VAD SOM HELST KAN HÄNDA – EN DEL AV CHARMEN
Det ska inte var möjligt. I dag förundras vi över att lilla Oskarshamn tagit klivet till SHL. Där bor det över 18 000 i tätorten.
I Leksand bor det en tredjedel – drygt 6 000 invånare senast jag räknade.
De skulle inte ens kunna fylla Tegera Arena.
Leksands storhet bygger ju på att de har fans i hela Dalarna och köerna ringlar från både Borlänge och Falun på matchdagarna.
Det är bara i Mora de inte är störst i Dalarna.
Men Leksands storhet föddes i en annan tid.
När jag växte upp som hockeyknatte, och det är väldigt länge sedan, fanns det två lag som dominerade hockeyn i Sverige.
Brynäs åtta – Leksand fyra
Djurgårdens storhetsperiod hade precis tagit slut 1963 efter sex raka SMguld. Och Frölunda tog ett överraskande SMguld 1965.
Men efter det handlade det bara om två lag i över ett decennium.
Leksand och Brynäs.
Och om att välja sida.
De stjärnspäckade lagen var så populära att de nådde ut över hela Hockeysverige.
Om det sedan var Leksand eller Brynäs som var störst går väl att diskutera, men det var Leksand som fick namnet ”Hela Sveriges lag”.
Mellan 1966 och 1977 var det bara de två lagen som tog SMguld.
Under tolv år.
Brynäs vann åtta gånger, Leksand fyra. Det är nästan omöjligt att tänka sig i dag, då SHLlagen byter ut halva trupperna inför varje säsong och en storhetsperiod räknas i ett par säsonger.
Men där och då, i brytningen mellan 1960och 1970tal, fanns det bara två lag att välja mellan.
Stora, stygga, hopvärvade Brynäs, där dåvarande ordföranden Thure Wickberg tömde halva Norrbotten på hockeytalanger trollband många med sin hockey och vinnarkultur.
Ett lag med profiler och stora spelare som Tord Lundström, Börje Salming, brorsan Stygge Stigge, Tigern Johansson, eleganten Håkan Wickberg och trollkonstnären LarsGunnar ”Krobbe” Lundberg.
Och så Leksand med profiler som Christer och Thommy Abrahamsson, Dan Söderström, Mats Åhlberg, Nisse Nilsson, PerOlov Brasar, Dan Labraaten, Göran Högosta och Roland Eriksson. För att nämna några. Det var halva Tre Kronor på den tiden. Det var knätofs och daladans och en virvlande offensiv hockey.
Det är det Leksand jag minns bäst. Den klubb som charmade hela landet och skapade den supporterbas som finns kvar än i dag och som ofta gått i arv under ett par generationer.
Det var något helt annat än det lindansargäng vi lärt känna på 2000talet.
När Leksand åkte ur SHL 2000/20001 hade de inte varit ur högsta serien på 50 år – sedan de gick upp första gången 1951.
Rena berg-och-dalbanan
Så sent som 1997 var de fortfarande ett topplag som vann grundserien och spelade SMsemifinal mot Färjestad.
Då var jag på plats i gamla Leksands ishall och fick se den hittills längsta matchen i SHLhistorien. Först 19.16 in i tredje förlängningsperioden tog det slut, då Andreas ”Pastorn” Karlsson avgjorde för Leksand.
Det är fortfarande en av de bästa slutspelsserier jag sett, där tre av de fem matcherna gick till sudden och Färjestad till slut vann med 3–2 i matcher.
Det var efter den säsongen det började gå utför med Leksand.
Och de senaste nitton åren har det varit rena bergochdalbanan.
Inga fans har slitits så mellan himmel och helvete.
En period kantad av nästan ständiga bråk och där det dribblats lika mycket med ekonomin som på isen.
När Leksand sett ut att ha funnit en tillfällig stabilitet och harmoni, så har allt raseras på några veckor. Som när Tommy Salo var sportchef och tog Leksand tillbaka till SHL 2013 med hjälp av fyndspelare som Johan Ryno, Oscar Alsenfelt och backen Patrik Hersley.
Det är enda gången på 2000talet som Leksand överlevt mer än en säsong i SHL.
Röd tråd som alla följer
Samtidigt har detta lag gjort det omöjliga, skapat sina egna mirakel och gått upp efter hopplösa lägen i tabellen. Först när ”Perra” Johnsson tog över vad som var ett bottenlag 2015/2016 och gick hela vägen till SHL efter det som kallades ”Miracle on Ice 2 ” efter kvalsegern mot Modo.
Eller som i vintras, då Roger Melin klev in i båset och upprepade den bragden.
Det har bara byggt på myten om Leksand. Nu verkar det äntligen vara ordning i klubben igen, med Thomas Johansson som sportchef och en röd tråd som alla i föreningen följer.
Men det enda det går att vara säker på med Leksand är att det inte går att vara säker på någonting.
Vad som helst kan hända.
Det är en del av charmen.
Men det var länge sedan klubben mådde så bra som just nu.