KRO­KO­DIL­TÅ­RAR

Kvinnor som mördar - - Ian Brady & Myra Hindley -

MY­RA HIND­LEYS SÅ KAL­LA­DE ÅNG­ER

My­ra Hind­ley till­bring­a­de res­ten av sitt liv i oli­ka brit­tis­ka fäng­el­ser me­dan hon dröm­de om fri­het. Tan­ken på att bli fri­släppt blev hen­nes en­da möj­lig­het till fräls­ning – kanske in­te från Gud, men sna­ra­re från det eng­els­ka fol­ket och off­rens släk­ting­ar. Un­der åren ham­na­de hon i ramp­lju­set var­je gång tid­ning­ar­na fick nys om vad hon ha­de för sig, till ex­em­pel när hon fick sin kan­di­da­tex­a­men i hu­ma­nio­ra i ja­nu­a­ri 1980. Hon ut­tryck­te ång­er som ibland kom­pli­ce­ra­des av en häp­nads­väc­kan­de brist på självin­sikt och det fak­tum att hon teg om Re­a­de och Bennett i över 20 år. Men hon be­vil­ja­des till­fäl­li­ga pro­me­na­der på Hampste­ad He­ath som en del av sin re­ha­bi­li­te­ring och un­der sin kamp för att upp­hä­va sitt livs­tids­straff. Från 1965 till sin död 2002 var all­män­he­tens åsik­ter om hen­ne över­vä­gan­de gif­ti­ga, och är det fort­fa­ran­de.

Hind­ley fick fak­tiskt med­käns­la bland in­tel­lek­tu­el­la, barm­här­ti­ga män­ni­skor som trod­de på fräls­ning och fäng­el­se­re­for­mer. Hon upp­ma­na­des att åter­vän­da till den ka­tols­ka kyr­kan och i ja­nu­a­ri 1970 gick hon på mäs­sa för förs­ta gång­en se­dan hon var ton­å­ring. Hon blev vän med Frank Pa­ken­ham, Lon­fords sjun­de gre­ve (1905–2001). Han blev en för­käm­pe i ar­be­tet att få Hind­ley vill­kor­ligt fri­gi­ven, nå­got som väck­te av­sky hos off­rets an­hö­ri­ga. Hind­ley skrev om de­ras ge­men­sam­ma tro: ”Jag öns­kar att jag kun­de ha full­stän­digt för­tro­en­de för Gud men jag är oro­lig, för min tro är fylld med tvi­vel och räds­la för huruvi­da jag nå­gon­sin kan bli till­räck­ligt bra för att upp­nå full­stän­dig för­lå­tel­se.”

Ge­nom åren änd­ra­de Hind­ley sin histo­ria så att hon fram­stod som en av Bra­dys of­fer. Hon skrev en opub­li­ce­rad själv­bi­o­gra­fi där hon för­kla­ra­de att hon ha­de bli­vit full­stän­digt do­mi­ne­rad av sin pojk­vän. Men hen­nes ky­li­ga ego­ism hind­ra­de den re­vo­lu­tio­ne­ran­de be­rät­tel­sen. Hon skrev brev och i dem kla­ga­de hon of­ta på att Win­nie John­son och Ann West var ir­ri­te­ran­de som in­te kom över sitt hat. I ett in­spe­lat te­le­fon­sam­tal med jour­na­lis­ten Dun­can Staff, som sän­des i tv-do­ku­men­tä­ren The Mo­ors Mur­ders Co­de (2004), väg­rar hon fort­fa­ran­de att se sanningen om sin roll i det he­la. ”Jag tyc­ker det är väl­digt svårt att pra­ta om Les­ley Ann Dow­ney. Jag mås­te va­ra så kort­fat­tad som möj­ligt. Det gör ont [...] tänk att jag kun­de va­ra en så ond skit­stö­vel.”

Det sägs att Hind­ley bör­ja­de sam­ar­be­ta med po­li­sen un­der sö­kan­det ef­ter Pau­li­ne Re­a­de och Keith Bennett ef­tersom hon trod­de att det skul­le hjäl­pa hen­ne att bli vill­kor­ligt fri­gi­ven och rik­ta upp­märk­sam­het mot

Bra­dy. 1997 vann hon en dom­stols­för­hand­ling, trots åkla­gar­nas an­sträng­ning­ar att hål­la hen­ne in­spär­rad. En opi­ni­ons­un­der­sök­ning som gjor­des av BBC sam­ma år vi­sa­de att all­män­he­ten fort­fa­ran­de vil­le ha hen­ne bakom lås och bom. När hon dog 2002 ver­ka­de det fak­tiskt som att dom­sto­len skul­le ha dömt till hen­nes för­del.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.