HELA SVERIGES HOCKEYKLUBB
”DE SKA EGENTLIGEN INTE KUNNA TÄVLA MOT KLUBBAR FRÅN DE STORA STÄDERNA, MEN GÖR DET ÄNDÅ OCH FANSKARAN VÄXER SIG ALLT STÖRRE”
”Vi har fans över hela Sverige.” När Leksands Patrik Zackrisson i TV4-sporten dagarna före årets första nedsläpp utan tveksamhet summerade sin klubbs supporterskara kunde knappast någon tittare protestera. Från att Leksands IF blev ett hela landets poplag i slutet av 1960-talet har klubben från Siljans stränder på ett unikt sätt hittat fans över hela riket.
JOJO-TILLVARON såväl sportsligt som ekonomiskt under senare decennier har gjort att nytillflödet inte blivit som förr. Men likväl är klubben en sådan magnet för hockeyvänner utan givet eget lag att det exempelvis i Stockholm blivit en elakhet 08-klubbarna mellan att Hammarbys fotbollsfölje i hockey påstås hålla på Leksand, nästan 30 mil bort.
Leksand är som tränaren Roger Melin säger i samma tv-inslag: ”Mytomspunnet sedan 1970-talet”.
Men det började faktiskt långt tidigare än så. Det lilla municipalsamhället hade egentligen det mesta emot sig när några issportsentusiaster på 1940-talet kom på att bandy var för dyrt att hålla på med, det skulle i stället satsas på den nya sporten ishockey.
Orten hade bara 3 000 invånare när satsningen började på allvar 1948. Året då Leksand med färska blå stjärnor på bröstet för första gången gick upp i högsta serien, efter kvalvinst mot Stockholmsklubben Karlberg.
Men när det väl lossnat sportsligt skiftade de dåliga oddsen till något mycket användbart.
Klubben blev redan på 1950-talet en att söka sig till för många som fanns på små orter utan elithockey. Redan när Leksand mycket knappt förlorade den helt avgörande sista matchen i mästerskapsserien mot Djurgården 1959 – man ledde på hemmais inför 11 870 åskådare med 1–0 men stockholmarna vände till 1–3 – hade klubben fans över hela landet. 1964 vann Leksand division 1 norra och utmanade in i det sista Brynäs i mästerskapsserien. 1969 EXPLODERADE FENOMENET Leksands IF.
Hockey låg i luften, VM spelades i Sverige, hockey slog tv-tittarrekord i fyrfärg, på varje skolgård samlades hockeybilder, NHL hade så smått börjat snegla mot Sverige. De nya klubbgiganterna Brynäs var en Goliat som behövde en David för att inte bli alltför överlägsna. David hade namnet Leksands IF.
– Just när jag gjorde målet var det väl som vilket mål som helst. Vi visste ju inte att vi vunnit SM-guld när slutsignalen gick uppe i Ö-vik eftersom det var 12–13 minuter kvar på matchen i Göteborg mellan Frölunda och Brynäs.
Folke ”Totte” Bengtsson berättar om målet som fick bägaren att rinna över. 1–1 mot Modo borta innebar att Leksand kunde åka hem till Noret vid Siljan och fira guld 50 år efter att klubben bildades och nästan 30 år efter att den första gången spelade hockey.
Matchen i Göteborg låg för dramatikens skull nästan en kvart efter den i Kempehallen. För Leksand var det tolfte gången man var med i slutspelet. Två gånger tidigare hade klubben varit ytterst nära – nämnda 1958/1959 respektive 1963/1964. Nu gick det hela vägen för tränare Rune
1969 EXPLODERADE FENOMENET LEKSANDS IF. HOCKEY LÅG I LUFTEN. VM SPELADES I SVERIGE, PÅ VARJE SKOLGÅRD SAMLADES HOCKEYBILDER.
Mases och hans lag och det jublades även långt från Leksands isstadion. Man skämdes inte ett dugg för att Brynäs drabbats av hongkonginfluensa inför slutomgången. Glömt var det stolpskott som Modo hade i slutet av matchen i Kempehallen.
Mases är den som alla pekar ut som huvudorsaken till att Leksand gjorde det omöjliga. Han var spelaren som 1952 drabbades av polio och som senare, som tränare, bestämde att inget var omöjligt ens för en liten ort långt från de dominerande storstäderna. En ort som inte ens var en bruksdito som Degerfors och andra motsvarigheter i fotbollen. Leksand var helt enkelt en samling små byar vid ett näs i Siljan, en mötesplats.
Rune Mases tog på några få år laget från utomhusspelet på det som i dag är Tegera Arenas parkeringsplats till toppskiktet i division 1. Han gjorde det enligt hemvävt recept, men även med inspiration av gästande tränare från ishockeyförbundet. Kanske framför allt: spelare som Åke Lassas och Sigge Bröms hade visat att det gick att nå hela vägen. Lassas blev redan 1948 Leksands första spelare i Tre Kronor, Bröms vann VM-guld 1953.
Rune Mases säger i dag, 91 år gammal men fortfarande ytterst alert:
– Vi hade ett bra lag redan 1959. Det var första året som jag var tränare i Leksand. Sen fick vi många nya bra spelare som fyllde på laget hela tiden. Mats Åhlberg kom från Avesta, Dan Söderström från Horndal, Kjell Brus från Borlänge, Hans Jax från Vikarbyn, samtidigt som det kom massor av bra unga spelare underifrån. som ”Totte” Bengtsson och Lars-Erik Sjöberg. Men framför allt fick vi ju Nisse Nilsson från Forshaga 1962 och hans betydelse för Leksands IF och folket här på orten är inte mätbar.
Mases ser inte guldet 1969 som någon sensation:
– Nej det kan jag inte påstå. Vi hade ett bra lag och det var Brynäs och vi som var de starkaste lagen. Vårt mål var att nå upp till Brynäs och vi var nära under många år. Man kan väl säga att vi nådde fram 1969.
1973–1975 CEMENTERADE Leksand sin position som älsklingar hos stora delar av hockeyriket med tre raka titlar. Klubben med alla de märkliga efternamnen vann mot Brynäs efter tuffa finaldueller 1973 och 1975.
1974 vann man överlägset före tvåan Timrå. Särskilt guldet 1973 visade att Leksand bestämt sig för att stanna i toppen och verkligen utmana Brynäs.
Gävlelaget hade dominerat SM sedan 1964 då klubben tog över mästarrollen efter Djurgården. Man hade bara släppt ifrån sig SMtiteln åren 1965 (Västra Frölunda) och just 1969.
Inför den första matchen i SM
slutspelet 1973 sa Brynäs back Börje Salming:
– Nu ska det bli spela av. Slut på de löjliga vänskapsmatcherna i grundserien. Nu kavlar vi upp armarna.
Efter att Brynäs hade vunnit premiären i mästerskapsserien borta i Leksand trodde också många att Salming skulle få fira ännu en gång.
Brynäs tränare Tommy Sandlin envisades dock med att upprepa: – Leksand får finna sig i att vara favorit. Det blev Sandlin som fick rätt. Brynäs var i det långa loppet inte sig likt i mästerskapsserien. Laget var formsvagt och skadedrabbat och dessutom inte lika vasst framåt.
Men det spelade också in att det i form av Leksand fanns en starkare konkurrent än på många säsonger. Leksand hade en superkedja i Mats Åhlberg, Dan Söderström och Ulf Mårtensson. I Roland Bond hade Leksand också seriens kanske bäste back och i Christer Abrahamsson den bäste målvakten.
1975 räckte det inte med tre matcher på sex dagar för att skilja Leksand från Brynäs i slutspelet. Det tog till 3 minuter och 49 sekunder in av det nya fenomenet sudden death. Roland Eriksson avgjorde inför 12 300 åskådare i Scandinavium.
Inte minst såg två miljoner tvtittare på. Det var trist för Brynäs, men merparten av dessa höll på Leksand, följet växte.
Vid den här tiden blev en sexårig Niklas Eriksson hemma i småländska Västervik en av många som fascinerades av klubben från Dalarna. Eriksson är i dag tränare för rivalen Örebro men döljer inte för en sekund att den kärlek han drabbades av den gången består. Förstärkt av ett rekordantal matcher för Leksand,
721 stycken under 17 säsonger. Erikssons tröja nummer 16 är hissad i taket på Tegera Arena.
– Jag fick Leksand som favoritlag sexsju år gammal. Men det var faktiskt VM i Wien 1977 som gjorde mig såld. Jag tror att de hade åtta spelare med i den VMtruppen. Roland Erikssons tre mål mot ryssarna var och är ett klassiskt hockeyögonblick. Leksand spelade en härlig hockey på 1970talet och vann folkets hjärta. Framför allt i vissa delar av södra Sverige och Mälardalen var och är Leksand otroligt populära. Den lilla klubben från det lilla samhället vid Siljans södra strand ska egentligen inte kunna tävla mot klubbar från de stora städerna, men gör det ändå, år efter år och fanskaran växer sig allt större, säger Eriksson dagarna efter att han varit med i stjärnkavalkaden då klubben firade 100 år i augusti i år.
Men snart efter säsongerna som Niklas Eriksson nostalgiskt minns tillbaka till började de famösa oddsen mot klubben alltmer spöka.
LEKSAND FANNS VISSERLIGEN hela tiden kvar i högsta serien. Men endast 1989 nådde man åter till en final, vinst i första matchen men till sist förlust mot ett ganska överlägset Djurgården.
Och det skulle komma ännu bistrare tider, även om man vann grundserien i dåvarande elitserien så pass sent som 1994 respektive
1997.
2001 ramlade Leksand för första gången på
50 år ur högsta serien. I en hel bygd och på
1973–1975 CEMENTERADE LEKSAND SIN POSITION SOM ÄLSKLINGAR HOS STORA DELAR AV HOCKEYRIKET MED TRE RAKA TITLAR.
många andra håll i landet sörjdes det.
Kampanjen som skulle ta Leksand tillbaka kallades för Dalauppropet. En vision som många motståndare och vissa rubriksättare ironiskt skojade om lyckades faktiskt omedelbart 2002 efter bland annat en vinst borta mot AIK i kvalserien.
Även 2005 lyckades återtåget snabbt. Men det gick inte att komma undan faktumet att Leksand hamnat i en ond spiral.
Det blev till ett stabilt vårtecken att Leksands IF antingen kvalade nedåt eller uppåt. Några säsonger var situationen sämre än så. Klubben såg ut att fastna på serienivå två.
Allt förstärkt av växande ekonomiska problem. Med som lägsta punkt rekonstruktionen
2012 inklusive de än i dag ökända trottoarstenarna i en miljonuppgörelse med Leksands kommun.
Bilden av Leksands IF som ett evigt konkursbo räddat av kommunen eller företagaren Per Olof Ejendal etsade sig fast hos media och fans av andra klubbar efter att Sveriges Televisions ”Uppdrag granskning” varit på besök.
Men kärleken till Leksand som klubbfenomen hos åtskilliga tycks bara måttligt försvagad av de tuffa åren. Få eller inga klubbar i de högsta serierna har så stabilt stöd även på bortaplan. Det märktes inte minst när klubben
2014 efter att ha slutat sjua i grundserien nådde playin till slutspelet.
Därför var det framför allt applåder som mötte klubben när den i våras åter lyckades med att ta hissen upp. Det glömdes då snabbt att den så sent som 2016 på ett mirakulöst sätt avancerat till SHL för att snabbt skickas tillbaka in i hissen nedåt igen.
Som det varit de senaste decennierna för klubben med det alldeles speciella följet.