”HA­DE VI LAGT TILL TAK­TIK OCKSÅ VET JAG IN­TE VAD SOM HA­DE HÄNT”

Lagbibel - - Leifby - Hen­rik Lund­gren

Om­ställ­ning­en från Fi­o­ren­ti­na, där bå­de Sven-Göran Eriks­son och den ita­li­ens­ka kul­tu­ren ha­de sett till att spe­lar­na sköt­te sig, blev stor när Hysén kom till Eng­land och Li­ver­pool.

– Den öl­kul­tu­ren som fanns där, det var ju bi­ra var­je dag. För­u­tom da­gen in­nan match, och in­te på kväl­lar och nät­ter. I al­la fall in­te för vårt gäng som bod­de i Sout­h­port. Men på ef­ter­mid­da­gar­na, ef­ter trä­ning­ar­na. Vi trä­na­de 10–12, sen sat­te vi oss fy­ra kil­lar i en bil och kör­de hem till Sout­h­port och gick in på The Crown, lo­kal­pu­ben. Juke­box­en gick på och sen satt vi och mös i två, tre tim­mar. Det blev ju sex–sju pints, varen­da jäv­la dag. Det var så man gjor­de ba­ra, jag ha­de ing­et al­ter­na­tiv. Li­te skill­nad mot Fi­o­ren­ti­na?

– Ja, her­re­gud. Där var det ju ingenting. Och det tror fan att det är att fö­re­dra egent­li­gen. De är så al­li­hop, ita­li­e­nar­na och span­jo­rer­na, de dric­ker ett halvt glas vin och spä­der ut det med vat­ten. Vil­ket jag kan tyc­ka är skitt­rå­kigt, men de skö­ter sig.

Fanns två hant­lar i gym­met

Blot­ta tan­ken på att Jor­dan Hen­der­son, Philip­pe Cou­tin­ho och James Mil­ner skul­le sve­pa i sig sex–sju sto­ra öl var­je dag är ab­surd. Men den här kul­tu­ren fanns in­te ba­ra i Li­ver­pool på den ti­den.

–Nej, det var sam­ma över­allt i Eng­land Det var ju en sån kul­tur, man kom in i det ba­ra. Det var ing­et man val­de.

Men hur lyc­ka­des ni bli så bra, trots så myc­ket al­ko­hol?

– Jo, men vi trä­na­de ju än­då två tim­mar per dag, och så kör­de man ex­tra i gym­met. El­ler gym­met, det var väl två hant­lar som fanns där. Nu är det ju fan­tas­tiskt, helt sjukt. Melwood är su­per­mo­dernt nu. Men då fanns det två hant­lar och en rodd­ma­skin som vi täv­la­de på. Fot­bolls­mäs­sigt, var det som du ha­de tänkt dig?

– Det en­da var ju att det gick fan så myc­ket for­ta­re all­ting. Och så en jäv­la in­ställ­ning. Kri­ga, kri­ga, kri­ga. Och pla­ner­na var ju in­te som de är i dag, det var ju leråk­rar. An­fi­eld var ju bra, men om du åk­te ner och spe­la­de mot Mill­wall

el­ler Lu­ton… Man fick sli­ta som ett djur för att få upp föt­ter­na ur le­ran, det var ju in­te fotboll.

”Stank sprit i le­den”

Li­ver­pool led­des av den gam­le stor­spe­la­ren Ken­ny Dal­glish, och ett an­tal and­ra sto­ra trä­nar­pro­fi­ler, som Roy Evans. Men trä­ning­en var över­ras­kan­de låg­kva­li­ta­tiv.

– Vi spe­la­de fi­ve-a-si­de. En­bart. I tre år. Man kom dit, det stank sprit i le­den, någ­ra ha­de va­rit ute nat­ten in­nan. Så gick vi två varv runt Melwood, jog­ga­de ett varv till, stret­cha­de li­te, gjor­de fy­ra– fem ryck. Och så spe­la­de vi fi­ve-a-si­de i en och en halv tim­me. I tre år var det li­ka­dant. Helt sans­löst. Jag vet in­te hur vi blev så bra, men la­get var ju sjukt bra, det var världs­spe­la­re al­li­hop, från topp till tå. John Bar­nes, Ian Rush, Pe­ter Beardsley, Alan Han­sen, Bru­ce Grob­be­laar. Ha­de vi lagt till li­te tak­tik också vet jag in­te vad som ha­de hänt. Men det kanske ha­de bli­vit tvärtom? ”Trä­na fri­spar­kar? Fan, vad trå­kigt!”

RON­NIE ROSENTHAL ”Han kom i slu­tet av den förs­ta sä­song­en och gjor­de någ­ra rik­tigt vik­ti­ga mål för oss. Och år­hund­ra­dets miss också. Helt öp­pet mål, mål­vak­ten bor­ta.

Och han sät­ter den i rib­ban. Till och med jag ha­de gjort mål där tror jag. Sen miss­tänk­te jag att han stal från oss i la­get också, det här var un­der den and­ra sä­song­en jag var där och jag blev av med två Rolex-kloc­kor. Han satt nä­ra mig i om­kläd­nings­rum­met, så… Men det var in­te han, och jag fick så jäv­la då­ligt sam­ve­te. Det var en ung lär­ling som ha­de gått runt och snott gre­jer i fic­kor­na, Grob­be­laar och McMahon blev också av med peng­ar. Jag kän­de mig som en jäv­la skit som miss­tänkt Rosenthal och be­rät­ta­de för ho­nom, men han var okej med det.”

KEN­NY DAL­GLISH ”Fy fan vil­ken ge­nom­trev­lig män­ni­ska. Helt fan­tas­tisk. Och så har jag ju i min­net också hur han var som spe­la­re. Jag fick spe­la med ho­nom i tio mi­nu­ter, bor­ta mot Der­by, in­nan han slu­ta­de. Det är jag jäv­ligt stolt över att ha gjort. Som trä­na­re? Nej, ing­en mas­ter­pie­ce di­rekt, vi spe­la­de ju ba­ra fi­ve-asi­de he­la ti­den på trä­ning­ar­na. Jag glöm­mer ald­rig när Svens­ka trä­nar­för­e­ning­en ring­de mig och frå­ga­de om de fick kom­ma på stu­die­be­sök. Jag sa att de var väl­kom­na, men att det var helt me­nings­löst ef­tersom vi ba­ra spe­la­de fi­ve-a-si­de. De trod­de mig in­te, ut­an kom dit med 70 man. En mall un­der ar­men, pen­na och an­teck­nings­block i han­den. Men jag tror in­te de an­teck­na­de ett ord un­der tre da­gar, det fanns ju ing­et att skri­va om.”

OM­KLÄD­NINGS­RUM­MET ”Tjö­tet i om­kläd­nings­rum­met var pre­cis li­ka­dant som i Gö­te­borg, det ba­ra hag­la­de skämt. Men det var jäk­ligt svårt i bör­jan. Jag trod­de ju att jag kun­de eng­els­ka, och det kun­de jag ju. Men ba­ra sko­leng­els­ka. Men där satt fy­ra ir­län­da­re, tre skot­tar och Ken­ny Dal­glish på det. Jag för­stod ju in­te ett ord han sa un­der de förs­ta tre, sfy­ra må­na­der­na. Så det var jäk­ligt kul re­dan från bör­jan, men svårt, för jag fat­ta­de ju ingenting.”

JOHN BAR­NES ”Jag ska in­te lo­va att det var in­för var­je match, men of­tast be­stod hans upp­värm­ning ba­ra av att han la sig i ett varmt bad. Sen gick han di­rekt ut och spe­la­de och var bäst på plan.”

Lad­dar in­för VM 1990.

TATUERINGEN ”Jag trod­de ald­rig att jag skul­le gö­ra en ta­tu­e­ring, men jag gjor­de den strax fö­re jul i fjol. Föll för grupp­tryc­ket. Kil­len jag var ute med gjor­de en ta­tu­e­ring på un­derar­men och jag kän­de att jag in­te kun­de me­sa ur då. Men man ska ju smör­ja in den var­je dag och ha sig, och det or­kar jag in­te. Så den ram­lar väl av snart. Men den blev snygg, fast det fanns ing­en tid. Jag ha­de ju kun­nat ha ’You’ll ne­ver walk alone’ un­der den också.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.