEN MOBILISERAR

Kri­mi­nal­ro­ma­ner får oss att he­ja på strids­lyst­na kri­mi­na­la­re med fe­do­ra­hat­tar och whis­kyglas i hän­der­na. I verk­lig­he­ten ut­reds skräm­man­de brott som det­ta av män­ni­skor som Bry­o­ny Mid­g­ley, en kri­minaut­re­da­re som gjor­de det till sitt upp­drag att fånga Sa­di­es mör­da­re. Bry­o­ny lyss­na­de på en kol­le­ga som be­skrev vad som ha­de hänt med Sa­die, se­dan bad Bry­o­ny si­na kol­le­gor att äg­na någ­ra mi­nu­ter till att tän­ka på den kär­leks­ful­la mam­man in­nan de åk­te iväg för att ski­pa rätt­vi­sa. Bry­o­ny var ung, ha­de en vår­dad, en­kel stil och ett lugnt an­sik­te.

Hon höj­de rös­ten när hon pra­ta­de om vad som hän­de Sa­die, ”fruk­tans­värt”. Hen­nes nor­deng­els­ka di­a­lekt är väl­digt olik det man ser i Hol­ly­wood­fil­mer. När hon pra­tar skul­le hon kun­na va­ra din kompis som kom­mit över för att dric­ka te. När Bry­o­ny pra­tar på­minns man om att det in­te är nå­gon hög­dra­gen fem­me fa­ta­le som har mör­dats, men nå­gons mam­ma.

Po­li­sen hit­ta­de Sa­ra­hs mo­bil­num­mer på Sa­di­es te­le­fon, ef­tersom Sarah skic­ka­de hot­ful­la med­de­lan­den till Sa­die. Po­li­sen viss­te ock­så att Sarah bru­ka­de kon­tak­ta Ian, som sva­ra­de på hen­nes med­de­lan­den så sent som tio da­gar fö­re mor­det.

Utredarna bru­ka­de sko­ja vän­skap­ligt med varand­ra för att hål­la hu­mö­ret up­pe. Den dyst­ra bak­si­dan av mordut­red­ning­en var att de till­bring­a­de många kväl­lar och nät­ter bor­ta från si­na nä­ra och kä­ra med att för­hö­ra de två miss­tänk­ta. Men de viss­te att de skul­le träf­fa si­na fa­mil­je­med­lem­mar igen.

”Sarah ver­ka­de in­te på­ver­kad av det he­la”, kom­men­te­ra­de Bry­o­ny. ”Hen­nes sätt var li­te kons­tigt ef­tersom hon ald­rig ti­di­ga­re ha­de ar­re­ste­rats för nå­got och nu var hon gripen för mord.” Sarah ver­ka­de mer oro­ad för sin hund som var en­sam hem­ma än för vad hon ha­de gjort. Så var det i al­la fall in­nan hon väg­ra­de sva­ra på fler frå­gor.

Kitt be­ted­de sig an­norlun­da. Ena se­kun­den häv­da­de hon att hon ha­de pro­blem med sitt min­ne och att hon ha­de haft det i un­ge­fär tre da­gar. I näs­ta se­kund sa hon: ”Jag kanske har gjort nå­got, jag kanske har gjort nå­got, jag kanske har gjort nå­got. Jag kom­mer ba­ra in­te ihåg”, in­nan hon gav po­li­sen al­la de­tal­jer som de frå­ga­de ef­ter.

I för­hörs­rum­met has­pa­de hon ur sig de­tal­jer och ver­ka­de va­ra iv­rig att be­ha­ga po­li­sen. Med upp­spär­ra­de ögon och slå­en­de händer de­mon­stre­ra­de hon elpistolen som Sarah tving­a­de hen­ne att kö­pa. Kitt för­sök­te här­ma el­pi­sto­lens ljud ge­nom att rul­la tung­an. Det var som om allt det hems­ka hon åter­be­rät­ta­de från den nat­ten kom från en krigs­film hon ha­de sett, in­te från verk­li­ga li­vet och den kni­pa hon be­fann sig i. Po­li­sen han­te­ra­de si­tu­a­tio­nen lugnt trots allt dra­ma. En sud­dig över­vak­nings­film vi­sar Kitt sit­tan­de på po­lis­sta­tio­nens golv. Hon kra­mar si­na knän och gung­ar me­dan en po­lis för­sö­ker lug­na ner hen­ne. Bå­de Sarah och Kitt skyll­de i slutän­dan mor­det på varand­ra.

Ju­ryn fick hö­ra histo­ri­ens al­la ka­o­tis­ka de­lar. Den hemliga mord­med­hjäl­pa­ren Kitt köp­te mordvapnet med sitt Te­sco-kort och elpistolen fyn­da­de de i Tyskland, på kö­pet fick de li­te pep­par­spray. Kitt köp­te ock­så ap­pa­ra­ten för att spå­ra Ians bil med sitt kre­dit­kort och tron om att Sa­ra skul­le be­ta­la till­ba­ka. Sarah ord­na­de ali­bi till sig själv ge­nom att hen­nes pojk­vän Da­vid såg hen­ne lig­ga hem­ma i säng­en med in­flu­en­sa sam­ma kväll. Kvin­nor­na spa­ra­de även in på dy­ra ren­gö­rings­me­del ge­nom att läm­na bi­len, som de köp­te spe­ci­fikt till mor­det (till fynd­pris, 430 pund, mot­sva­ran­de cir­ka 5 000 kro­nor) på en par­ke­rings­plats fle­ra kilo­me­ter bort. Som en sista för­sik­tig­hets­åt­gärd pla­ce­ra­de de en mörk tejp över siff­ran 3 på bi­lens re­gi­stre­rings­skylt, så att det skul­le se ut som siff­ran 8.

Fö­ga över­ras­kan­de fann ju­ryn vid Preston Crown Court bå­da kvin­nor­na skyl­di­ga. Do­ma­re Tur­ner döm­de Sarah till minst 30 år i fäng­el­se och Kitt till minst 25 år.

MÖRDARNAS AN­SIK­TEN

Pre­cis som ihär­digt skval­ler grannar emel­lan över träd­gårds­sta­ke­tet, fo­ku­se­ra­de pres­sen myc­ket på de två brotts­ling­ar­nas ut­se­en­den. Sarah fick rol­len som den hän­syns­lö­sa kvin­nan, ba­se­rat på hen­nes sel­fi­es i en fis­kar­hatt och med ett sorg­löst höjt ögon­bryn.

Kitts för­brytar­bild fick ock­så stor upp­märk­sam­het i me­dia.

Hon är flint­skal­lig och osmin­kad, hår­tus­sar stic­ker ut på ena si­dan av hen­nes hu­vud – ett re­sul­tat av sjuk­do­men alo­pe­cia som Kitt li­der av, som gör att hå­ret fal­ler ut. Hen­nes ögon är upp­spär­ra­de och hon ser långt ifrån ste­re­o­ty­piskt fe­mi­nin ut. Det är ett för­bry­tar­fo­to som väc­ker me­di­as miss­tan­kar re­dan in­nan någ­ra fak­ta ens har pre­sen­te­rats. Hen­nes be­kan­ta ut­ta­la­de sig om att hon var ”man­haf­tig”, ha­de ta­tu­e­ring­ar, trod­de på spå­do­mar (och in­te ba­ra på ho­ro­skop i morgon­tid­ning­en), och gil­la­de konst. Det ver­ka­de som om al­la var över­ty­ga­de om du­ons skuld ef­ter att kom­men­ta­to­rer be­skrev mor­det som ett re­sul­tat av vad som händer när ”två knas­bol­lar” slår sig sam­man. Men det var in­te det­ta som gjor­de Kitt och Sarah till brotts­ling­ar. Det som gjor­de dem kri­mi­nel­la var de­ras val och des­sa val gjor­de att Sa­die Hart­ley mis­te li­vet.

Sa­ra dö­da­de Sa­die på grund av av­und­sju­ka. Hen­nes idéer var upp­bygg­da runt på­hit­ta­de be­rät­tel­ser om ro­man­tik och evig kär­lek. Hon stod in­te ut med tan­ken på att nå­gon an­nan ha­de det hon själv vil­le ha. Hon var fast be­slu­ten att få allt – två äls­ka­re, en bäs­ta vän, ett gla­mo­röst jobb i en skid­bac­ke – he­la Hol­ly­wood­pa­ke­tet.

Sa­die Hart­ley, id­rotts­kvin­na, af­färs­kvin­na, även­ty­ra­re, mam­ma och vän finns in­te läng­re bland oss. Char­lot­te, hen­nes dot­ter, har ta­lat om sin mors om­tänk­sam­het, liv­full­het och star­ka fa­mil­je­vär­den. Char­lot­te har ärvt sin mam­ma drag och hen­nes be­slut­sam­het att gö­ra det rätta för de hon bryr sig om – och det skul­le Sa­die sä­kert ha va­rit stolt över.

SÅR PÅ ARMAR OCH HÄNDER TYD­DE PÅ ATT SA­DIE FÖR­SVA­RA­DE SIG IN I DET SISTA.

Sa­di­es dot­ter har sagt att hon vill att hen­nes mör­da­de mam­ma ska bli ihåg­kom­men som den ”gla­da och un­der­ba­ra kvin­na hon var”.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.