FORMAD AV FOT­BOL­LEN

NIVA: Li­ver­pool har ex­pan­de­rat och mo­der­ni­se­rat – men det mesta och vik­ti­gas­te har fått för­bli sig likt

Lagbibel - - Niva -

Iår har det gått prick tjugo år se­dan jag var i Li­ver­pool för förs­ta gång­en. Arton år gam­mal ha­de jag ta­git tå­get upp från Lon­don på egen hand, och kom fram till Li­me Stre­et en ti­dig fre­dags­kväll i no­vem­ber. Ut­an­för sta­tio­nen var det rått och dim­migt, så jag hop­pa­de in i förs­ta tax­i­bil jag fick syn på.

När jag upp­gav adres­sen jag skul­le till ska­ka­de chauf­fö­ren ba­ra på hu­vu­det, och smatt­ra­de till­ba­ka på den där gällt sä­reg­na scouse­di­a­lek­ten.

– Falkner Squa­re? You con­fi­dent you wan­na go the­re, lad? Might well get mug­ged.

Vad viss­te jag? Det här var på ti­den då in­ter­net knappt ens ex­i­ste­ra­de i Eng­land, så bok­ning­en var in­te di­rekt värl­dens mest väl­re­se­ar­cha­de.

Vand­rar­hem­met vi­sa­de sig lig­ga i Tox­teth. Vis­ser­li­gen centralt be­lä­get, men ökänt för sin kri­mi­na­li­tet, si­na dro­ger och sitt våld. När jag klev ur tax­in där mås­te jag sett ex­tra vil­sen ut, för me­dan jag stod där med min pap­perslapp i han­den och för­sök­te lis­ta ut vart jag egent­li­gen skul­le stod bi­len kvar bred­vid mig.

När jag tit­ta­de upp ve­va­de chauf­fö­ren ner ru­tan:

– Vet du vart du ska nu?

Nej, in­te rik­tigt, det kun­de jag in­te på­stå. – Ge mig två mi­nu­ter så par­ke­rar jag bi­len och föl­jer dig dit.

”A shit­ho­le al­right …”

En halv­tim­me se­na­re satt jag på pu­ben runt hör­net och drack en pint. Det var tax­i­kil­len som ta­git mig dit och det var tax­i­kil­len som bjöd. Bi­len ha­de han ställt av – det var ju än­då fre­dag – och trots var­ning­ar­na vi­sa­de det sig att han själv bod­de all­de­les i när­he­ten.

– A shit­ho­le, al­right. But our shit­ho­le.

Vi blev sit­tan­de någ­ra tim­mar. Chauf­fö­ren – som kanske het­te Phil? – pre­sen­te­ra­de mig för män med fler ärr i an­sik­tet än tän­der i mun­nen. Han be­rät­ta­de om om­rå­det och upp­lop­pen som stig­ma­ti­se­rat det. Om staden, om fot­bol­len.

Jag viss­te att Rob­bie Fow­ler var från Tox­teth, men kän­de in­te till att Ian Cal­lag­han (flest mat­cher nå­gon­sin för Li­ver­pool) och Ho­ward Gay­le (klub­bens förs­ta mörk­hy­a­de spe­la­re) också var det.

– Du kan ald­rig be­fin­na dig i ett bo­stads­om­rå­de i Li­ver­pool och va­ra läng­re än en ut­spark ifrån en proffsspe­la­res barn­doms­hem. Stör­re är in­te staden.

Ett tag var min väg­vi­sa­re in­ne på att gui­da mig till mat­chen da­gen ef­ter också, men när det gick upp för ho­nom att jag fak­tiskt var i stan för att stöt­ta Tot­ten­ham så ströks det er­bju­dan­det.

– If yer in the Spurs end, yer on yer own. Halvt på skämt, men på till­räck­ligt myc­ket all­var för att jag verk­li­gen skul­le få kla­ra mig själv till och runt An­fi­eld. Det var helt okej. Jag ha­de re­dan fått en krasch­kurs i Li­ver­pool som jag fort­fa­ran­de har kvar i mig.

Det är en spe­ci­ell stad med all­de­les unik

ka­rak­tär. Hård, kärv, näs­tan fi­ent­lig tills man väl hit­tat in. Se­dan väl­kom­nan­de, om­hän­der­ta­gan­de, brokig och stolt.

Och formad av fotboll, all­de­les över­full av fotboll på ett sätt som har väl­digt få mot­sva­rig­he­ter. Det är in­te så att staden fär­gas av matchtrö­jor, men fot­bol­len finns när­va­ran­de pre­cis över­allt, pre­cis he­la ti­den.

Mind­re än Gö­te­borg, men näs­tan 100 000 sä­songs­bil­jet ts­in­ne­ha­va­re på An­fi­eld, Goodi­son Park och Pren­ton Park. Un­der­sök­ning­ar har vi­sat att drygt 90 pro­cent av den man­li­ga be­folk­ning­en de­fi­ni­e­rar sig själ­va som ak­tivt fot­bolls­in­tres­se­ra­de.

In­te värl­dens mest bild­skö­na stäl­le, okej, men en säll­synt so­lig dag kan in­vå­nar­na än­då sam­la ihop 27 li­ga­buck­lor och ra­da upp dem på råd­hus­bal­kong­en.

Att kom­ma till An­fi­eld för förs­ta gång­en var en om­tum­lan­de upp­le­vel­se. De över­giv­na och igen­bom­ma­de te­gel­hu­sen på vä­gen dit, och så den im­po­sant pam­pi­ga are­nan som bok­stav­ligt ta­lat höj­de sig ovan­för för­fal­let.

Den evi­ga flam­man vid Hills­bo­rough-mo­nu­men­tet. Tra­ge­di­er­na och tri­um­fer­na, Stan­ley Park och Stan­ley kni­ves. ”You’ll ne­ver walk alone” och ljud­vå­gor­na som rul­la­de ner från The Kop.

Spurs föll mot Spice Boys

Tot­ten­ham föll med 4–0 den där lör­da­gen – mot Spice Boys­upp­la­gan med Fow­ler, Owen, McMa­na­man, In­ce, Red­knapp och James – och spe­lar­na i bor­t­a­la­get ver­ka­de li­ka över­väl­di­ga­de som jag själv var.

Tjugo år har allt­så gått, och jag har va­rit till­ba­ka dus­sin­tals gång­er. An­fi­eld har ex­pan­de­rats och mo­der­ni­se­rats, Li­ver­pool har ut­setts till eu­ro­pe­isk kul­tur­hu­vud­stad och har byggt bort en stor del av den mest syn­li­ga fat­tig­do­men.

Sa­ker och ting har för­änd­rats – men det mesta och det vik­ti­gas­te har än­då för­bli­vit sig likt.

Jag kan fort­fa­ran­de in­te gå av tå­get vid Li­me Stre­et ut­an att kän­na att jag har kom­mit till en stad med li­te skar­pa­re kan­ter och kon­tu­rer. Jag kan fort­fa­ran­de in­te när­ma mig An­fi­eld ut­an att fyl­las av vörd­nad för kraf­ten i en klubb byggd på en an­nan sorts grund.

BROKIG OCH STOLT

Li­ver­pool – staden är näs­tan fi­ent­lig tills man väl hit­tat in, se­dan väl­kom­nan­de, brokig och stolt, kon­sta­te­rar Erik Niva. Fo­to: GETTY IMAGES

Rob­bie Fow­ler.Fo­to: AN­DERS DEROS

Erik Niva

erik.niva@af­ton­bla­det.se

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.