”JAG VAR ETT PSY­KISKT VRAK!”

Kvinnor som mördar - - Susan Smith - SU­SAN V. SMITH - 11 MARS 1994, KL. 17:05

MED SI­NA EG­NA ORD ER­KÄN­DE SU­SAN I SI­NA MEMOARER ATT HON DÖ­DA­DE SI­NA BARN NÄR HON VAR SOM MEST DEPRIMERAD.

Jag var emo­tio­nellt ostabil när jag läm­na­de mitt hem tis­da­gen den 25 ok­to­ber. Jag vil­le in­te le­va läng­re! Jag kän­de att sa­ker och ting in­te kun­de bli vär­re. När jag åk­te hem­i­från tänk­te jag kö­ra runt li­te och se­dan åka till min mam­ma.

När jag kör­de, kör­de och kör­de skölj­de än­nu mer ång­est över mig och jag vil­le in­te le­va. Jag kän­de att jag in­te kun­de va­ra en bra mam­ma läng­re, men jag vil­le in­te att mi­na barn skul­le växa upp ut­an en mam­ma. Jag kän­de att jag var tvung­en att av­slu­ta vå­ra liv för att skyd­da oss från sorg och ska­da.

Jag har ald­rig känt mig så en­sam och led­sen i he­la mitt liv. Jag var väl­digt för­äls­kad i nå­gon, men han äls­ka­de in­te mig och skul­le ald­rig gö­ra det. Jag ha­de väl­digt svårt för att ac­cep­te­ra det. Jag ha­de så­rat ho­nom väl­digt myc­ket och jag för­stod var­för han ald­rig skul­le äls­ka mig.

Jag har ald­rig känt mig så rädd och osä­ker som när jag var vid John D. Long La­ke. Jag vil­le verk­li­gen av­slu­ta mitt liv och jag satt i min bil, re­do att kö­ra ner i vatt­net. Jag kör­de en bit, men stan­na­de. Jag star­ta­de igen och stan­na­de. Då klev jag ur bi­len och stod bred­vid bi­len som ett ner­vöst vrak. Var­för måd­de jag så här? Var­för var allt så då­ligt i mitt liv? Jag ha­de inga svar på des­sa frå­gor.

Jag sjönk till min lägs­ta punkt när jag lät mi­na barn rul­la ner­för ram­pen och ner i vatt­net ut­an mig. Jag sprang iväg och skrek ”Åh Gud! Åh Gud, nej! Vad har jag gjort? Var­för lät du det­ta hän­da?” Jag vil­le så gär­na vän­da om och gå till­ba­ka, men jag viss­te att det var för sent. Jag var ett psy­kiskt vrak! Jag kun­de in­te tro på vad jag ha­de gjort.

Jag äls­kar mi­na barn med he­la mitt (en bild av ett hjär­ta).

Det kom­mer ald­rig att för­änd­ras. Jag har bett dem om för­lå­tel­se och hop­pas att de kan hit­ta för­lå­tel­se i de­ras (en bild av ett hjär­ta). Jag me­na­de ald­rig att ska­da dem! Jag är led­sen för vad som hän­de och jag vet att jag be­hö­ver hjälp. Jag tror in­te att jag nå­gon­sin kom­mer att kun­na för­lå­ta mig själv för det jag gjor­de.

Mi­na barn, Mi­chael och Alex, är med Vår Him­mels­ke Fa­der nu och jag vet att de ald­rig kom­mer att ska­das igen. För en mam­ma be­ty­der det mer än allt an­nat.

Jag viss­te från dag ett att sanningen skul­le seg­ra, men jag var så rädd att jag in­te viss­te vad jag skul­le gö­ra. Det var känslo­mäs­sigt på­fres­tan­de att se min fa­milj li­da. Det var dags att ge al­la sin­nes­ro, in­klu­si­ve mig själv.

Mi­na barn för­tjä­nar det bäs­ta och nu får de det. Jag bröt ihop tors­da­gen den 3 no­vem­ber och be­rät­ta­de sanningen för She­riff Ho­ward Wells. Det var in­te lätt, men ef­ter att sanningen kom fram kän­des det som om en tyngd lyf­te från mi­na ax­lar.

Nu vet jag att jag har en tuff och lång väg fram­för mig. Just nu känns det in­te som om jag kan han­te­ra det som vän­tar, men jag har bett till Gud om styr­ka att över­le­va var­je dag och att mö­ta de tuf­fa ti­der och si­tu­a­tio­ner i mitt liv som kom­mer att bli ex­tremt smärt­sam­ma. Jag har lagt all min tro på Gud och han kom­mer att ta hand om mig.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.