MAGNUS ”SIGGE” SVENSSON SKÖT UPP SITT ÄLSKADE LEKSAND, AVSLUTADE KARRIÄREN OCH SEDAN ... ”Känslan för hockey dog”
LEKSAND. Som spelare var han den oövervinnerlige. Backen med superskottet, legendaren som gjorde 126 mål i Leksandströjan och som avslutade karriären med att skjuta upp klubben i elitserien igen. Sportbladet åkte till Leksand och pratade om glädje och sorg. Om Liverpool och stubben i skogen. Och om ögonblicket som höll på att kosta honom livet. – Jag är ett medicinskt under, säger min läkare. Jag är bara glad att jag finns här i dag, säger Magnus Svensson, 56. Text: Henrik Lundgren Foto: Andreas Bardell
Vid första anblicken är det rimligare att tro att man kommit hem till Glenn Hysén än en gammal Leksandshjälte när man närmar sig Magnus Svenssons hus. ”Sigges” stora intresset för Liverpool visar sig redan ovanför entrén.”Jag har alltid gillat Liverpool, men de senaste åren har jag och min son Patrik blivit riktiga fantaster”, berättar Magnus.
Det känns som att vi kommit fel. Hemma hos en av Leksands största legendarer förväntar man sig att det ska hänga blåvita attiraljer i fönster och dörrar. Men det enda som sitter ovanför farstudörren är en plåtdekal med det för fotbollsfansen mer bekanta ”Anfield Road”.
– Jag har alltid gillat Liverpool, men de senaste åren har jag och min son Patrik blivit riktiga fantaster. Det är fantastiskt, jag går bara och längtar till nästa match, säger Magnus Svensson.
Liverpool-mottot ”You’ll never walk alone” passar in perfekt på Magnus och hans hustru Helena, 53. Paret som tillsammans har gått igenom mer än de flesta de senaste åren.
– Vi har fått lära oss att leva för stunden. Det har jag i och för sig alltid gjort, men ännu mer efter den 30 mars 2012. Då blev det timeout. Livet tog timeout, och det är fortfarande på timeout i dag, säger han.
Vi sitter i det stilrena och moderna matrummet. Han och Helena har dukat upp med kaffe.
– Och jag har köpt bullar och grejer för fan. Eller, jag har bakat menar jag.
Han skrattar och skojar, Helena flikar in med skämt här och där. De gnabbas med varandra. Det går inte att föreställa sig att livet mycket väl kunde ha varit över för dem båda.
Den 30 maj 2012 fick Helena beskedet att hon drabbats av leukemi, dessutom i form av en aggressiv och ovanlig variant av sjukdomen. En benmärgstransplantation med friska celler från hennes syster Nina såg till att besegra cancern, men sviterna av den gör henne fortsatt svag. När Sportbladet besöker paret har hon precis frisknat till efter en lunginflammation. Hennes lungor tog stryk av cancerbehandlingen och fungerar i dag bara till 23 procents kapacitet.
– Prova att andas genom ett sugrör så får du se hur hon har det, säger den förre storbacken.
För Helena var Magnus det stora stödet. Hon säger att för henne var han odödlig. Chocken när han då drabbades av en stroke blev förstås än värre då.
– Då var det lite kämpigt. Magnus var min klippa, det var ju inte han som skulle vara sjuk.
”Jag är ett medicinskt under”
Det var tidig morgon den 3 juni 2017 när Magnus Svensson vaknade av att han behövde gå på toaletten. Helena sov vidare i sovrummet, men hörde plötsligt en duns genom väggarna. Hon sprang upp och hittade maken liggande på golvet, med ett ansiktsuttryck som en grimas. Han hade drabbats av en stroke. Och det var en rejäl stroke.
– Det brukar handla om millimeter, men min var 1,8 centimeter, berättar han.
Ändå är han i dag i princip helt återställd. Fem minuter efter att familjen ringt ambu
lans var han hämtad och körd mot Mora. Där sprutades blodförtunnande medicin in i hjärnan på honom, och under helikopterresan till Uppsala sjukhus släppte proppen av sig själv. Ett mirakel.
– Jag vet inte om flygresan skakade om något eller vad som hände, men den var borta. Troligtvis var det att allt gick så fort som jag klarade mig så bra.
Helena skakar på huvudet.
– Vi fick se den första röntgen de gjorde i Mora. Vi såg den stora ådern som går där, och där den delar sig. Men efter delningen… hela ådern var liksom borta. Men efter femsex dagar gjorde han balanstester. Läkarna kom utspringande och skrek, ”det är helt otroligt, jag har aldrig varit med om något liknande”.
Lättnaden går att ta på, också så här två år senare. Hos båda två.
– Jag är ett medicinskt under, sa läkarna. De kunde inte förstå hur jag kunde återhämta mig så fort.
Hur känner du kring det, har du påverkats av att du var så lyckligt lottad? Han sjunker ner i stolen, ser fundersam ut, och pustar ut innan han svarar.
– Jag tänker inte så mycket på det faktiskt. Det gör jag inte. Utan jag är bara glad att jag finns här i dag.
Livet har inte blivit som de tänkt sig. Sjukdomarna har fört dem samman ännu tajtare, och även om det är svårt att inte bli imponerad av hur positiv duon är står det klart att mycket har förändrats.
– Det har varit slitigt och många tankar. Så här trodde man ju inte att det skulle bli. Vi tyckte att vi var unga föräldrar och nu skulle ungarna flytta ut och... Nu ska vi leva livet, tänkte vi. Men så BAM, och så BAM igen. Men vi hade väldigt mycket roligt innan också, så vi fick väl betala för det nu, säger Helena.
Och Magnus fyller i:
– Vi har mycket att se bakåt på, många glädjestunder som vi har haft, både som familj, spelare och människor. Det är mycket fantastiskt som vi har fått vara med om. Det finns mycket positivt där att ta fram.
Karriären nedpackad i en trälåda
En kort stund senare ska han ta fram lite av det där positiva, i form av medaljer och minnessaker från karriären. Fotograf Bardell har följt med Svensson ner i källaren för att titta, men skrattar snart så mycket att han inte klarar av att ta några bilder. Magnus Svensson har genom karriären vunnit OSguld, VM-guld, blivit utsedd till världens bäste back, som back vunnit skytteligan i VM, spelat i NHL och blivit en legendar i Leksands IF.
Nu ligger karriären nedpackad i en liten trälåda, gömt bakom ett par flyttlådor, lite skräp och en hylla full med hockeytröjor.
Att säga att han har koll på var grejerna är
”Det har varit slitigt och många tankar. Så här trodde man ju inte att det skulle bli… Nu ska vi leva livet, tänkte vi, men så BAM och så BAM igen.” Magnus Svensson om sjukdomarna som ändrade hans och Helenas liv.
skulle kunna vara årets största lögn. Han sticker försiktigt ner handen i lådan och fiskar upp något som ligger på botten och glimmar.
– Jaha, det var OS-medaljen ja. Och vad är det här? En puck med en autograf på? Ja, just det ja, det är Wayne Gretzkys.
Det visar sig att han har bättre koll på tröjorna. På hyllan hänger ett större antal tröjor, främst gula Tre Kronor-tröjor. Den senaste i samlingen fick han tillbaka nyligen, då en Leksandssupporter budade hem den blåa Tre Kronor-tröjan från VM 1994 till honom, den turnering där Svensson vann skytteligan med sina åtta mål.
Enda problemet? Supportern ville gärna ha en av Svenssons Leksandströjor i utbyte, och han har bara en enda kvar. Och den vet han inte riktigt var han har.
– Jag tror att den hänger på ett museum någonstans? Vi fick ju aldrig behålla några tröjor under min tid i Leksand, inte ens efter min sista match. Leksand sålde dem på auktion för att få in pengar. Men på festen efteråt kom Jonas Bergqvist smygande fram till mig med min tröja. ”Ta den här, den ska du ha!”.
Nummer åtta upphissad
Totalt blev det 584 matcher för Leksand i elitserien och allsvenskan, och för en back smått osannolika 346 poäng (126+220). Hans tröja med nummer åtta på ryggen är sedan 2013 upphissad i taket på Tegera Arena.
– Leksand betyder otroligt mycket för mig. Det är hela mitt vuxna liv, från det att jag var 19 år gammal till nu. Det är mitt hem.
Totalt blev det 15 säsonger, varav en i juniorlaget. Och sen en halv säsong som assisterande tränare 2016. Slutpunkten där är bland det bittraste han var med om i Leksand. Efter att han varit med om att ta upp Leksand till SHL igen fick legendaren beskedet att han inte var önskvärd på tränarbänken säsongen därpå. Än i dag har hockeyintresset inte hämtat sig helt.
– Det var min dröm som gick i uppfyllelse där, att få vara med där och träna Leksand, och till och med ta upp dem igen. Men så fick jag inte vara med längre. Jag blev så otroligt besviken så det tog död på ganska mycket, själva känslorna för Leksand också. Även om jag älskar Leksand ändå.
Helena flikar in:
– Ja, när du säger att det tog död på mycket… Du är ju den största försvarsadvokaten för Leksand som jag vet?
Han ler.
– Jo, jag försvarar dem för allt. Men känslan för hockey dog lite. Jag ser inte alls lika mycket hockey i dag som tidigare. Jag är ingen hockeynörd längre.
Leksandsnörd är han dock fortfarande, och varje gång han varit iväg utomlands (Florida Panthers, Rapperswil, Lugano och Davos) så kom han hem till Leksand igen.
– Jag hade ganska många anbud på den tiden, men det var aldrig intressant. Inte en enda gång. Pengarna spelade ingen roll. Vi hade ett fantastiskt lag här i Leksand, och jag trivdes så otroligt bra.
Vad var det som gjorde att det var så? Det kan väl inte bara vara ”ett gott gäng”?
– Traditionen. Den som jag hoppas att de ska hitta här igen nu, den där knätofskänslan. Det genuina, Dalarna. Som 18-åring hade han slagit igenom i Tranås i division 1. Fyra somrar i rad hade han varit uppe på Leksands hockeyskola och han trodde att det skulle bli en flytt upp efter skolan. Men Leksand avvaktade, och i stället kom HV71, då i toppen av division 1, med ett jättebud. Svensson accepterade och skrev på, men innan han ►
hann iväg till brevlådan med kontraktet ringde Leksand.
– De hade fått nys om övergången och sa åt mig att i stället stanna ett år till i Tranås, och sen flytta upp. Och då blev det ju klart. Jag skulle bara åkt till brevlådan och postat kontraktet till HV, det är små marginaler. När Leksand ringde var det inget snack, det var ju dit jag ville.
Ren och skär ångest våren 2001
Vi pratar i närmare en timme om tiden i Leksand, om framgångarna, hur nära det var ett SM-guld 1989, och så ångesten när Leksand åkte ut våren 2001. Den storväxte mannen framför mig sjunker ihop i stolen och ser ut att lida alla helvetets kval bara han tänker på det.
Det var inte samma sorts besvikelse som över att det aldrig blev något SM-guld?
– Nej, det var en större besvikelse att åka ur. En enorm besvikelse. Första gången i historien som Leksand åkte ur. Det var ridå ner. Fruktansvärt. Jag låste in mig här hemma. Varje dag i två veckor gick jag ut i skogen med hunden. Satte mig ner på en stubbe och bara satt där i timmar och funderade på allting. Skulle det sluta med att vi åkte ur?
Hur var det i Leksand då? Hur reagerade folk på motgången?
– De… de grävde ner sig något kopiöst. Otroligt besvikna. Men precis som för mig så vände det efter två veckor. De började tänka till lite, och så körde de. Och jag. Jag kände väl att ”fan, har jag varit med och spelat ut dem så ska jag fan se till att få upp dem igen också”. Så jag körde ett år till.
I OS-finalen mot Kanada 1994 satte han
”Varje dag i två veckor gick jag ut i skogen. Satte mig ner på en stubbe och bara satt där i timmar och funderade på allting. Skulle det sluta med att vi åkte ur?” Magnus Svensson om våren 2001, när Leksand åkte ur elitserien.
kvitteringen som räddade Tre Kronor, innan han satte straffen som ledde fram till showen från ”Foppa” och Tommy Salo. Han var med och vann VM-guld 1987, Sveriges första guld på 25 år. Han vann VM:s skytteliga, som back, 1994 och utsågs till världens bäste back. Men det största han varit med om i karriären var att få spela upp Leksand till elitserien igen.
– Så är det, inget snack. Alltså, OS-guldet var ju en stor grej, en fantastisk sak att få vara med om. Men i en klubb, man är ihop på ett annat sätt. Det sätter sig så jävla hårt.
Hur var den säsongen?
– Vi skulle bara upp igen. Och vi hade ett fantastiskt lag. Mikael Karlberg började komma igång rejält då. Jag tror att vi bara förlorade en match på hela året, borta mot Tingsryd. Det var lite lustiga ställen att åka till, Tingsryd, Troja. Men det fanns en charm i det, och vi hade ett sånt fantastiskt stöd hela tiden. Var vi än kom så var det jättemycket folk där som hejade på oss. Vi kände oss ju oövervinnerliga.
Sista matchen i kvalserien, hemma mot Timrå, blev också hans sista match i karriären. Det sista bytet har etsat sig fast i minnet. En fullsatt islada hade redan hyllat sina hjältar under tre timmar, och när Svensson äntrade isen en sista gång ökade ljudnivån ytterligare.
– Jag spelade i tre minuter, jag fick inte byta för de andra. Och vi var ju i anfallszon hela tiden, jag sköt och sköt och sköt, men pucken gick fan inte in. Men vi var redan klara för uppflyttning, så hela matchen var ett enda glädjerus. Det kommer jag alltid att komma ihåg.
”Så är det, inget snack. Alltså OS-guldet var ju en fantastisk sak att vara med om. Men en klubb, man är ihop på ett annat sätt. Det sätter sig så jävla hårt.” Magnus Svensson på frågan om det största i karriären är att ha spelat upp Leksand till elitserien igen.