KLOPP 4 THE KOP

SÅ HÅL­LER HAN PÅ ATT FÖ­RA DEM TILL­BA­KA TILL SJUN­DE HIM­LEN

Lagbibel - - Niva - Text: Per Boh­man

– Li­ver­pool är per­fekt för mig. Jag äls­kar det, sä­ger Jür­gen Klopp. Kär­le­ken är up­pen­bar­li­gen be­sva­rad. Här är SJU TUNGA SKÄL till var­för al­la Li­ver­poolsup­port­rar äls­kar tys­ken.

Som ny­ba­kad manager för en stor­klubb finns det för­stås en ald­rig si­nan­de ström av ar­bets­upp­gif­ter att boc­ka av. Spelar­trup­pen ska gall­ras, trä­nings­me­to­di­ken upp­da­te­ras, möj­li­ga ny­för­värv scou­tas och ledar­tea­met till­sät­tas. Jür­gen Klopp var na­tur­ligt­vis in­för­stådd med det, men gjor­de än­då en po­äng av att pri­o­ri­te­ra nå­got

UPPRIKTIG VÖRD­NAD FÖR DÅTIDEN

an­nat un­der sitt in­le­dan­de dygn som Li­ver­pool­trä­na­re.

Tys­ken upp­lev­de in på ba­ra skin­net att han be­höv­de mu­ra igen en alar­me­ran­de kun­skaps­luc­ka. Klopp sat­te sig ned i tvsof­fan och rul­la­de igång en do­ku­men­tär om Hills­bo­roug­h­ka­ta­stro­fen. Han tyck­te sig egent­li­gen ha hyf­sad koll på hän­del­sen, men kän­de än­då att han be­höv­de ha mer kött på be­nen om han på ett tro­vär­digt vis skul­le kun­na mö­ta sup­port­rar­na på sta­dens ga­tor.

– Jag äls­kar den här staden för vad de gjor­de un­der de 27 åren som följ­de ef­ter Hills­bo­rough. Den ald­rig av­stan­nan­de kam­pen för rätt­vi­sa, sät­tet al­la höll ihop, be­rät­tar han och fort­sät­ter:

– Du vet, det är en­kelt att sä­ga ”det är ba­ra fotboll”. Men det finns så myc­ket mer. I sam­band med en så hemsk tra­ge­di såg vi en­het i en stad som Li­ver­pool. Jag tror in­te att det är nå­got man kan ta för givet. Det gör den här staden spe­ci­ell.

...UT­AN ATT FAST­NA I DESTRUKTIV NOSTAL­GI

Bort­sett från läk­tar­ka­ta­stro­fer­na är det gi­vet­vis de ex­em­pel­lö­sa fram­gång­ar­na som tyd­li­gast präg­lat Li­ver­pools själv­bild. Ken­ny Dal­glish, Bob Pais­ley och Bill Shankly. Li­ga­tit­lar, Eu­ro­patri­um­fer och skyt­te­kung­ar. Ke­vin Ke­e­gan, Ian Rush och Steven Ger­rard.

Det går in­te att helt und­vi­ka klub­bens bö­jel­se för nostal­gi som trä­na­re för Li­ver­pool, den kom­mer lik­som med job­bet, men det går att han­te­ra den på oli­ka sätt. Fa­ran som trä­na­re är om du blir un­der­då­nig in­för fak­tu­met att da­gens Li­ver­pool in­te är sam­ma själv­kla­ra stor­makt som för 20–30 år se­dan. Då kan nostal­gin bli bak­åt­strä­van­de – näs­tan destruktiv. Fram­gång och tit­lar nå­got du var­ken räk­nar med el­ler vå­gar hop­pas på.

Den ty­pen av för­lorar­men­ta­li­tet finns in­te i Jür­gen Klopps tan­ke­värld. Han har med sig Li­ver­pools an­ri­ka arv – men lå­ter det in­te överskug­ga hans pro­jekt.

– Vi är in­te de se­nas­te 25 åren. Vi är nu­et. Vi är en ny ge­ne­ra­tion. Hur myc­ket vi än äls­kar de som va­rit i klub­ben ti­di­ga­re är det in­te de­ras jobb vi gör. Vi mås­te gö­ra vårt eget jobb, sä­ger han.

Tys­ken är sä­ker på att la­get kom­mer vin­na li­ga­ti­teln un­der hans tid i Li­ver­pool. Han tryc­ker stän­digt på det och för­sö­ker få fan­sen att – rent men­talt – för­stå att li­ga­ti­teln är in­om räck­håll.

– Un­der mi­na kom­man­de sex år skul­le jag vil­ja fi­ra sex tit­lar ef­ter var­je en­skild sä­song och fes­ta i en sån där öp­pen buss som kör runt i stan.

– Låt oss gö­ra det, och verk­li­gen för­sö­ka. Vi är till­räck­ligt bra och klub­ben är till­räck­ligt stor för det. Vi har ägar­na som vi be­hö­ver, för de vill in­te säl­ja spe­la­re. Ing­en bor­de läm­na klub­ben på grund av peng­ar. Vi är in­te den bäst be­ta­lan­de klub­ben i värl­den, men vi kan be­ta­la till­räck­ligt för att få spe­la­re att stan­na.

FAT­TAR SUP­PORT­RAR­NAS

PO­TEN­TI­AL, MEN...

Det är som att ett la­bo­ra­to­ri­um har gett ett gäng sup­port­rar möj­lig­he­ten att ut­i­från si­na ide­al ska­pa en trä­na­re som är en gi­ven fa­vo­rit på stå­plats­läk­tar­na.

För Klopp het­sar fan­sen likt An­to­nio Con­te spring­er i ex­ta­tisk gläd­je längs sid­lin­jen som en ung José Mou­rin­ho, skäl­ler ani­me­rat på do­mar­na som Alex Fergu­son och är li­ka char­mant och väl­ta­lig med de eg­na fan­sen som Arsè­ne Weng­er.

En per­fekt cock­tail för al­la de sup­port­rar som an­ser att ut­åt­rik­tad pas­sion är nöd­vän­digt för att kun­na kän­na sam­hö­rig­het med sin trä­na­re.

Jür­gen Klopp vet att Li­ver­pool mås­te ha publi­ken med sig för att åte­ri­gen bli en ostopp­bar kraft i eng­elsk fotboll, men me­nar själv att hans sätt att le­va i sym­bi­os med fan­sen in­te på nå­got vis är konst­lat.

– Ibland tror folk att man som trä­na­re mås­te sä­ga så­na här sa­ker, men så är det in­te. Jag tror på det till hund­ra pro­cent.

Men kan An­fi­eld och The Kop verk­li­gen mä­ta sig med Bo­rus­sia Dort­mund, West­fa­len­sta­di­on och dess mas­si­va, gu­la vägg av hög­ljud­da sup­port­rar?

En­ligt Klopp?

De­fi­ni­tivt.

Han tar Eu­ro­pa League-kvarts­fi­na­len hemma mot Dort­mund i vå­ras som ett ex­em­pel.

– Jag har haft tur. Det var ljuv­lig at­mo­sfär i Mainz och i Dort­mund, men ing­et slår den sista halv­tim­men på An­fi­eld (när Li­ver­pool häm­ta­de upp un­der­lägen två gång­er om mot Dort­mund och vann mat­chen). Det är den bäs­ta stäm­ning­en jag nå­gon­sin va­rit med om. Vi kom­mer ald­rig glöm­ma den kväl­len, sä­ger han och fort­sät­ter:

–Al­la sup­port­rar som går till An­fi­eld bor­de kol­la på den sista halv­tim­men och på­min­na sig själv: ”Ah, det där är vi ka­pab­la till”. Vi ha­de ald­rig vänt den mat­chen ut­an publi­ken. Det är ett som är sä­kert. Det hand­lar in­te ba­ra om ljud­ni­vån, det är mer, vib­ben, all­ting. Du kun­de kän­na det. Jag äls­ka­de det.

VÅ­GAR OCKSÅ UT­MA­NA FOL­KET PÅ LÄK­TAR­NA

Han stry­ker in­te ba­ra med­hårs, Klopp. Han föl­jer hel­ler ing­et, som man skul­le kun­na tro ibland, givet möns­ter i sin re­la­tion till sup­port­rar­na.

Trä­na­ren är re­spek­te­rad för att han var­var för­stå­el­sen för Li­ver­pools uni­ka sup­por­ter­kul­tur med att fak­tiskt ut­ma­na den­sam­ma.

I slu­tet av 2016 döp­te en av de stör­re saj­ter­na i sup­por­ter­fau­nan kring klub­ben ett de­bat­tin­lägg med ru­bri­ken: ”Han ver­kar in­te bry sig ett skit, Klopp?”. Trots det spet­si­ga an­sla­get var an­de­me­ning­en i tex­ten upp­skat­tan­de.

Vid fle­ra till­fäl­len har tys­ken, van vid Bun­de­s­li­gas rö­ji­ga stå­plats­mil­jö, näm­li­gen sträckt upp mas­sor­na på läk­tar­na i ett för­sök att skru­va upp tryc­ket på An­fi­eld.

I sam­band med hem­ma­mat­chen mot Sun­der­land i no­vem­ber ges­ti­ku­le­ra­de trä­na­ren yvigt mot någ­ra, i hans tyc­ke gnäl­li­ga, sup­port­rar när han in­te kän­de att publi­ken gav stö­det som kräv­des för att bry­ta ner det dun­der­de­fen­si­va bor­t­a­la­get.

– I det ögon­blic­ket var mitt jobb att på­min­na fan­sen att vi be­höv­de hjälp, sär­skilt i så­na här si­tu­a­tio­ner, sä­ger han.

Ti­di­ga­re har han på­pe­kat att han ”kän­ner sig en­sam” när de­lar av publi­ken läm­nar An­fi­eld in­nan mat­cher­na är över. Han har också väd­jat till fan­sen att få upp stäm­ning­en från mi­nut ett och det stö­det ald­rig får va­ra vill­ko­rat ut­i­från la­gets start på mat­chen.

Jür­gen Klopp stäl­ler helt en­kelt krav på sup­port­rar­na.

Nå­got som in­te all­tid fal­ler väl ut med den i viss mån åldrande Li­ver­pool­publi­ken som kanske vant sig vid en lug­na­re stäm­ning på are­nor­na de se­nas­te tjugo åren.

Klopps age­ran­de har också lett till en in­tern­de­batt bland fan­sen: där många an­ser att tys­kens ra­ka stil kan få ett re­vi­ta­li­se­ran­de – och kanske – för­yng­ran­de re­sul­tat på läk­tar­na.

ÄNT­LI­GEN EN LI­VER­POOL­TRÄ­NA­RE SOM ÄR STÖR­RE

ÄN SPE­LAR­NA

Det var länge se­dan Li­ver­pool ha­de en trä­na­re – likt sir Alex, Arsè­ne Weng­er el­ler José Mou­rin­ho – som var ett stör­re namn än klub­bens störs­ta stjär­nor på pla­nen. Ken­ny Dag­lish är för­stås all­tid ”King Ken­ny”, men han ha­de ing­et att häm­ta mot, till ex­em­pel, Steven Ger­rard un­der sin and­ra trä­nar­se­jour i klub­ben. Ge­rard Houl­li­er, Ra­fa Be­ni­tez och Bren­dan Ro­gers nåd­de – trots stund­tals fi­na re­sul­tat – hell­re ald­rig nå­gon my­tisk lar­ger than li­fe-ni­vå där de­ras po­si­tion i klub­ben var oho­tad.

I Jür­gen Klopp har Li­ver­pool en gal­jons­fi­gur som är så em­ble­ma­tisk att hans lys­kraft och ka­ris­ma vi­da över­sti­ger al­la en­skil­da stjär­nor i spelar­trup­pen. Det är ing­et snack om vem som just nu är Li­ver­pool.

När BBC in­ter­vju­a­de ett gäng sta­ke­trä­var ut­an­för trä­nings­an­lägg­ning­en Melwood bjöd en av sup­port­rar­na på ett ta­lan­de citat.

– Vi är mest här för att tit­ta på Klopp. Så är det näs­tan för al­la nu­me­ra: man tit­tar näs­tan mer på Klopp än på mat­chen. För förs­ta gång­en på lång tid är vi hän­för­da av en trä­na­re.

Det för­tro­en­det, och den makt­po­si­tio­nen, ger 49-åring­en ett väl­be­höv­ligt sväng­rum. Klopp kom­mer tillå­tas en­sta­ka miss­lyc­kan­den och han kan fat­ta kon­tro­ver­si­el­la be­slut ut­an att det ho­tar hans fram­tid i klub­ben.

Som Li­ver­poolsup­port­rar är sir Alex knap­past nå­gon fa­vo­rit, men visst mås­te ni my­sa över föl­jan­de citat?

–Ibland kan sto­ra klub­bar tap­pa det. Un­der 20 års tid byt­te Li­ver­pool manager he­la ti­den ut­an att lyc­kas byg­ga sin egen iden­ti­tet. Nu kän­ner man verk­li­gen att vi ska räk­na in Li­ver­pool i ti­tel­ra­cet. Du kan se Klopps hän­gi­ven­het vid sid­lin­jen. Jag är sä­ker på att han är li­ka­dan även i trä­ning. Det är en stark per­son­lig­het vil­ket är helt nöd­vän­digt i en stor­klubb, sä­ger Fergu­son.

– Jag är oro­lig, för om det är nå­got jag in­te vill är det att se Li­ver­pool ham­na fö­re oss i ta­bel­len.

DEN PASSIONERADE PERSONLIGHETEN

Det finns ett an­tal mot­stri­dig­he­ter i Jür­gen Klopps per­son.

Som mer till­ba­kadra­gen yr­kes­man – in­ne i sitt kon­tor – är han ana­ly­tisk, me­to­disk, lugn och för­stån­dig.

Väl ute på pla­nen är det, som be­kant, en an­nan fem­ma.

– Det händer nå­got med mig. Jag är in­te all­tid så­dan, in­te alls, men jag vet in­te. Folk mås­te und­ra: är han ga­len?

För visst finns det nå­got älsk­värt dok­tor Je­kyll och mis­ter Hy­de över Klopp. Tys­kens frä­scha, ung­dom­li­ga ut­se­en­de kan på en se­kund för­vri­das i ett an­le­te som ba­ra en mor kan äls­ka. Ha­kan stic­ker ut och ska­par ett kraf­tigt un­der­bett sam­ti­digt som de krit­vi­ta tän­der­na ils­ket gna­ger mot varand­ra. Ögo­nen är stir­ri­ga och skri­ken ra­san­de. Kort sagt: Klopp får ett an­sikts­ut­tryck att skräm­ma barn med.

– Det är mitt an­sikts­ut­tryck när jag id­rot­tar. När jag var ett barn och spe­la­de ten­nis såg jag li­ka­dan ut. Jag gil­lar in­te det, men får ba­ra ac­cep­te­ra det. Jag kan in­te änd­ra på mitt an­sik­te i den si­tu­a­tio­nen.

Han be­rät­tar att fle­ra per­so­ner bett ho­nom att för­sö­ka änd­ra på sig.

– Jag för­sö­ker allt! Men det går in­te. Jag är en sån per­son, tror jag. Jag ser ut så när jag so­ver också. Jag ser ut så när jag ska hälsa på ett li­tet barn. Allt­så... det ser in­te så trev­ligt ut, jag vet.

Sam­ti­digt är Klopp en ro­lig jä­vel som tar sig tid för al­la: sup­port­rar, jour­na­lis­ter och spe­la­re. Av­spänt slängd i käf­ten och ald­rig ström­lin­je­for­mad i sin kom­mu­ni­ka­tion. Få trä­na­re har bju­dit på så många be­ving­a­de citat som tys­ken. Älsk­värd, helt en­kelt.

...OCH SÅ KLART HANS FOTBOLLSFILOSOFI

Jür­gen Klopp har sum­me­rat sin fotbollsfilosofi i ett par tyd­li­ga me­ning­ar:

– Folk ska all­tid vil­ja se näs­ta match. De ska in­te kun­na hål­la sig från oss. Publi­ken ska he­la ti­den kän­na så. Då blir vi fram­gångs­ri­ka.

Det be­ty­der för­stås en våg­hal­sig, of­fen­siv och – fram­för allt – in­ten­siv fotboll. Och visst le­ve­re­rar han en­ligt sitt ma­ni­fest: när det här skrivs i bör­jan av 2016 har Li­ver­pool dun­kat in flest bol­lar av samt­li­ga Pre­mi­er League-lag.

Trots en re­la­tivt be­sked­lig trans­fer­bud­get har Klopp snick­rat ihop en trupp där den kol­lek­ti­va of­fen­si­ven är häp­nads­väc­kan­de. Det finns egent­li­gen ing­en klas­sisk stri­ker. I stäl­let spe­lar Li­ver­pool – likt Lu­ci­a­no Spal­let­tis ”Ba­by Ro­ma” un­der mit­ten av 00-ta­let – med ett helt knip­pe of­fen­si­va, boll­hål­lan­de och stän­digt djupled­slö­pan­de mitt­fäl­ta­re. Ro­ber­to Fir­mi­no som falsk nia, sen­sa­tio­nen Sa­dio Mané som kvick­sil­ver, Philip­pe Cou­tin­ho som lu­rig dörr­öpp­na­re och smar­te Adam Lal­la­na vars löp­steg är li­ka bra som hans fin­ter. Sam­ti­digt finns mer de­fen­sivt lag­da men än­då kre­a­ti­va spe­la­re som Em­re Can, Jor­dan Hen­der­son och Ge­or­gi­nio Wijnaldum där och täc­ker upp al­la ytor bakom den fritt flygande of­fen­si­ven.

Al­la spe­la­re har kraft att ta osjäl­vis­ka och kraft­ful­la löp­ning­ar i djupled. Sam­ti­digt som de – vil­ket är vik­ti­gast av allt – kla­rar av den ener­gikrä­van­de upp­gif­ten att en­ligt Klopps ge­gen­press-ide­al ta till­ba­ka bol­len så fort la­get tap­par den med hjälp av en hy­per­hög, in­ten­siv press.

Det är en slags total­fot­boll men med in­slag av lut­he­ransk ar­bets­di­sci­plin. Det lå­ter onek­li­gen som det bäs­ta av två värl­dar. El­ler för att ci­te­ra Pep Gu­ar­di­o­la:

– Jag an­ser att Klopp är värl­dens bäs­te trä­na­re när det hand­lar om att snabbt stäl­la om of­fen­sivt och at­tac­ke­ra mot­stån­dar­nas för­svar.

Fo­to: AP

”VI ÄR IN­TE DE 25 SE­NAS­TE ÅREN – VI ÄR NU­ET”

”AL­LA FAN­SEN BOR­DE PÅ­MIN­NA SIG OM SISTA 30” ”PÅMIN­DE FAN­SEN OM ATT VI BE­HÖV­DE

DE­RAS HJÄLP”

”DU K AN SE HANS HÄN­GI­VEN­HET – JAG ÄR ORO­LIG” Sir Alex Fergu­son. ”JAG SER UT SÅ NÄR JAG HÄLSAR PÅ ETT LI­TET BARN” ”FOLK SKA IN­TE KUN­NA HÅL­LA SIG IFRÅN OSS”

Käl­lor: Sky Sport, The Te­le­graph, Li­ver­pool Echo, The Gu­ar­di­an, BBC, Match of The Day, Daily Mir­ror, Sport­bla­det, Daily Mail, The An­fi­eld Wrap.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.