”Jag är en sån som gnor och job­bar, är en­vis, har vi­sio­ner och vill så myc­ket, jag ger mig in­te”

Leva & Bo - - Hemma Hos Konstnären -

– Jag kän­de mig ur­vatt­nad och kän­de in­te igen mig själv. Jag ha­de kom­mit till en gräns där jag fick en själv­bild som jag in­te stod ut med, hur folk såg på mig och hur jag kän­de mig var två helt oli­ka sa­ker. Då väck­tes tan­ken på att bör­ja måla igen för att få se vad som skul­le hän­da in­om mig.

NÄR BIR­GIT­TE BOD­DE i Vä­ners­borg som barn blev hon mob­bad. Var­je dag när hen­nes mam­ma job­ba­de var hon tvung­en att gå själv fram och till­ba­ka till sin dag­mam­ma, och då stod de and­ra bar­nen där och vän­ta­de.

– De var tas­ki­ga mot mig och jag var rädd bå­de när jag gick dit och hem. Då, när jag var rädd och led­sen, blev må­lan­det min tröst. Det fick mig att må bätt­re.

Men Bir­git­te ha­de av na­tur­li­ga skäl in­te hun­nit äg­na nå­gon stör­re tid el­ler kraft åt kons­ten un­der många ar­betsår när hon 2006 be­stäm­de sig för att ta ett sab­bat­sår och ge kons­ten en chans.

– Jag ha­de en li­ten buf­fert, skaf­fa­de mig en agent och kas­ta­de mig in i det med hull och hår. Jag ha­de bråt­tom, som van­ligt, så re­dan de förs­ta två åren ha­de jag ställt ut på Louvren, haft se­pa­ra­tut­ställ­ning i bå­de Pa­ris och Mi­la­no, och sålt till sam­la­re. Se­dan har det ba­ra rul­lat på.

– Ha­de det in­te fun­kat ha­de jag kanske ta­git and­ra jobb, jag är en sån som gnor och job­bar, är en­vis, har vi­sio­ner och vill så myc­ket, jag ger mig in­te. Jag drivs av lust och ut­ma­ning­ar.

Hur är det med in­spi­ra­tion?

– Det går in­te att vän­ta på. Jag har ett jäv­la be­hov av att ut­tryc­ka mig, an­nars går jag sön­der. Jag blir in­spi­re­rad av allt, män­ni­skor jag mö­ter, som du, ditt ut­se­en­de kom­mer sä­kert att kom­ma i nå­gon mål­ning. Var­je dag tän­ker jag att jag ska ner och gö­ra värl­dens bäs­ta mål­ning.

8

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.