TI­TEL GOTAN

Se­dan star­ten 1992 har ing­en eng­elsk trä­na­re vun­nit Pre­mi­er Le­a­gue. Det lär in­te hän­da den här sä­song­en hel­ler. I tränarkå­ren ryms in­te mind­re än tolv na­tio­na­li­te­ter. Hur gick det till när eng­els­män­nen blev en mi­no­ri­tet i sin egen li­ga? MYSTERIET SOM GÄ

Ligabibeln - - Gameday - Text: Ste­fan Holm

Ivå­ras, ef­ter 22 sä­song­er och med ål­derns rätt, be­stäm­de sig Arsè­ne Weng­er, 68, för att ­läm­na Ar­se­nal. Klubb­sty­ret med Ivan ­Ga­zi­dis, Raul San­l­le­hi, Sven Mislin­tat och den ame­ri­kans­ke ma­jo­ri­tets­ä­ga­ren Stan K­ro­en­ke fick be­ske­det ti­digt och ha­de snart i­nlett ar­be­tet med att ut­se hans er­sät­ta­re.

Lös­ning­en: Ut med en frans­man, in med en span­jor. 46-åri­ge Unai Eme­ry, se­nast i Pa­ris Saint-Ger­main, skrev på ett treårs­kon­trakt och blir den fjär­de spans­ke trä­na­ren i Pre­mi­er Leau­ge sä­song­en 2018/2019.

Va­let av ma­na­ger är ta­lan­de för ­ut­veck­ling­en, för bland kan­di­da­ter­na nämn­des in­te en en­da eng­elsk trä­na­re. I stäl­let spe­ku­le­ra­des det i yt­ter­li­ga­re två span­jo­rer (Lu­is En­ri­que och Mi­kel Ar­te­ta), en ita­li­e­na­re (Car­lo An­ce­lot­ti), en nor­dir­län­da­re (Bren­dan Rod­gers), en tysk (Jo­achim Löw), två frans­män (Thierry Henry och Pa­trick Vieira) och en por­tu­gis (­Le­o­nar­do Jar­dim).

I just det av­se­en­det har Pre­mi­er Le­a­gue ­ut­veck­lats till en kon­trast till de and­ra sto­ra ­ligor­na i Eu­ro­pa, där trä­nar­na i de fles­ta fall häm­tas från den na­tio­nel­la kå­ren. I Se­rie A är, för att ta ett ex­em­pel, 19 av 20 trä­na­re ­ita­li­e­na­re och i Pri­mei­ra Li­ga, som ett an­nat är samt­li­ga coacher por­tu­gi­ser.

Den kom­man­de sä­song­en är det ba­ra fy­ra Pre­mi­er Le­a­gue-klub­bar som in­le­der se­ri­e­spe­let med eng­els­ka trä­na­re: Bournemouth (Ed­die Ho­we), Burnley (Se­an Dyche), Car­diff (Neil War­nock) och Crystal Palace (Roy Hodg­son).

”De fick he­la pa­ke­tet”

To­mas Bro­lin, som spe­la­de för Leeds och av­slu­ta­de proffskar­riä­ren som spe­lan­de as­si­ste­ran­de trä­na­re till At­ti­lio Lom­bar­do i Crystal Palace, är in­te för­vå­nad över ut­veck­ling­en.

– När klub­bar­na i mit­ten av 1990-ta­let ­bör­ja­de ta in ut­länds­ka trä­na­re såg de and­ra ­la­gen vil­ken skill­nad det blev. De ham­na­de h­ög­re upp i li­gan, fick bätt­re men­ta­li­tet, ­bätt­re trä­ning­ar... Ja, de fick he­la pa­ke­tet. Eng­els­ka lag ägs ju dess­utom av ut­länds­ka ak­tö­rer. De vill ha de bäs­ta trä­nar­na och då tit­tar de in­te på den eng­els­ka sta­ben, sä­ger han. Vem är den bäs­ta trä­na­re du har haft? – Jag ha­de (Car­lo) An­ce­lot­ti un­der sex

­må­na­der i Par­ma. Han ha­de en bra fi­lo­so­fi och är en bra kil­le, en gam­mal stor­spe­la­re som på ett bra sätt över­för­de si­na idéer till spe­lar­na. I Sve­ri­ge ha­de jag An­ders Grön­ha­gen i tre år och han be­tyd­de väl­digt myc­ket för mig.

För­ra sä­song­en för­de span­jo­ren Pep Gu­ar­di­o­la Man­ches­ter City till li­ga­gul­det och det stan­na­de in­te där. Om de eng­els­ka trä­nar­na täv­lat i en egen li­ga ha­de den vun­nits av Se­an Dyche, som slu­ta­de på sjun­de plats med sitt Burnley.

In­te se­dan 1992, då Ho­ward Wil­kin­son för­de Leeds till li­ga­ti­teln i det som het­te First Di­vi­sion, har en eng­elsk trä­na­re kun­nat ti­tu­le­ra sig li­ga­mäs­ta­re.

Andra­li­gan do­mi­ne­ras fort­fa­ran­de av in­hems­ka trä­na­re, men även där har de ut­länds­ka in­sla­gen bli­vit fler och fler. För­ra sä­song­en vann Wol­ver­hamp­ton The Cham­pi­ons­hip med por­tu­gi­sen Nu­no Espi­ri­to San­to som trä­na­re. Tys­ken Daniel Far­ke fort­sät­ter i Nor­wich, span­jo­ren Ai­tor Ka­ran­ka, som trä­na­de Midd­les­brough i fle­ra år, är ny ma­na­ger i Not­ting­ham och ne­der­län­da­ren Jos Lu­hu­kay har ta­git över Shef­fi­eld Wed­nes­day.

Ba­ra 13 var in­te från öri­ket

Det var, åt­minsto­ne om du frå­gar med­lem­mar­na i den eng­els­ka tränarkå­ren, bätt­re förr. Un­der pre­miär­upp­la­gan av Pre­mi­er Le­a­gue, ­sä­song­en 1992/1993, var de eng­els­ka trä­nar­na i ma­jo­ri­tet.

Doug Li­ver­mo­re och Ray Cle­mence de­la­de på upp­dra­get i Tot­ten­ham och ställ­des mot lands­män­nen Pe­ter Reid (Man­ches­ter City), Ho­ward Wil­kin­son (Leeds), Tre­vor Fran­cis (Shef­fi­eld Wed­nes­day), H­oward Ken­dall (Ever­ton), Ron Atkin­son (­Aston Vil­la), Ger­ry Fran­cis (Qu­e­ens Park Rang­ers), Da­ve Bas­sett (Shef­fi­eld United), Bob­by Gould (Co­ventry), John Ly­all (Ipswich), Ian Bran­foot (Sout­hamp­ton), Ste­ve Cop­pell (Crystal Palace), Joe Roy­le (Old­ham), Len­nie Law­rence (Midd­les­brough) och Bri­an Clough (Not­ting­ham). Även trä­nar­na i de övri­ga li­ga­la­gen häm­ta­des från det brit­tis­ka ö-ri­ket. Sir Alex Fergu­son för­de Man­ches­ter United till den förs­ta hi­sto­ris­ka ti­teln och även Ar­se­nal (Ge­or­ge Gra­ham), Chel­sea (Ian Por­ter­fi­eld), Black­burn (Ken­ny Dal­glish) och Li­ver­pool (Gra­me Sou­ness) trä­na­des av skot­tar. Lägg där­till wa­le­sa­ren Mi­ke Wal­ker i Nor­wich och ir­län­da­ren Joe Kin­ne­ar i Wim­ble­don.

I be­gyn­nel­sen var även an­ta­let ut­länds­ka spe­la­re lätt­räk­na­de. Pre­miär­sä­song­en var en­dast 13 spe­la­re föd­da ut­an­för Stor­bri­tan­ni­en och Ir­land.

Det är an­norlun­da i dag. Det dröj­de 111 år, tre må­na­der och 17 da­gar av li­ga­spel, men den 26 de­cem­ber 1999 tog Chel­sea-trä­na­ren Gi­an­luca Vi­al­li ut ett lag med en­bart im­por­ter och tio år se­na­re spe­la­des den förs­ta ­Pre­mi­er Le­a­gue-mat­chen (Ar­se­nal–Ports­mouth) ut­an brit­tis­ka spe­la­re i nå­gon av star­tel­vor­na.

2017 re­do­vi­sa­de Uefa en rap­port som ­be­rät­ta­de att in­te mind­re än 69,2 pro­cent av spe­lar­na i Pre­mi­er Le­a­gue är ut­län­ning­ar och även i The Cham­pi­ons­hip är de in­hems­ka spe­lar­na i mi­no­ri­tet, 49,2 mot 50,8.

För att in­te ­drä­ne­ra li­gan på in­hems­ka spe­la­re in­för­de FA och Pre­mi­er Leau­ge in­för sä­song­en 2010/2011 en re­gel som sä­ger att minst åt­ta spe­la­re i 25-man­na­trup­per­na mås­te va­ra så kal­la­de ”ho­me­grown play­ers”. Det be­ty­der att spe­la­ren, oav­sett na­tio­na­li­tet och ål­der, mås­te ha till­hört en FA-an­slu­ten klubb i tre sä­song­er ­fö­re sin 21-års­dag. Su­per­stjär­nor som Paul Pogba och Ro­me­lu Luka­ku om­fat­tas med and­ra ord av re­geln.

”Ma­na­ger ut i fing­er­spet­sar­na”

När Pre­mi­er Le­a­gue drog igång sä­song­en 1992/93 så var en av de 13 ut­länds­ka spe­lar­na Ro­land Nilsson, som tre år ti­di­ga­re, i sep­tem­ber 1989, ha­de läm­nat IFK Gö­te­borg för spel i Shef­fi­eld Wed­nes­day.

– Vi möt­te Eng­land i VM-kva­let och jag gjor­de en bra match mot John Bar­nes. Då blev jag in­tres­sant för de eng­els­ka ­klub­bar­na och ”Big Ron” från Shef­fi­eld hör­de av sig och und­ra­de om jag kun­de kom­ma över. På den ti­den var det in­te många som blev proffs, ­be­rät­tar Ro­land Nilsson, som spe­la­de för The Owls fram till 1994 och ha­de två e­ng­els­ka trä­na­re, Ron Atkin­son och Tre­vor Fran­cis, un­der sin tid i klub­ben.

– ”Big Ron” var en ma­na­ger ut i fing­er­spet­sar­na. Han kör­de in­te många trä­ning­ar själv ut­an ha­de as­si­sten­ter som sköt­te det. Se­dan, in­för och un­der match­da­gar­na, tog han tag i sa­ker och ting. Tre­vor Fran­cis ha­de pre­cis va­rit spe­la­re och då blev det li­te mer kon­ti­nen­talt ef­tersom han själv ha­de spe­lat i Ita­li­en (Sampdo­ri­aa och Ata­lan­ta).

1997 var Ro­land Nilsson till­ba­ka i Pre­mi­er Le­a­gue för att åter­före­nas med ”Big Ron”, som ef­ter någ­ra år i Aston Vil­la blev ma­na­ger och se­na­re fot­bolls­di­rek­tör i Co­ventry. Trä­nar­syss­lan över­lät han till skot­ten Gor­don Strachan, som in­led­de sin le­dar­gär­ning i klub­ben där han av­slu­ta­de kar­riä­ren som spe­la­re.

– Strachan var ock­så ma­na­ger på det e­ng­els­ka sät­tet även om han all­tid var på t­rä­nings­pla­nen och vil­le sty­ra sa­ker och ting, sä­ger ”Rol­le”, som i dag är för­bunds­kap­ten för U21-lands­la­get.

”Det är hår­da bud”

1999, ef­ter tims­långa hyll­ning­ar på Hig­h­fi­eld Road, läm­na­de Ro­land Nilsson Co­ventry, men hö­ger­bac­ken skul­le snart va­ra till­ba­ka i den brit­tis­ka bil­in­du­strins vag­ga.

När Gor­don Strachan i mars 2001 ­be­höv­de hjälp för att hål­la kvar The Sky Blues i högs­ta li­gan kal­la­de han in svens­ken som boll­plank, as­si­stent och back­up på för­svars­si­dan.

Trots att de miss­lyc­ka­des med sitt upp­drag fick du­on fort­sät­ta trä­na Co­ventry, men ef­ter fem om­gång­ar i The Cham­pi­ons­hip fick Strachan slut­li­gen spar­ken.

– Det är hår­da bud. Vi fick en då­lig start och ha­de åkt ur Pre­mi­er Le­a­gue, vil­ket låg i köl­vatt­net. För­hopp­ning­ar­na på att vi ­skul­le ta oss till­ba­ka var sto­ra och får man då en ­då­lig start blir det tufft att sit­ta kvar. Tan­ken var att jag skul­le ta över tills klub­ben ha­de hit­tat en ny ma­na­ger, men det gick så pass bra att jag blev kvar, sä­ger Ro­land Nilsson, som skrev på ett kon­trakt som sträck­te sig till 2004.

Fram­gångs­vin­dar­na skul­le dock vän­da och ef­ter sju må­na­der tving­a­des svens­ken bort från trä­nar­pos­ten.

– Led­ning­en tyck­te att jag ha­de gjort ett bra

jobb men vil­le än­då sat­sa på en trä­na­re med stör­re er­fa­ren­het. Just då var jag jät­te­be­svi­ken. Sam­ti­digt vet jag hur den här värl­den fun­ge­rar. Det är re­sul­ta­ten och ingen­ting an­nat som räk­nas. Vi var med i top­pen i över sex må­na­der men drab­ba­des se­dan av en mas­sa ska­dor. Vi an­vän­de 36 spe­la­re och fick sät­ta 16-åring­ar på bän­ken. Då blir det svårt att nå re­sul­tat och klub­ben ha­de inga ­peng­ar att hand­la spe­la­re för. I stäl­let tving­a­des vi säl­ja någ­ra av vå­ra bäs­ta spe­la­re, som Lee Cars­ley till Ever­ton, för att ha råd att be­ta­la lö­ner­na, be­rät­tar Ro­land Nilsson.

”De var ko­pi­or på Fergu­son”

Han blev den and­re svens­ke trä­na­ren i The Cham­pi­ons­hip. Först var Ben­ny Lennarts­son, som i ok­to­ber 1998 er­sat­te John Ward som ma­na­ger i Bri­stol City. Ett par vec­kor s­ena­re led­de han för förs­ta gång­en The R­obins på hem­maa­re­nan Ashton Ga­te.

La­get blev för­ned­rat av Wol­ver­hamp­ton (1–6) och Lennarts­son fick ing­et varmt väl­kom­nan­de av de 15 432 åskå­dar­na.

– Ba­kom mig stod en man och skrek ”Fucking foreigner, go ho­me!” i 90 mi­nu­ter. Som ut­län­ning skul­le man in­te tro att man kun­de kom­ma och gö­ra nå­got. Jag ha­de va­rit med i VM (spi­on 1994) och en olym­pi­ad (för­bunds­kap­ten 1988) men ”the Eng­lish ga­me” för­stod jag mig in­te på trots att jag in­te ha­de änd­rat på nå­got. Trä­na­ren fö­re mig ha­de ta­git upp la­get och se­dan kom jag, vil­ket de tyck­te var kons­tigt. Det var en över­gång från att ha bli­vit ut­sedd till årets trä­na­re i Dan­mark (Lyng­by), men jag äls­kar Bri­stol och den de­len av Eng­land, be­rät­tar Ben­ny Lennarts­son.

Han skrev på ett tvåårs­kon­trakt, men det blev ba­ra en sä­song i Eng­land för den i dag 75-åri­ge när­king­en. Ny­kom­ling­en Bri­stol City räck­te in­te till och blev sist i The Cham­pi­ons­hip.

– Vi var på väg att vän­da tren­den och led­de med 2–0 bor­ta mot West Bromwich när do­ma­ren la­de till åt­ta mi­nu­ter. På den ti­den bröt en spe­la­re be­net, en an­nan ska­da­de kors­ban­det, West Bromwich gjor­de två mål och ef­teråt åk­te en spe­la­re fast för fyl­lekör­ning. Jag har ald­rig job­bat så hårt i he­la mitt liv, men det gick in­te. Det var väl­digt in­tres­sant, men oer­hört käm­pigt. Jag var än­då bätt­re än Bob (Houghton) och Roy (Hodg­son). Bob fick spar­ken ef­ter fy­ra må­na­der, Roy ­ef­ter sex, jag ef­ter åt­ta. Jag var i gott säll­skap, sä­ger han och skrat­tar.

Bri­stol City an­ställ­de To­ny Pu­lis som ny trä­na­re, men att Lennarts­son fick spar­ken är en san­ning med mo­di­fi­ka­tion. Han er­bjöds en tjänst som fot­bolls­an­sva­rig men tac­ka­de nej och drog vi­da­re i fot­bolls­värl­den, till nors­ka Vi­king.

– De för­sök­te på al­la sätt hit­ta en lös­ning, men det var in­te min grej, för­kla­rar han.

Även som spe­la­re hann Ben­ny Lennarts­son med en vän­da till Eng­land. Han spe­la­de för Fulham hös­ten 1968 och har i bå­da rol­ler­na kom­mit i kon­takt med en rad eng­els­ka coacher.

– Ter­ry Ve­na­bles var en väl­digt duk­tig trä­na­re. Han var mo­dern och anam­ma­de så­dant han sett bras­sar hål­la på med. And­ra, som Ste­ve Bru­ce, var ko­pi­or av (Alex) Fergu­son och lev­de på att de ha­de va­rit duk­ti­ga ­spe­la­re. Förr var upp­läg­get så­dant att ma­na­gern in­te var trä­na­re ut­an kom i stort sett med lagupp­ställ­ning­en på fre­da­gen. Jag tror, ef­ter att ha läst hans bok, in­te att Fergu­son var på plats så väl­digt of­ta. Nu är Gu­ar­di­o­la och de and­ra på plats he­la ti­den med sin trä­narstab. Klub­bar­na vil­le för­nya eng­elsk fotboll, som var li­te för en­kel i sitt upp­lägg. Gu­ar­di­o­la kom med sin stil, och Chel­sea-Con­te kom med in­flu­en­ser från Ita­li­en. Då blir un­der­håll­nings­vär­det hög­re än i den gam­la eng­els­ka sko­lan. Nu för­sö­ker det eng­els­ka lands­la­get spe­la sig ge­nom mit­ten, även om det är för­enk­lat fram­för mål. Fram­för allt Weng­er, men ock­så Sven-Gö­ran, öpp­na­de por­ten för ut­länds­ka trä­na­re. Weng­er ha­de gjort suc­cé i Mo­naco, Sven-Gö­ran över­allt, de höll sig lug­na och ha­de stil. Det är ­in­te den där fuck off-sti­len och ut­län­ning­ar­na som kom­mer i dag kom­mer in­te själ­va ut­an har med sig folk som de li­tar på i al­la lä­gen, sä­ger Ben­ny Lennarts­son.

Allt star­ta­de med en ar­gen­ti­na­re

Utö­ver Ro­land Nilsson och Fju­ges­ta-Ben­ny har även Johan Mjäll­by ver­kat i The Cham­pi­ons­hip, som as­si­ste­ran­de trä­na­re i Bol­ton. Han följ­de med Cel­tic-kom­pi­sen Neil Len­non dit men ef­ter en dryg sä­song, i augusti 2015, val­de Mjäll­by att bry­ta kon­trak­tet.

Sven-Gö­ran Eriks­son är den en­de svens­ken som har va­rit hu­vud­trä­na­re i Pre­mi­er Le­a­gue, men han var lång­t­i­från den förs­te ut­länds­ke ma­na­gern.

Allt star­ta­de med ar­gen­ti­na­ren Osval­do Ar­di­les. Som spe­la­re skrev han på för Tot­ten­ham ef­ter VM-gul­det 1978 och av­slu­ta­de kar­riä­ren som spe­lan­de trä­na­re i Swin­don. Re­dan sä­song­en där­på, 1991/1992, trä­na­de han Newcast­le i högs­ta­li­gan och sä­song­en 1993/1994, då han var till­ba­ka i Spurs, blev han den förs­te lång­vä­ga trä­na­ren i Pre­mi­er Le­a­gue.

Någ­ra år se­na­re, i sep­tem­ber 1996, an­ställ­de Ar­se­nal Arsè­ne Weng­er som er­sät­ta­re till spar­ka­de Bru­ce Ri­och och in­för sam­ma sä­song blev ne­der­län­da­ren Ru­ud Gul­lit spe­lan­de ma­na­ger i Chel­sea ef­tersom Glenn Hodd­le er­bjöds job­bet som för­bunds­kap­ten strax fö­re sä­songs­pre­miä­ren.

AN­TAL IN­HEMS­KA TRÄ­NA­RE SÄ­SONG­EN 2018/19 ”BA­KOM MIG STOD EN MAN OCH SKREK ’FUCKING FOREIGNER, GO HO­ME!’ I 90

­MI­NU­TER”

Se­dan dess har ing­et va­rit sig likt i fot­bol­lens Bos­man-märk­ta hem­land, och frå­gan är om det nå­gon­sin blir det.

– Hu­vud­för­kla­ring­en till var­för det finns så många ut­länds­ka trä­na­re i Eng­land är att ägar­na är ut­län­ning­ar, sä­ger United-iko­nen Phil Ne­vil­le, som nu är för­bunds­kap­ten för Eng­lands dam­lands­lag, till BBC.

Ro­land Nilsson tror in­te att sva­ret är rik­tigt så en­kelt.

– Tys­kar­na vill ha trä­na­re som pra­tar tys­ka, kän­ner till det tys­ka lyn­net och vet hur man age­rar i Tyskland. Sam­ma sak gäl­ler i Spanien, men i Eng­land finns in­ter­na­tio­nel­la lag med in­ter­na­tio­nel­la trä­na­re. Jag tror att det har li­te att gö­ra med att det finns så många ut­länds­ka spe­la­re, vil­ket gör det lät­ta­re för en ­trä­na­re med ut­ländsk bak­grund. Weng­er tog många frans­män till Ar­se­nal, vil­ket un­der­lät­ta­de med språ­ket, kyn­net och så vi­da­re. Se­dan finns ju peng­ar­na i Eng­land, så klub­bar­na kan kö­pa det bäs­ta. Det gäl­ler in­te ba­ra sto­ra spe­la­re ut­an ock­så trä­na­re som har gjort sig ett namn, sä­ger han.

För Sven-Gö­ran Eriks­son är det en av fot­bol­lens sto­ra gåtor att eng­els­ka klub­bar in­te sat­sar på eng­els­ka trä­na­re,

– Jag vet in­te vad det be­ror på, har ing­et svar. Det kons­ti­ga är att ing­en eng­elsk trä­na­re har vun­nit Pre­mi­er Le­a­gue. Jag har tit­tat på brit­tis­ka trä­na­re och an­vän­de mig av eng­els­ka hjälp­trä­na­re. Sam­my Lee, Pe­ter Tay­lor, Ste­ve McLa­ren... Det är duk­ti­ga coacher, sä­ger han.

Har ba­ra 157 med­lem­mar

Den kom­man­de sä­song­en finns det allt­så ba­ra fy­ra eng­els­ka trä­na­re i Pre­mi­er Leau­ge. Li­gan rym­mer li­ka många span­jo­rer, en ita­lie- na­re, en frans­man och två tys­kar men det be­ty­der in­te att det finns nå­gon eng­elsk trä­na­re i La Li­ga, Se­rie A, Li­gue 1 och Bun­de­s­li­ga.

I rys­ka Pre­mi­er Le­a­gue, gre­kis­ka su­per­li­gan, tur­kis­ka Süper Lig, ne­der­länds­ka Ere­di­vi­sie och bel­gis­ka Ju­pi­ler Le­a­gue ver­kar en rad ut­länds­ka trä­na­re men in­te hel­ler nå­gon av dem kom­mer från fot­bol­lens stol­ta hem­land.

– Det är in­te så många eng­els­män som har va­rit i väg och fått in­ter­na­tio­nell er­fa­ren­het. Det är en del i var­för det har bli­vit så här. Det lär kom­ma fler eng­els­män till Pre­mi­er Le­a­gue om de bred­dar sin ut­bild­ning och pro­var på att job­ba ut­om­lands, an­ser Ro­land Nilsson.

Det lig­ger myc­ket i det han sä­ger, men det be­ty­der in­te att eng­els­ka coacher mås­te ­läm­na in si­na pass till FA sam­ti­digt som de kvit­te­rar ut trä­nar­li­cen­sen.

Se­dan 2013 finns det en trä­nar­för­e­ning för brit­ter och ir­län­da­re som ver­kar ut­om­lands, The Bri­tish Co­aches Abro­ad As­so­ci­a­tion. Ini­ti­a­ti­vet kom från In­di­ens nu­va­ran­de för­bunds­kap­ten Step­hen Con­stan­ti­ne, en 55-åring som kal­lar sig fot­bol­lens mest be­res­ta ma­na­ger. Det är en di­rekt lögn, men det är sant att han, utö­ver In­di­en, har va­rit verk­sam i Ne­pal, Ma­lawi, Su­dan, Cy­pern och Rwan­da.

För­e­ning­en har 157 med­lem­mar som ska by­ta er­fa­ren­he­ter och ­hjäl­pa varand­ra på ar­bets­mark­na­den. I med­lemsma­tri­keln är det få namn som stic­ker ut även om Ga­ry Smith vann MLS Cup med Co­lo­ra­do Ra­pids 2010. Ga­ry Ste­vens har vun­nit Ue­facu­pen med Tot­ten­ham och ingick i VM-trup­pen 1986, men det var som spe­la­re. Som klubb­lagsträ­na­re i Thai­land har han in­te ut­rät­tat någ­ra mi­ra­kel. Det är li­ka­dant med den lands­lags­me­ri­te­ra­de mål­vak­ten Ian Wal­ker, som för­sör­jer sig som mål­vaktsträ­na­re i Ki­na.

Få av med­lem­mar­na har spe­lat i Pre­mi­er Le­a­gue och job­bar nu i Lett­land, Est­land, Kenya, Bots­wa­na, Nor­ge, In­di­en, La­os, Nya Ze­e­land, Mon­go­li­et, Vi­et­nam, Sing­a­po­re, Kam­bod­ja, Ma­lay­sia och Austra­li­en.

Det be­ty­der in­te att det sak­nas eng­els­ka trä­na­re som har lyc­kats ut­om­lands. Bob

”DET VAR RÄTT ATT SPARKA MIG – JAG KÖP­TE FEL SPE­LA­RE, BLEV HELT GA­LET”

Houghton och Roy Hodg­son, som haft en så stark in­ver­kan på svensk fotboll, har sett sig om i värl­den och två and­ra svensk­be­kan­ting­ar, Stu­art Bax­ter och Gra­ham Pot­ter, sök­te ock­så lyc­ka och kun­skap ut­om­lands.

Ste­ve McCla­ren gjor­de Twen­te till ne­der­länds­ka mäs­ta­re 2010, John Gre­go­ry vann i vå­ras den in­dis­ka su­per­li­gan med Chen­naiy­in FC och Ste­ve Cop­pell har ver­kat i sam­ma li­ga se­dan 2016. Ste­ven Ger­rard har in­lett ma­na­ger­kar­riä­ren i skots­ka Rang­ers, Ter­ry Ve­na­bles nåd­de i mit­ten av 1980-ta­let sto­ra fram­gång­ar med Bar­ce­lo­na, men den som verk­li­gen stic­ker ut är Bob­by Rob­son.

Ef­ter att 1981 ha fört Ipswich till se­ger i Ue­facu­pen öpp­na­de sig värl­den för le­gen­den som står sta­ty ut­an­för St Ja­mes Park och Port­man Road. 1990, ef­ter åren som för­bunds­kap­ten, in­led­de han sin Eu­ro­pa-tur­né i Eind­ho­ven och när han nio år se­na­re åter­vän­de för att av­slu­ta tränar­kar­riä­ren i Newcast­le ha­de han bli­vit hol­ländsk mäs­ta­re med PSV, vun­nit två ra­ka li­ga­tit­lar med Por­to och lot­sat Bar­ce­lo­na till se­ger i Eu­ro­pacu­pen.

”Jag stortriv­des i Man­ches­ter”

Sven-Gö­ran Eriks­son, som 2001–2006 var Eng­lands för­bunds­kap­ten, trä­na­de ­Man­ches­ter City 2007–2008 och tog med sig Tord Grip och Has­se Bac­ke som as­si­sten­ter.

”Sven­nis” skrev på ett tvåårs­kon­trakt, men tving­a­des bort från klub­ben ef­ter hal­va ti­den.

– Ty­värr blev det ba­ra ett år. Det var synd, för jag stortriv­des i Man­ches­ter och stäm­ning- en på al­la mat­cher, ­hem­ma som bor­ta, var fan­tas­tisk. Även om jag in­te ha­de ett lag som United el­ler dy­likt viss­te jag att vi kun­de slå al­la lag – men ock­så att vi kun­de få stryk mot vil­ket lag som helst. Det är en tuff li­ga, sä­ger Sven-Gö­ran Eriks­son, som hell­re minns ­der­by-seg­rar­na mot Man­ches­ter United än 1–8-för­lus­ten mot Midd­les­brough.

Un­der svens­kens led­ning fick City en ka­nonstart på sä­song­en. Den bli­van­de stor­klub­ben låg på tred­je plats men tap­pa­de for­men ef­ter jul och slu­ta­de på ni­on­de plats i Pre­mi­er Le­a­gue. Det kan jäm­fö­ras med 14:eplat­sen 2007, då eng­els­man­nen Stu­art Pe­ar­ce fun­ge­ra­de som trä­na­re.

Det som bor­de va­ra en fram­gång för klub­ben var dock ett miss­lyc­kan­de för den thai­länds­ke äga­ren, som val­de att gö­ra sig av med ”Sven­nis”.

– När vi låg väl­digt högt upp i li­gan skäm­de vi bort Thak­sin Shi­na­wat­ra, som trod­de att la­get kun­de vin­na Pre­mi­er Le­a­gue. Det hjälp­te in­te att vi sa till ho­nom att vi in­te bor­de

gö­ra det med det ma­te­ri­al vi ha­de. När det ­bör­ja­de bli dags för mö­ten om spe­la­re och ­pla­ne­ring­en för näs­ta år var han, ja, el­ler hans kil­lar, in­te in­tres­se­ra­de. Då för­stod vi att ­nå­got var i gör­ning­en, och det var det. Det blev ­up­pen­bart med tre mat­cher kvar, att vi in­te skul­le få va­ra kvar. Ty­värr.

”Är ba­ra re­sul­ta­ten som räk­nas”

Sven-Gö­ran Eriks­son skul­le snart ­åter­vän­da till eng­elsk fotboll. I ok­to­ber 2010 er­sat­te han spar­ka­de Pau­lo Sousa som trä­na­re i Cham­pi­ons­hip-klub­ben Lei­ces­ter. Por­tu­gi­sen var i klub­ben i en­dast tre må­na­der, och ef­ter ett år ha­de även ”Sven­nis” gjort sitt i klub­ben.

Han fick spar­ken på nytt, och ha­de full för­stå­el­se för det.

– Det var rätt av ägar­na, att jag gick gå. Jag köp­te fel spe­la­re och med någ­ra blev det helt ga­let. Jag li­ta­de på gam­la spe­la­re som jag haft ti­di­ga­re och trod­de att de skul­le hål­la i and­ra­di­vi­sio­nen, men det gjor­de de in­te. Det var ing­et att sä­ga om, men i City tyck­te jag att det var ga­let. Där fick vi li­te peng­ar att kö­pa spe­la­re för, ha­de tur och träf­fa­de rätt med näs­tan al­li­hop.

Att trä­na­re får spar­ken är i dag li­ka myc­ket re­gel som un­dan­tag i Pre­mi­er Le­a­gue-klub­bar­na. För­ra sä­song­en tan­ge­ra­des re­kor­det från 2013–2014, då in­te mind­re än tio trä­na­re tving­a­des bort från si­na jobb. Värst var West Bromwich, som gjor­de sig av med bå­de To­ny Pu­lis och hans er­sät­ta­re, Alan Par­dew.

– Det är ba­ra re­sul­ta­ten som räk­nas. Det är un­der de pre­mis­ser­na man job­bar. Lång­sik­tig­het finns in­te, men att by­ta trä­na­re är ing­et re­cept. Det finns sta­tistik som vi­sar mot­sat­sen, sä­ger Ro­land Nilsson.

To­mas Bro­lin var 1998 spe­lan­de as­si­ste­ran­de trä­na­re till ita­li­ens­ke At­ti­lio Lom­bar­do i Crystal Palace.

Fo­to: AP, BILDBYRÅN, GETTY IMAGES

Ho­ward Wil­kin­son var den se­nas­te eng­els­ke trä­na­ren som blev li­ga­mäs­ta­re.

Skot­ten Sir Alex Fergu­son, som tog 13 li­ga­tit­lar med Man­ches­ter United, är det när­mas­te Eng­land har kom­mit en mäs­tar­trä­na­re un­der Pre­mi­er Le­a­gue-eran.

Ben­ny Lennarts­son led­de ­Bri­stol City 1998/1999.

Ro­land Nilsson var bå­de spe­la­re och as­si­stent i Co­ventry.

Se­an Dyche, Ed­die Ho­we, Roy Hodg­son och Neil War­nock är en­da eng­els­ka PL-trä­nar­na i höst.

Fo­to: DENNY CALVO, KEITH HAMMETT, BILDBYRÅN, GETTY IMAGES, TT

Osval­do Ar­di­les, Tot­ten­ham, blev 1993 förs­te ma­na­ger från ut­an­för öri­ket.

”Sven­nis” är en­de svensk som va­rit hu­vud­trä­na­re i PL. Det blev ba­ra ett år i City, trots att fan­sen vil­le an­nat.

Man City vann bå­da ­der­by­na mot bli­van­de ­mäs­tar­na United ­un­der ”Sven­nis”.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.