Amelia Dyer
Änglamakerskan
AMELIA DYER, EN VANLIG MEDELÅLDERS MAMMA,
CHOCKADE HELA VIKTORIANSKA ENGLAND PÅ 1890-TALET NÄR DET KOM FRAM ATT HON MÖRDADE
BARNEN SOM HON ADOPTERADE.
Hon var en tillbakadragen medelålders kvinna i förortens Caversham, nära Reading, i England. Många människor måste ha passerat henne varje dag och tänkt, om de ens la märke till henne, att hon bara var ännu en mamma som shoppade, besökte familjemedlemmar eller utförde sina sysslor i hemmet. Men bakom den tillgjorda fasaden fanns något som chockade och orsakade en skandal i viktorianska England. Kvinnans var Amelia Dyer och hon var en av Englands mest flitiga änglamakerskor. En änglamakerska var en kvinna som tog till sig fosterbarn och dödade dem genom vanvård.
Dyer var inte ”typen” som begår mord, därför var hennes brott särskilt chockerande för den brittiska befolkningen. Hon var en utbildad sjuksköterska, kom från en bra bakgrund, var gift och hade egna barn. Ändå blev hon känd som ”Monstret i Reading”. Vad drev henne till att döda hjälplösa barn och hur kunde hon hålla på med det ostört så länge?
DÖDSÄNGLAR
Från slutet av 1860-talet och framåt ägde en rad högprofilerade fall rum som innefattade mord på spädbarn och små barn. Offren var utomäktenskapliga avkommor till fattiga kvinnor, ofta tjänare. Dessa barn togs omhand av andra kvinnor som ammade eller uppfostrade dem. Kvinnliga tjänare hade en otrygg ställning. Om de blev gravida eller fick barn utanför äktenskapet kunde de snabbt bli av med jobbet, vilket resulterade i att de blev beroende av familj, vänner eller det lokala fattighuset. För att behålla sina jobb och förbli ekonomiskt självständiga sökte de upp andra kvinnor som kunde ta hand om deras barn. De svarade på tidningsannonser där påstådda änglar erbjöd ett hem till barn som antingen var oönskade eller vars mammor inte hade råd att behålla dem. Mammorna betalade sedan för barnens mat och husrum.
Dessa annonser granskades dock inte, vilket ledde till att hänsynslösa individer annonserade sina tjänster utan avsikt att ta hand om barnen. De tog istället emot pengarna och struntade i att ge barnet tillräckligt med mat och dryck och försummade det tills det dog – eller så dödade de helt enkelt barnet.
En av dessa kvinnor var Amelia Dyer. Hon föddes i närheten av Bristol 1837 och var dotter till en skomakare. Hon utbildade sig till och arbetade som sjuksköterska, men på 1870-talet gick hon från att vara en räddande ängel till en dödsängel. En barnmorska tipsade Amelia om att det fanns pengar att tjäna genom att ta hand om andras barn och Amelia bytte snart ”karriär”. Liksom andra kvinnor annonserade hon efter att adoptera eller amma barn. Mot en avgift som betalades i förväg skulle hon anordna ett möte med barnets mor eller en annan vårdnadshavare och ta barnet från dem. Snart blev en lokal läkare misstänksam på grund av antalet dödscertifikat han ombads utfärda för barn som Dyer tagit hand om. Hon åtalades för vanvård och dömdes till sex månaders hårt arbete i fängelse 1879.
Efter att Dyer släpptes från fängelset försökte hon återvända till att arbeta som sjuksköterska, men det blev kortvarigt. Snart tog hon emot spädbarn igen. Hon hade lärt sig två saker från sin fängelsevistelse. För det första skulle hon nu döda barnen istället för att bara försumma dem. På så sätt skulle hon spara de pengar som det kostade att ta hand om barnen tills de dog. För det andra började hon själv göra sig av med barnens kroppar för att undvika att blanda in en läkare och för att inte väcka misstankar. Hon fortsatte att annonsera i tidningarna och betonade sin status som gift och respektabel. Det är inte konstigt att så många kvinnor trodde att hon skulle vara en perfekt fostermamma åt deras barn.
En av de som litade på Dyer var den 23-åriga servitrisen Evelina Marmon som blev gravid 1895. Hon flyttade till ett pensionat i Cheltenham i januari 1896 och födde en dotter som hon döpte till Doris. Evelina behövde återvända till jobbet och kunde inte ta hand om Doris. Hon satte in en annons i Bristol Times där hon uppgav att hon sökte en ”respektabel kvinna” som kunde ta hand om hennes barn. I samma tidning fanns en annons från paret Harding, ett gift par som ville adoptera ett barn. Det var ödet. Evelina skrev till ”fru Harding” och blev imponerad av kvinnans svar att hon ville adoptera ett barn för att hon ville ha sällskap, inte för ekonomisk vinning. Men när de möttes på stationen i Cheltenham tog fru Harding snabbt emot tio pund från Evelina innan hon tog Doris från henne.
Självklart fanns inte paret Harding på riktigt, fru Harding var helt enkelt en av Amelia Dyers pseudonymer. Dyer tog med sig Doris och klev på tåget till London 31 mars 1896. Hon var på väg till sin dotter Pollys hus i Willesden. Väl framme band hon tejp runt barnets nacke och ströp henne. Sedan packade hon ihop Doris kläder och tog dem till en pantbank. Nästa dag gick Dyer ut och tog hem ett nytt barn, denna gång en liten pojke som hette Harry Simmons. Hon ströp honom omedelbart, efter att hon avlägsnade tejpen från Doris hals för att kunna återanvända samma på Harry. Den 2 april packade Dyer ihop båda kropparna och la dem i sin kappsäck. Hon gav sig av hem till Caversham, där hon slängde kappsäcken i floden Themsen.
KRIMINELLT UTSEENDE
Dyer var en bastant, gråhårig kvinna som klädde sig propert i sjal och hätta – den totala motsatsen till hur kriminella uppfattades. Hon levde under en era då kriminellt beteende och orsakerna till det analyserades noga i både tidningar och i vetenskapliga och konstnärliga miljöer.
Många poliser och kriminologer i hela världen ägnade sig åt att ta reda på om vissa människor var mer benägna att begå brott än andra. 1879 skapade Alphonse Bertillon ett system för att hjälpa brottsutredningar. Han fokuserade på att mäta och registrera kroppsdelar, huvuden och ansikten. Det skrevs om ”brottstendenser” i både fiktion och forskning. Även den franska konstnären Edgar Degas intresserade sig för detta, han målade Criminal Physiognomies (kriminell fysionomi), en tavla som visar individer i profil med stora öron och krokiga näsor. I Italien forskade kriminologen Cesare Lombroso om atavistiska drag och om de var ett tecken på medfödd kriminalitet. Han trodde att kriminalitet berodde på arv och att det visade sig i form av fysiska eller psykiska avvikelser, dessa så kallade atavistiska drag. Han trodde också att brottslingar hade fler av dessa defekter än icke-brottslingar.
Förutom akademisk forskning, som Lombrosos arbete, fanns också uppfattningar om vilka som var kriminella. Till exempel sågs irländare vara benägna till alkoholrelaterat våld och hustrumisshandel. Människor från arbetarklassen betraktades allmänt som mer benägna att begå brott än de som kom från en högre social klass. Man såg också negativt på den judiska befolkningen. Charles Dickens tjuvaktiga karaktär Fagin var jude och den stereotypa bilden av judar som själviska, hänsynslösa och giriga höll i sig – en syn som levt kvar sedan Shakespeares era. I slutet av 1800-talet var konstens, litteraturens och vetenskapens världar fokuserade på hur en brottsling såg ut och var de kom ifrån.
GÅR MOT STRÖMMEN
Men Amelia Dyer var ett särskilt chockerande fall, främst av två skäl. För det första verkade hon så respektabel och hade fått en bra start i livet – var hade allt gått så fel? Hennes mamma hade kända psykiska problem och dog ung när Dyer bara var 11 år. Dyer tycktes ha en genetisk tendens till psykisk instabilitet – hon försökte begå självmord efter att hon släpptes från fängelset och hon satt också på dårhus några gånger. Det är dock mer sannolikt att hon låtsades vara psykiskt sjuk när hon trodde att hennes änglamakeri var på väg att upptäckas och hon inte såg någon annan utväg. Hon satt alltså hellre på mentalsjukhus än i fängelse. Det var inte anledning till hennes brott, men hon använde det gärna som en ursäkt.
För det andra var den offentliga avskyn för hennes brott könsrelaterad. Kvinnor skulle på den tiden vara omtänksamma modersfigurer. Det viktorianska idealet var en kvinna som höll ordning i hushållet, såg efter tjänarna och barnen samt gav sin man ovillkorlig kärlek. Dyer hade separerat från sin man och verkade motiveras av girighet. Hon var också slug och konspirerande. Hon flyttade från Bristol till Cardiff och sedan till Reading för att undvika upptäckt. Hon antog falska namn och visade brist på empati gentemot de mammor hon kom i kontakt med och för deras situation som ogifta, desperata kvinnor. Det värsta av allt var hennes totala avsaknad av kärlek till de barn hon skulle vara adoptivmamma till – hon hade inget band till dem och dödade dem känslokallt. Detta gick emot allt som en viktoriansk kvinna skulle vara. Hon visade istället upp vad som ansågs vara ”manligt” beteende, därför ansågs hennes fall särskilt chockerande.
ETT FAMILJEFÖRETAG
Det uppskattas att Dyer kan ha dödat uppemot 400 barn, vilket skulle göra henne till en av historiens värsta seriemördare. Hon tog sig an barn i åratal trots att hon redan hade en tidigare dom
DYER PACKADE IHOP BÅDA KROPPARNA OCH LA DEM I SIN
KAPPSÄCK OCH GAV SIG AV HEM TILL CAVERSHAM.
om vanvård.
Men Dyer blev alltmer slarvig. Medan hon mördade Doris och Harry i London hittade en pråmdragare en babykropp i Reading. Kroppen var inpackad i brunt papper men hade inte tyngts ner tillräckligt och flöt upp till vattenytan. Det var Helena Frys lik, på pappret hon var inslagen i fanns namnet på stationen Temple Meads i Bristoloch även ett annat namn och en adress. Dyer identifierades som misstänkt och polisen gillrade en fälla. En ung kvinna låtsades att hon var en kvinna som behövde en fostermamma till sin baby. Dyer arrangerade ett möte, men när hon öppnade sin dörr stod polisen där istället för kvinnan hon väntade på. Hennes hus stank av förruttnade kroppar, men inget lik hittades just där.
En månad senare hittades Doris och Harrys kroppar, Evelina Marmon var tvungen att identifiera sin dotters lilla kropp. Samtidigt misstänktes Dyers dotter Mary Ann (Polly) och svärsonen Arthur Palmer för medhjälp, men polisen hittade inga bevis på deras inblandning. Arthur friades efter att Dyer skrev en bekännelse om att han inte var inblandad. Anklagelserna mot Polly lades också ner.
HJÄLPER HJÄLPLÖSA?
Fallen med änglamakerskor belyste vilken situation utomäktenskapliga barn och deras mammor befann sig i. Margaret Waters var en kvinna som dömdes för änglamakeri ett kvarts sekel före Dyer. Hon hävdade skamlöst att syftet med hennes fall var att ”avslöja systemet genom vilket man blev av med utomäktenskapliga barn”. Det var ett system som hon starkt fördömde, trots att hon faktiskt själv deltog i detta ”system”. Domaren i hennes rättegång, lordöverdomaren Baron Kelly, hävdade att landet och dess straffrättsliga system ”kämpade för de fattiga, hjälplösa och oskyldiga barnens sak” – barn som gavs
DEN OFFENTLIGA AVSKYN FÖR HENNES BROTT VAR KÖNSRELATERAD. KVINNOR
SKULLE VARA OMTÄNKSAMMA.
bort till hänsynslösa kvinnor. Trots erkännandet att något måste göras åt oskyldiga barn vars mödrar lämnade dem hos samvetslösa kvinnor, fick änglamakerskor som Amelia Dyer fortsätta med sina hemska förfaranden i flera årtionden framöver.
Efter sin död blev Dyer odödlig på ett sätt – till skillnad från barnen som hon slaktade, många av dem oidentifierade. Hennes handlingar blev innehåll i en ballad som heter Ogress of Reading, (Monstret i Reading), en sång som sjöngs av barn på lekplatser och gator.
Denna tillsynes glada sång hade en mörkare underton. Amelia Dyers brott var så chockerande och emot allt som en viktoriansk mor skulle stå för, att det inte räckte att hänga henne. Ett bättre straff för ”Monstret i Reading” hade varit att bränna henne på bål, vilket balladen klargjorde.
Trots flera fall av änglamakerskor under den sena viktorianska eran och tidiga edvardianska eran, är det Amelia Dyers fall som förblir det mest ökända och omskrivna. Hon var en äldre kvinna som kom från en anständig bakgrund och som påbörjade en bra karriär som sjuksköterska. Hon gifte sig och fick barn men förkastade detta konventionella liv till förmån för att döda barn och abrupt dumpa dem i floden, nära en till synes alldaglig stad. Hennes brott visade att kvinnor verkligen kunde vara lika onda som män, och det chockade det viktorianska samhället.