BANK:

Lagbibel - - Sidan 1 -

Min klass­kom­pis Hen­ke var AIK:are, det var han som ha­de fix­at bil­jet­ter och ord­nat re­sa och up­pe­häl­le.

Vi var i Stock­holm ett par da­gar för att få en fin start på höst­ter­mi­nen, och jag minns in­te så väl­digt myc­ket från den där ton­års­re­san, mer än att det var sol, att vi gick vil­se mest he­la ti­den – och de där trap­por­na upp till Råsun­da. Om man nu skri­ver un­der på att det på nå­got vis krävs en sinn­lig upp­le­vel­se för att kun­na få en ge­nu­in re­la­tion till en fot­bolls­klubb, en smak, en doft, en läk­tar­käns­la, så var det min förs­ta rik­ti­ga bild av AIK. Be­tong, bran­ta trap­por, bul­ler, en väl­digt på­stru­ken äld­re man på plat­sen bred­vid. På det he­la ta­get var det gans­ka myc­ket publik för att va­ra ti­digt 90-tal, och en rätt hård at­mo­sfär för nå­gon som rest dit från lan­det. Nå­got li­te far­ligt som låg på lur mitt i sol­ske­net.

Jag minns att Pe­ter Lars­son gjor­de själv­mål, att AIK för­lo­ra­de och att det var svårt att pra­ta med Hen­ke på vägen hem.

Bax­ter och su­pe­ret­tan

Det var en bryt­punkt mel­lan en bild jag ha­de av AIK som kom från böc­ker och ur­klipp (smo­king­li­ra­re, värl­dens vack­ras­te klubb­mär­ke, Kur­re Ham­rin, Rit-Olas 7–7-teck­ning, nå­got slags rak­ryg­gad, sval ele­gans, en rik­tig fot­bolls­klubb) och en upp­levd bild av ad­re­na­lin, be­tong och ag­gres­si­vi­tet.

Se­dan dess har AIK su­gits ut från sitt hi­sto­ris­ka hem, när jag går för­bi Råsun­da i dag är det en bygg­ar­bets­plats och Fri­ends Are­na är nå­got an­nat, nå­got slags vag fram­tid som tving­at sig på.

Men Gna­get står fort­fa­ran­de kvar i pre­cis sam­ma skär­nings­punkt när det gäl­ler iden­ti­te­ten. Den hi­sto­ris­ka ele­gan­sen är tes, 70-ta­lets em­bryo till en svensk sup­por­ter- och läk­tar­kul­tur är an­ti­tes, och se­dan står vi där med syn­te­sen AIK. Hög­ljud­da, kax­i­ga, när­syn­ta, me­galo­ma­nis­ka, an­ar­kis­tis­ka, far­li­ga, smar­ta, Cham­pi­ons Le­a­gue och SM-guld, men ald­rig med själv­för­stö­rel­se­knap­pen mer än en glid­tack­ling bort.

Allt. På en gång. Högt och lågt, Stu­art Bax­ter och su­pe­ret­tan, läk­tar­nas so­ci­a­la smält­de­gel och våldspoj­kar­nas fa­scism, Lin­je blå och Nor­ra stå.

Det finns ing­en klubb i Sve­ri­ge som är mer

Tjer­na.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.