VAND­RA MED GLÄDJE Berg, na­tur och sjö­ar: se­nas­te trä­ningstren­den är här!

Ta på dig ryggsäc­ken och be­ge dig mot ber­gen för mo­tion som bå­de kropp och själ kom­mer att tac­ka dig för.

Lev i nuet - - Ett Mindfulness Magasin - Text: Si­an Lewis / Il­lust­ra­tion: Jay­de Per­kin

”Sätt ba­ra en fot fram­för den and­ra”, sa min (dyngsu­ra) vän Pe­te när vi tras­ka­de ge­nom regnsku­rar­na. Vi var vil­se. Vår gui­de var vil­se. Vi be­fann oss på ett berg på Is­le of Skye och viss­te att det fanns en klipp­vägg nå­gon­stans far­ligt nä­ra oss som led­de ner till en ra­vin och en sä­ker död. En dim­ma så tjock att jag in­te kun­de se mi­na hän­der fram­för mig ha­de plöts­ligt up­pen­ba­rat sig på bergskrö­net. Det som ha­de va­rit en glad bergsvand­ring över­skölj­des av ett blött moln som för­blin­da­de oss och vi kun­de in­te hit­ta vägen till­ba­ka. Jag sat­te en fot fram­för den and­ra och tänk­te att det in­te kun­de bli myc­ket vär­re, men jag snubb­la­de över ett över­ras­kat får och bör­ja­de tap­pa hu­mö­ret.

Ef­ter den kal­la och dim­mi­ga ka­ta­stro­fen på Skye be­stäm­de jag mig för att kom­ma upp på ba­nan igen och på­min­na mig själv om var­för jag äls­kar att vand­ra.

Jag val­de att vand­ra till top­pen av Ca­dair Idris i Snow­do­nia, Wa­les. Ber­gets namn be­ty­der ”Idris stol” på wa­le­sis­ka. Det sägs ha va­rit jät­ten Idris tron. Han tyck­te om att tit­ta på stjär­nor­na från sitt sten­sä­te. In­nan jag bör­ja­de klätt­ra upp till hans bo­ning cam­pa­de jag vid fo­ten av det snötäck­ta ber­get.

Owen Tyd­dyns cam­ping­plats är egent­li­gen ba­ra ett av hans fält. Ber­get bör­jar där hans gård med många får slu­tar. Owen be­rät­ta­de för mig med sin mju­ka wa­le­sis­ka di­a­lekt att han ald­rig trött­nar på ut­sik­ten, för den är all­tid an­norlun­da. Ef­ter en natt un­der stjärn­him­len satt jag med en ång­an­de het kopp kaf­fe och såg mol­nen seg­la över bergs­top­par­na. Jag kän­de den be­kan­ta käns­lan av att vil­ja dra på mig stöv­lar­na och över­vin­na ber­gen igen.

Den förs­ta tred­je­de­len av vägen upp till top­pen är den svå­ra bi­ten, men med var­je steg föl­jer en fan­tas­tisk ut­sikt över ett av Stor­bri­tan­ni­ens mest im­po­ne­ran­de land­skap - bran­ta, ljung­kläd­da kul­lar som slut­tar ner mot ett lapp­täc­ke av fält och skogs­glän­tor i da­len, och ha­vet som glitt­rar på av­stånd. Se­dan kor­sar man en 10 kilo­me­ter lång bergås me­dan man tittar ner på den dju­pa blåa Llyn Cau-sjön. Bergs­top­pen, på 893 me­ter, kal­las Pen y Ga­dair – sto­lens topp.

När jag när­ma­de mig top­pen, med vär­kan­de va­der och hå­ret blött av svett, kom jag ihåg var­för det är så skönt att vand­ra. Du blir helt över­sköljd av ett lugn och ditt sin­ne ab­sor­be­rar en­kel­he­ten i att vand­ra för­bi kilo­me­ter av främ­man­de plat­ser ge­nom att ba­ra sät­ta en fot fram­för den and­ra.

Ef­ter att ha sett den per­fek­ta pa­no­ra­maut­sik­ten från den ste­ni­ga top­pen vand­ra­de jag ner­för den sma­la sten­slutt­ning­en som le­der till Llyn Cau-sjön. Det var tyst, sånär som ekot av av­lägs­na får. Det sägs att Llyn Cau är bot­ten­lös och att den som är mo­dig el­ler to­kig nog att cam­pa och so­va vid vatt­net kom­mer att vak­na upp an­ting­en som po­et el­ler ga­len. Jag skul­le hin­na med ett tåg, så jag kun­de in­te testa te­o­rin. Jag sat­te av ge­nom ljung­en och var glad över att vand­ra igen.

Vad är det med att vand­ra i na­tu­ren som är så lug­nan­de? För mig är det ett me­di­ta­tivt till­stånd som upp­nås av att upp­re­pa en rörelse och en upp­lyf­tan­de käns­la av att jag åstad­kom­mit nå­got när jag kor­sar ny mark (helst med en varm pub nå­gon­stans vid ho­ri­son­ten).

Bergsvand­ring är långt ifrån ny­he­ter, pend­la­re och en mo­bil­teck­ning. Liksom när man tittar på en stor stjärn­him­mel får man en lek­tion i per­spek­tiv när man vand­rar på vägar som and­ra har gått på i fle­ra år­hund­ra­den, upp­för berg som är lik­gil­tigt in­ställ­da till män­ni­skor som kom­mer och går. När jag tap­par mo­det av sy­nen av mör­ka moln tän­ker jag på or­den som ytt­ra­des av den brit­tis­ka bergsvand­ring­ens fa­der, Al­fred Wainwright:

”Den flyk­ti­ga tim­men pas­se­rar snabbt för de som äls­kar ber­gen, men kul­lar­na är evi­ga. Det kom­mer all­tid att fin­nas en en­sam ås, en bergs­bäck, en tyst skog. Det kom­mer all­tid att fin­nas en spän­ning i att nå top­pen. Det­ta är för sö­kar­na, och de som sö­ker och fin­ner me­dan det fort­fa­ran­de finns tid väl­sig­nas bå­de i kropp och själ.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.