KVIN­NOR­NA på Hol­lo­way

Fäng­el­sets mest ökän­da fång­ar

Kvinnor som mördar - - Innehåll - TEXT: NELL DARBY

EN GÅNG HEM TILL STOR­BRI­TAN­NI­ENS MEST ÖKÄN­DA KVINNLIGA FÖRBRYTARE – NU STÄNGT. TA EN TITT PÅ HOLLOWAYS-FÄNG­EL­SETS MÖR­KA HISTO­RIA OCH DE SOM HAR LEVT OCH DÖTT DÄR.

Det är en vec­ka fö­re jul 1902 och natt i nor­ra Lon­don. Chefs­vak­ten gör sin sista run­da för kväl­len in­nan­för det slotts­lik­nan­de Hol­lo­way-fäng­el­sets sten­mu­rar. När hon kon­trol­le­rar en av de små cel­ler­na och ska stänga den för nat­ten ru­sar en kvin­na ut ur cel­len. Hon tar tag i en hink och slår vak­ten med den tre gång­er. Vak­ten för­lo­rar med­ve­tan­det och fal­ler ihop på gol­vet. Lar­met går igång och vak­ten körs till sjuk­hus i il­fart. Det­ta är ba­ra den se­nas­te i en rad hän­del­ser av oord­ning i fäng­el­set. Per­so­nal­bris­ten är ett stort pro­blem – 18 kvinnliga väk­ta­re har slu­tat un­der de se­nas­te tre vec­kor­na, fång­ar­na vet bå­de om och ut­nytt­jar det­ta.

Den­na gans­ka obe­hag­li­ga hän­del­se äg­de rum på en an­stalt som pre­cis ha­de bli­vit ett kvin­no­fäng­el­se, med plats för cir­ka 900 kvin­nor. An­gri­pa­ren i det­ta fall namn­gavs in­te i pres­sen, men bland Holloways in­vå­na­re fanns två sär­skilt ökän­da kvin­nor. Des­sa var 24-åri­ga Emma By­ron, känd som Kit­ty, och 28-åri­ga Ma­ry Ann Spil­la­ne. Bå­da var döm­da till dö­den, men ha­de ny­li­gen fått si­na straff om­vand­la­de av in­ri­kesmi­nis­tern. By­ron var dömd för att ha kniv­hug­git sin pojk­vän och Spil­la­ne för att ha dö­dat sitt ut­omäk­ten­skap­li­ga barn.

Man var oro­lig för By­rons psy­kis­ka häl­sa ef­ter att hon för­sökt ta li­vet av sig med en hatt­nål. Till följd av det­ta fick hon tillbringa en tid på fäng­el­se­sjuk­hu­set. Vec­kan ef­ter över­fal­let på chefs­vak­ten på Hol­lo­way för­flyt­ta­des bå­de By­ron och Spil­la­ne till kvin­no­fäng­el­set i Ay­les­bu­ry för att av­tjä­na si­na livs­tids­straff. Des­sa var ba­ra två av fång­ar­na som satt bakom Holloways gal­ler – fäng­el­set har sett någ­ra av Stor­bri­tan­ni­ens mest ökän­da kvinnliga brotts­ling­ar kom­ma in ge­nom grin­dar­na un­der det se­nas­te år­hund­ra­det.

DÖDS­ÄNG­LAR

Ci­ty of Lon­don House of Correc­tion, som Hol­lo­way-fäng­el­set het­te från bör­jan, öpp­na­de i ok­to­ber 1852. I ett halvt år­hund­ra­de satt bå­de män och kvin­nor här. I au­gusti 1902 bör­ja­de ar­be­tet med att riv­na Newga­te­fäng­el­sets kvin­no­av­del­ning. Al­la kvin­nor som åta­la­des vid Cen­tral Cri­mi­nal Court i Lon­don skul­le häm­tas från Hol­lo­way-fäng­el­set var­je mor­gon och åter­vän­da dit på kväl­len. Om nå­gon döm­des till dö­den me­dan Newga­te bygg­des om skul­le av­rätt­ning­en ske på det nya Brixton-fäng­el­set.

Hol­lo­way blev ett kvin­no­fäng­el­se där kvin­nor hölls häk­ta­de i vän­tan på rät­te­gång, un­der rät­te­gång­en och ef­ter do­men. De som döm­des till dö­den skul­le häng­as i fäng­el­sets nya ”av­rätt­nings­skjul”, som låg i slutet av B-läng­an och kun­de hänga två per­so­ner åt gång­en.

Avrätt­ning­ar äg­de rum ti­digt, kloc­kan 09:00 på mor­go­nen. Ef­ter en ob­duk­tion och un­der­sök­ning ha­de ge­nom­förts be­grav­des den av­rät­ta­de kvin­nans kropp i en omärkt grav på Holloways mark. Pro­ces­sen var snabb och de fles­ta be­grav­ning­ar äg­de rum vid lunch­tid sam­ma dag som av­rätt­ning­en.

Trots att fle­ra kvin­nor döm­des till dö­den var det ba­ra fem som fak­tiskt av­rät­ta­des på Hol­lo­way fram till 1955, res­ten fick si­na straff om­vand­la­de. De förs­ta två som häng­des var äng­la­ma­kers­kor­na Ame­lia Sach, 30 år, och Annie Wal­ters, 34 år. De av­rät­ta­des sam­ti­digt i en dub­bel­häng­ning 1903. Ame­lia be­skrevs som ”myc­ket deprimerad” in­nan hon av­rät­ta­des. Wal­ters sägs ha kla­gat på att hon in­te ha­de fått peng­ar för att kun­na stäl­la upp med ett or­dent­ligt för­svar un­der sin rät­te­gång.

På mor­go­nen då de skul­le av­rät­tas väck­tes de kloc­kan 07:00 och fick fru­kost be­stå­en­de av bröd och smör i si­na dödscel­ler. På ef­ter­mid­da­gen fö­re­gå­en­de dag ha­de bö­deln Wil­li­am Bil­ling­ton, as­si­ste­rad av Henry Pi­er­re­point (far till Al­bert Pi­er­re­point, som se­na­re häng­de Ruth El­lis, den sista kvin­nan i England som av­rät­ta­des), tes­tat Holloways nya gal­gar för att sä­ker­stäl­la att inga skul­le gå fel un­der av­rätt­ning­en. Ing­et ovän­tat hän­de och de två kvin­nor­na dog ome­del­bart.

STOLT­HET OCH FÖRDOM

Det skul­le drö­ja 20 år tills näs­ta kvin­na av­rät­ta­des på Hol­lo­way. Det var Edith Jes­sie Thomp­son, fö­re det­ta Gray­don, från Ma­nor Park i öst­ra Lon­don. Hon var en pas­sio­ne­rad kvin­na som iv­rigt läs­te kär­leks­ro­ma­ner. Sex år ef­ter att hon gif­te sig med Per­cy Thomp­son tog hon sig en yng­re äls­ka­re, 19-åri­ga far­tygs­s­te­war­den Fre­de­rick Er­nest Fran­cis By­wa­ters. Hon skrev långa ro­man­tis­ka och pas­sio­ne­ra­de brev med por­no­gra­fiskt in­ne­håll till ho­nom. De dis­ku­te­ra­de ock­så att gö­ra sig av med hen­nes man ge­nom att för­gif­ta hans mat el­ler hans te.

Den 4 ok­to­ber 1922 dö­da­de Fre­de­rick sin äls­ka­rin­nas ma­ke Per­cy ge­nom att kniv­hug­ga ho­nom när han var på väg hem från te­a­tern. Trots att det var Fre­de­rick som ha­de be­gått brot­tet så särs­be­hand­la­de åkla­gar­na Edith och val­de att åta­la hen­ne. De pre­sen­te­ra­de ba­ra vis­sa ut­val­da brev och gav där­för en för­vrängd syn på hen­nes in­bland­ning i mor­det. Edith blev fram­ställd som en kall­blo­dig mör­da­re som dö­dat sin äk­ta man.

Do­ma­ren skrev om sin ”av­sky” för Edith och Fre­de­ricks af­fär in­nan han döm­de. Även ju­ryns ta­les­per­son upp­gav att Edit­hs de­tal­je­ra­de brev ha­de för­dömt hen­ne. Det ogil­la­des av männen att Edith var en själv­stän­dig kvin­na som vil­le ha spän­ning och sex­u­ell

HÄR SATT OCK­SÅ FLE­RA PO­LI­TIS­KA FÅNG­AR AR – SUFFRAGETTERNA SOM DE­MON­STRE­RA­DE E

FÖR KVIN­NORS RÖSTRÄTTT.

tillfredsställelse. Det­ta ga­ran­te­ra­de att Edith var li­ka skyl­dig som hen­nes äls­ka­re. Även hen­nes kär­lek till läs­ning sågs som ne­ga­tivt. I dom­sto­len be­skrevs hon som ”en ex­tra­or­di­när ka­rak­tär” ba­ra för att hon haft en otro­hets­af­fär. Ju­ryn an­såg att hen­nes liv var me­lo­dra­ma­tiskt och att hon lev­de i en fan­ta­si­värld. Det var som om hon läs­te en ro­man­tisk bok och fö­re­ställ­de sig att hon var en av ka­rak­tä­rer­na.

Bå­de Edith och Fre­de­rick be­fanns va­ra skyl­di­ga till mord. Ef­ter do­men hölls Edith i en dödscell på Hol­lo­way i fy­ra vec­kor. Strax fö­re kloc­kan 09:00 den 9 ja­nu­a­ri 1923 bars hon prak­tiskt ta­get ut till gal­gen ”i ett för­vir­rat till­stånd”. Se­dan häng­des hon, 29 år gam­mal. Hen­nes äls­ka­re häng­des sam­ti­digt på Pen­ton­vil­le­fäng­el­set.

Yt­ter­li­ga­re 30 år för­flöt in­nan 54-åri­ga Styl­lou Christo­fi av­rät­ta­des 1954, dömd för att ha mör­dat sin svär­dot­ter. Christo­fis fall fick mind­re upp­märk­sam­het än Ruth El­lis fall som följ­de året ef­ter. Christo­fi var in­te en ung, blond och gla­mo­rös kvin­na som El­lis. Det var in­te hel­ler en be­rät­tel­se om ung, olämp­lig kär­lek som i Edith Thomp­sons fall. Istäl­let var det en me­del­ål­ders gre­kisk-cyp­ri­o­tisk kvin­na som av­rät­ta­des, och det var in­te vad

den ny­hets­törs­tan­de all­män­he­ten bryd­de sig mest om. Det var in­te li­ka in­tres­sant för pres­sen och brit­ter­na som at­trak­ti­va, kär­leks­gal­na kvin­nor.

Ruth El­lis av­rät­ta­des på Hol­lo­way 1955 ef­ter att ha dömts till dö­den för att ha mör­dat sin äls­ka­re. Men hon var in­te den sista kvin­nan som satt i en dödscell på Hol­lo­way i vän­tan på av­rätt­ning.

Li­te mer än ett år se­na­re, i no­vem­ber 1956, döm­des 44-åri­ga Fre­da Rum­bold till dö­den för mor­det på sin 66-åri­ge ma­ke

Al­bert i So­mer­set. Sam­ti­digt god­kän­des Ho­mi­ci­de Act, som skul­le trä­da i kraft i bör­jan av 1957. Även om den nya la­gen in­te för­bjöd döds­straff, be­grän­sa­de den avrätt­ning­ar till spe­ci­fi­ka ty­per av mord. Som ett re­sul­tat av det­ta blev Fre­da be­nå­dad och hen­nes straff om­vand­la­des till livs­tids fäng­el­se.

Po­li­tis­ka FÅNG­AR

Även om Hol­lo­way är mest känt för de mör­da­re som sut­tit bakom fäng­el­sets gal­ler satt här ock­så fle­ra po­li­tis­ka fång­ar i bör­jan av 1900-ta­let, näm­li­gen suffragetterna som de­mon­stre­ra­de för kvin­nors röst­rätt.

I feb­ru­a­ri 1908 ar­re­ste­ra­des 50 suff­ra­get­ter un­der en räd i brit­tis­ka un­der­hu­set. De be­ord­ra­des att hit­ta två bor­ge­nä­rer som skul­le be­tal 20 pund var. Om de in­te kun­de el­ler vil­le skul­le de dö­mas till sex vec­kor i fäng­el­se. Ett mö­te an­ord­na­des snabbt i Lon­don, där Christa­bel Pank­hurst sa att kvin­nor in­te ”fruk­ta­de ho­tet” om fäng­el­set.

Sam­ma som­mar ställ­des frå­gor i brit­tis­ka par­la­men­tet om hur des­sa fång­ar be­hand­la­des på Hol­lo­way. De hölls i iso­le­rings­cell 22,5 tim­mar om da­gen (av den åter­stå­en­de ti­den var en timme tillå­ten för trä­ning och en halv­tim­me i ka­pel­let). De fick var­ken pra­ta med varand­ra el­ler and­ra fång­ar. De fick där­e­mot lä­sa två böc­ker från bib­li­o­te­ket var­je vec­ka.

Den 15 ju­li 1908 fanns 21 suff­ra­get­ter på Hol­lo­way. Em­me­li­ne Pank­hurst satt in­ne i två om­gång­ar, 1908 och 1912. Emily Wil­ding Da­vi­son, som se­na­re dog när hon hop­pa­de fram­för kung­ens häst i Epsom, för­sök­te be­gå själv­mord när hon hölls i fäng­el­set. I ju­ni 1912 skrev hon ett brev me­dan hon var på Hol­lo­way. Hon kla­ga­de över att hon tvångs­ma­ta­des. Till fång­vak­tar­na sa hon: ”Ni kan in­te va­ra så råa att ni tvångs­ma­tar mig när jag är så sjuk!”. De sva­ra­de ge­nom att ”ta tag i mig och tryc­ka ner mig på säng­en. Jag led av ång­est he­la ti­den.”

Kvin­no­rätts­käm­par­na som hölls på Hol­lo­way väg­ra­de att lyda fäng­el­sets reg­ler. De tog in­te på sig fäng­el­se­klä­der, väg­ra­de lä­kar­un­der­sök­ning­ar och vi­sa­de ing­en ång­er för si­na hand­ling­ar. Någ­ra sägs ha spar­kat och bi­tit de kvinnliga fång­vak­tar­na, men Christa­bel Pank­hurst av­vi­sar des­sa på­stå­en­den be­stämt. Vis­sa ska ha kas­tat ut mat från cell­fönst­ret och and­ra väg­ra­de äta i fle­ra da­gar.

Kon­se­kven­ser­na för vis­sa blev att de ställ­des in­för fäng­el­se­kom­mit­té­en för då­ligt upp­fö­ran­de, men det var oklart hur de skul­le straf­fas yt­ter­li­ga­re för des­sa hand­ling­ar. I feb­ru­a­ri 1913 släpp­tes tre suff­ra­get­ter från fäng­el­set ef­ter att ha hung­er­strej­kat se­dan de blev in­låsta.

LI­VET BAKOM GAL­LER

Suffragetterna vil­le in­te un­der­kas­ta sig Holloways reg­ler, men de var in­te de förs­ta som väg­ra­de. I ett helt an­nat sce­na­rio 1888 hölls

en kvin­na vid namn Gor­don Bail­lie, även känd som Annie Frost, i häk­tet på Hol­lo­way. Det­ta var fö­re hen­nes rät­te­gång vid Cen­tral Cri­mi­nal Court (som Old Bai­ley döp­tes om till 1834), där hon döm­des för be­drä­ge­ri och fick en på­följd av fem års straffar­be­te.

Me­dan hon var på Hol­lo­way skrev hon till en be­sö­ka­re: ”Jag kom­mer in­te att as­so­ci­e­ra med det simp­la fol­ket här och kom­mer in­te del­ta i att gå runt i en cir­kel på går­den.” Hon väg­ra­de ock­så att äta fäng­el­sets mat. Istäl­let fick hon si­na vän­ner att kö­pa mat från en lo­kal pub och skic­ka den till hen­ne – ett pri­vi­le­gi­um som fång­ar­na från ar­be­tar­klas­sen in­te fick. Hon såg sig up­pen­bart som ”för­mer” än ge­nom­snitts­fång­en och kräv­de sär­be­hand­ling.

Men in­te ens för de fat­ti­ga­re fång­ar­na hand­la­de li­vet på Hol­lo­way ba­ra om ett straff – de fick re­ha­bi­li­te­ring i de fall där det var möj­ligt. 1905 ”upp­ma­na­de” Ho­ward As­so­ci­a­tion (nu Ho­ward Le­a­gue for Pe­nal Re­form) Hol­lo­way att se till att de­ras unga kvinnliga fång­ar re­for­me­ra­des ge­nom trä­ning, fö­re­läs­ning­ar och ”ef­ter­vård” ef­ter de­ras fri­giv­ning. På 1920-ta­let fick fång­ar hant­verks­lek­tio­ner och fick lä­ra sig fär­dig­he­ter som trod­des va­ra mer lämp­li­ga för kvin­nor – som hus­hålls­ar­be­te, söm­nad, ser­ve­ring och mat­lag­ning. De ex­a­mi­ne­ra­des och om de kla­ra­de pro­vet fick de ett cer­ti­fi­kat i var­je äm­ne. På 1930-ta­let fick fång­ar­na ock­så träd­gårds­lek­tio­ner och 1947 fick någ­ra fång­ar läm­na fäng­el­se­om­rå­det för att ut­fö­ra hus­hålls­ar­be­te på sjuk­hus i Lon­don för en van­lig lön. Det fanns en öns­kan om att ut­bil­da des­sa kvin­nor så att de kun­de hit­ta ar­be­te ef­ter fri­släp­pan­det och und­vi­ka att be­gå nya brott. Un­der se­na­re år har re­ha­bi­li­te­ring­en fo­ku­se­rat på att gö­ra kvin­nor­na drog­fria ge­nom att öpp­na en av­del­ning för av­gift­ning på an­lägg­ning­en.

SLUTET PÅ EN EPOK

Hol­lo­way har sett sin be­skär­da del av ökän­da kvin­nor fängs­la­de bakom si­na grin­dar. På 1960-ta­let satt Christi­ne Ke­e­ler av ett straff på sex må­na­der för mened ef­ter sin be­röm­da af­fär med den gif­ta po­li­ti­kern John Pro­fu­mo. Un­der se­na­re år har Max­i­ne Carr – som gav sin pojk­vän Ian Hunt­ley ett falskt ali­bi ef­ter att han 2002 mör­da­de skol­flic­kor­na Holly Wells och Jes­si­ca Chapman – och se­ri­e­mör­da­ren Ro­se West sut­tit i häk­tet på Hol­lo­way i vän­tan på rät­te­gång. När My­ra Hind­ley vän­ta­de på sin mord­rät­te­gång 1965 drogs döds­straff till­fäl­ligt in (för att se­dan av­skaf­fas i Stor­bri­tan­ni­en 1969). Ef­ter sin dom satt hon i fäng­el­set i fle­ra år­tion­den – det blev ing­en snabb­vi­sit i dödscel­len för hen­ne.

På 1970-ta­let bör­ja­de Hol­lo­way byg­gas om, en pro­cess som tog över ett år­tion­de. Fem av de sex kvin­nor som av­rät­ta­des där – de två äng­la­ma­kers­kor­na plus Edith Thomp­son och Styl­lou Christo­fi – be­grav­des igen i Sur­rey. De­ras fa­mil­jer till­frå­ga­des om de vil­le ha krop­par­na nä­ra sig, men väg­ra­de. Kvin­nor­na be­grav­des i omärk­ta gra­var igen. Ruth El­lis kropp flyt­ta­des ock­så och be­grav­des igen i Buc­king­hamshi­re. Men trots om­bygg­na­den fanns det fort­fa­ran­de oro över fäng­el­sets till­stånd. Em­me­li­ne Pank­hurst ha­de ti­di­ga­re be­skri­vit det som ”[...] en myc­ket gam­mal plats [...] Det stin­ker av ge­ne­ra­tio­ner med då­lig ven­ti­la­tion” och år 2015 be­skrevs fäng­el­set som ”otill­räck­ligt och föråld­rat”.

I no­vem­ber 2015 med­de­la­des det där­för att det störs­ta kvin­no­fäng­el­set i Väs­teu­ro­pa skul­le stänga. Bygg­na­den med rik­tigt bra lä­ge skul­le säl­jas och gö­ras om till bo­stä­der. Det var slutet på en epok för Hol­lo­way.

VÄNS­TER: Ei­le­enn Gre­enn var chef på Hol­lo­way-ol­lo­way-fäng­el­sett 19661966..

slott – de tjoc­ka väg­gar­na höll fång­ar in­ne och and­ra ut­an­för.

NEDAN: 1969 spen­de­ra­de fång­en Pat Bres­lin 27 tim­mar på en skor­sten på Holloways tak. Hon pro­te­ste­ra­de mot fäng­el­se­ma­ten. Bres­lin av­tjä­na­de nio må­na­der för snat­te­ri. ta­let kom­mu­ni­ce­ra­de ge­nom att vif­ta ge­nom si­na föns­ter­gal­ler.

VÄNS­TER: Hol­lo­way-fäng­el­set från in­si­dan 1970. Det viktorianska fäng­el­set bygg­des om mel­lan 1971 och 1983 och öppnades igen som ett lo­kalt fäng­el­se och psy­ki­a­trisk in­sti­tu­tion.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.