TANJDE PA GRANSERNA

Ligabibeln - - Gameday - Text: Ste­fan Holm

Det finnsmånga vägar som le­der till Pre­mi­er Le­a­gue. Mål­vak­ten John Bur­ridge tog den kro­ki­gas­te och överlägset längs­ta. Han var 43 år, 4 må­na­der och 26 da­gar gam­mal när han spe­la­de sin f­örs­ta av to­talt fy­ra mat­cher för Man­ches­ter City.

Det här är histo­ri­en om en man som in­te kla­ra­de sig ut­an fot­bol­len – och bröt ihop full­stän­digt när han in­såg att fot­bol­len kla­ra­de sig ut­an ho­nom.

– Jag blev su­i­ci­dal. Om jag haft en pi­stol ha­de jag an­vänt den, sä­ger den i dag 66-åri­ge man­nen.

Ri­val­do fick upp­le­va VM-slut­spe­len 1998 och 2002 och av­slu­ta­de bå­da ­tur­ne­ring­ar­na med fi­nal­spel och en plats i världs­la­get. Su­per­bras­sens klubb­lags­hi­sto­ria är, för­stås, ock­så skri­ven med guld­pen­na. Mitt­fäl­ta­ren med den ma­gis­ka väns­ter­fo­ten blev li­ga­mäs­ta­re i Bra­si­li­en, Spanien, Gre­kland och Uz­be­kis­tan och vann Cham­pi­ons Le­a­gue med Mi­lan.

Ri­val­do ut­sågs till värl­dens bäs­te spe­la­re 1999, då han gjor­de åt­ta mål på 13 lands­kam­per, led­de Bra­si­li­en till guld i Co­pa Améri­ca och ut­ma­na­de Raúl om skyt­te­kung­akro­nan när Barça vann La Li­ga.

De se­nas­te åren har det va­rit tyst om ­Ri­val­do, men det be­ty­der in­te att han har hål­lit sig b­or­ta från fot­bol­len. Han spe­la­de sin sista match som 43-åring 2015 och det blev en min­nesvärd av­slut­ning. Bå­de han och so­nen Ri­val­din­ho gjor­de mål när Mo­gi Mi­rim Espor­te Clu­be ­be­seg­ra­de Macaé med 3–1 i den bra­si­li­ans­ka and­ra­di­vi­sio­nen.

Det var slut­sta­tio­nen på en fotbollsresa som om­fat­ta­de spel i in­te mind­re än 14 ­klub­bar: San­ta Cruz, Corint­hi­ans, Pal­mei­ras, ­De­por­ti­vo La Co­ruña, Bar­ce­lo­na, Mi­lan, ­Cru­zei­ro, ­Olym­pi­a­kos, AEK, Bun­jod­kor, São Pau­lo, ­Ka­buscorp, São Cae­ta­no och Mo­gi ­Mi­rim.

Ri­val­do var en av fot­bol­lens störs­ta no­ma­der, men även han har en över­man.

Det har al­la, men ty­värr är det är ba­ra i det av­se­en­det som mål­vak­ten John Bur­ridge är num­mer ett. Un­der kar­riä­ren till­hör­de han i­nte mind­re än 29 klub­bar.

Det är den 14 maj 1995 och 27 850 ­män­ni­skor har sam­lats på Maine Road för att se ­Man­ches­ter City av­run­da sä­song­en med en hem­ma­match mot Qu­e­ens Park Rang­ers.

Bri­an Hor­ton-trä­na­de City par­ke­rar på 17:e plats i ta­bel­len och har re­dan säk­rat nytt kon­trakt, så att gäs­ter­nas Les Fer­dinand gör 2–3 i match­mi­nut 89 är av un­der­ord­nad be­ty­del­se.

In­te ens John Bur­ridge ver­kar bry sig. Han är nöjd med att änt­li­gen ha fått spe­la i ­Pre­mi­er Le­a­gue och ing­en spe­la­re har be­hövt vän­ta så länge på sin chans.

Man­ches­ter Ci­tys mål­vakt är 43 år och 162 da­gar gam­mal när han kli­ver av pla­nen, den älds­te spe­la­ren som nå­gon­sin har vi­sat upp sig i den eng­els­ka högs­ta li­gan.

Som­ma­ren 1993 åter­vän­de Bur­ridge till Newcast­le för att fun­ge­ra som mål­vaktsträ­na­re och back­up till Pa­vel Sr­ni­cek och ­Mi­ke Hoo­per. Ma­na­gern Ke­vin Ke­e­gan er­bjöd ­ho­nom ett treårs­kon­trakt och ”Bud­gie” ­triv­des med li­vet. Han tjä­na­de plöts­ligt d­ub­belt så myc­ket som i Hi­ber­ni­an och k­un­de pro­me­ne­ra mel­lan bo­sta­den och The ­Mag­pi­es trä­nings­an­lägg­ning i Dur­ham.

För att få match­trä­ning spe­la­de han med ­re­serv­la­get och blev ut­lå­nad till klub­bar i ­läg­re di­vi­sio­ner. Bur­ridge var ett slags jour­ha­van­de mål­vakt som gjor­de kor­ta in­hopp i Scar­bo­rough, Lin­coln City, En­fi­eld, Aber­deen, Dun­ferm­li­ne, Fal­kirk... 1993–1997 spe­la­de han för in­te mind­re än 14 klub­bar.

Ha­de enor­ma pro­blem

– Va­ri­a­tion är li­vets kryd­da. Det blev all­mänt känt att jag var till­gäng­lig och kun­de hjäl­pa klub­bar med kort var­sel. När jag kom till fre­da­gens trä­ning med Newcast­le viss­te jag in­te vad som vän­ta­de i hel­gen, om jag ­skul­le bli ut­lå­nad. Det var gans­ka spän­nan­de, men in­te i min vil­das­te fan­ta­si kun­de jag fö­re­stäl­la mig att Newcast­le skul­le lå­na ut mig till en an­nan Pre­mi­er Le­a­gue-klubb, sä­ger John Bur­ridge. Men så blev det. Sä­song­en 1994/1995 ha­de Man­ches­ter City enor­ma pro­blem på mål­vakts­si­dan. Första­va­let To­ny Co­ton var ax­el­ska­dad och hans e­rsät­ta­re, An­dy Dibb­le, blev ut­vi­sad och a­vstängd. Si­mon Tra­cey, pa­niklå­net från S­hef­fi­eld United, släpp­te in nio mål på tre mat­cher och ka­o­set skul­le fort­sät­ta. Ja, när ­Co­ton och Dibb­le var till­gäng­li­ga för spel igen blev den se­na­re ska­dad.

Fran­cis Lee, målspru­tan som blev ma­jo­ri­tets­ä­ga­re och ord­fö­ran­de i City, kon­tak­ta­de då en an­nan gam­mal lands­lags­hjäl­te för att få hjälp. Jodå, Ke­vin Ke­e­gan och Newcast­le ha­de en över­flö­dig mål­vakt och se­dan blev det som det blev.

John Bur­ridge kom­mer ald­rig glöm­ma ­or­den från Art­hur Cox, trä­na­ren som åter­vän­de till Newcast­le för att as­si­ste­ra Ke­e­gan.

– Man­ches­ter City vill ha dig på bän­ken. ­An­dy Dibb­le har bru­tit ett fing­er.

Bur­ridge trod­de in­te si­na öron och sök­te upp Ke­e­gan.

– Det är inga pro­blem, ”Bud­gie”. Se till att slä­pa ditt ars­le dit, fick han till svar.

Hös­ten 1994 bör­ja­de John Bur­ridges nya liv. Han job­ba­de för Newcast­le mån­dag–tors­dag, tog se­dan tå­get till Man­ches­ter och chec­ka­de in på Copt­hor­ne Ho­tel in­för hel­gens match med City. Of­ta ha­de han säll­skap av hust­run Ja­net, som har va­rit på fler week­en­d­re­sor än de fles­ta fot­bolls­fru­ar.

Bur­ridge var över­ty­gad om att han skul­le föl­ja mat­cher­na från läk­ta­ren el­ler bän­ken, men ödet vil­le an­norlun­da. I mö­tet med just Newcast­le drab­ba­des ­To­ny Co­ton av en all­var­lig m­us­kel­brist­ning i hö­ger­lå­ret och ges­ti­ku­le­ra­de mot Bur­ridge.

Ef­ter pa­us­vi­lan tog han plats mel­lan stol­par­na, 43 år, 4 m­åna­der och 26 da­gar gam­mal.

– Ef­tersom jag var den na­tur­li­ge er­sät­ta­ren blev si­tu­a­tio­nen ound­vik­lig. Jag var tvung­en att spe­la mot la­get som an­ställt mig och be­ta­la­de min lön, sä­ger Bur­ridge.

”Ledsen, men jag var­na­de dig”

Mat­chen slu­ta­de 0–0 och klub­bens egen mål­vaktsträ­na­re ha­de för­svå­rat Newcast­les möj­lig­he­ter att slå sig in på topp 5. Bur­ridge var klu­ven och mar­ke­ra­de det ge­nom att ap­plå­de­ra bå­da klac­kar­na när han vand­ra­de av gräs­rek­tang­eln på Maine Road.

Han ha­de sva­rat för en rad kva­li­fi­ce­ra­de rädd­ning­ar och var li­ka upp­rymd som skam­sen.

– Newcast­le kun­de ha vun­nit med 1–0 el­ler 2–0, men på grund av mig var de­ras Eu­ro­pa­spel i fa­ra. Det var en hemsk käns­la. Jag sa till Ke­vin: ”Jag är ledsen, men jag var­na­de dig för att märk­li­ga sa­ker kan hän­da in­om fot­bol­len”.

Av sä­song­en åter­stod ba­ra tre mat­cher och John Bur­ridge fick spe­la samt­li­ga från start. Han fick mer än 15 mi­nu­ter i ramp­lju­set, to­talt 315. Se­dan var hans Pre­mi­er Le­a­gue-kar­riär över, och ”Bud­gie” var med­ve­ten om det.

Att ge upp fot­bol­len var dock ing­et al­ter­na­tiv för den fot­bolls­be­ro­en­de mål­vakts­ve­te­ra­nen.

– Jag var hän­gi­ven. 99 pro­cent av al­la ­spe­la­re gör det för peng­ar­na. Se­dan, när de är 29–30 år, slu­tar de ef­tersom de in­te äls­kar det de ­hål­ler på med.

Ef­ter den kor­ta ut­lå­ning­en till Man­ches­ter City kun­de John Bur­ridge väl­ja och vra­ka bland an­bu­den.

– Jag blev ned­ringd av klub­bar från Third Di­vi­sion, Fourth Di­vi­sion och skots­ka li­gan som vil­le att jag skul­le spe­la för dem. Det var otro­ligt, men jag tac­ka­de nej till de fles­ta. ­Se­dan blev jag kon­tak­tad av Blyth Spar­tans och det kun­de jag in­te mot­stå. Klub­ben höll till 20 mi­nu­ter från mitt hem och vi hit­ta­de en lös­ning så att jag kun­de fort­sät­ta job­ba i Newcast­le. Vid den tid­punk­ten ha­de jag o­ck­så bör­jat trä­na mål­vak­ter­na i Leeds U­ni­ted ett par da­gar i vec­kan.

John Bur­ridge re­sa mot det ­ef­ter­läng­ta­de er­kän­nan­det star­ta­de i Wor­king­ton i slu­tet av 1960-ta­let. Se­dan gav han sig ut på en fotbollsresa som s­ak­nar mot­styc­ke.

Han till­hör­de in­te mind­re än 15 EFL-för­e­ning­ar, det vill sä­ga klub­bar med re­pre­sen­ta­tions­lag i de tre högs­ta se­ri­er­na un­der Pre­mi­er Le­a­gue. Trots att han ba­ra spe­la­de fy­ra mat­cher och är en pa­ren­tes i Pre­mi­er Le­a­gue-histo­ri­en fick Bur­ridge upp­le­va myc­ket i fot­bol­lens tjänst. Han ha­de in­te mind­re än 29 ar­bets­gi­va­re och läm­na­de av­tryck i fle­ra klub­bar.

Han är in­vald i Black­pools Hall of Fa­me, har spe­lat mot stor­he­ter som Bob­by Charl­ton och Ge­or­ge Best och vun­nit li­gacu­pen med Aston Vil­la.

På Twit­ter pre­sen­te­rar han sig som ”Den bäs­te mål­vak­ten värl­den ald­rig har skå­dat – jag bor­de fort­fa­ran­de spe­la”, men den som har sett Bur­ridge spe­la glöm­mer det in­te.

Han var en publikfa­vo­rit och re­dan på upp­ värm­ning­en fick fan­sen va­lu­ta för en­tré­peng­en. ”Bud­gie” var en ud­da fi­gur som ­gjor­de sig redo för match ge­nom att gå på ­hän­der­na, slå vol­ter och gö­ra enarms­häv­ning­ar.

Det hän­de att han sat­te sig på rib­ban un­der på­gåen­de spel och vid ett till­fäl­le vann han en vads­lag­ning ge­nom att bä­ra en Stål­man­nen­dräkt un­der match­stäl­let. ”Bud­gie” ut­märk­te sig även på trä­ning­ar­na, då han i brist på viktväst bru­ka­de fyl­la fic­kor­na på trä­nings­o­ve­ral­len med sand.

Han på­står att han kun­de hål­la på med fot­bol­len i när­ma­re tre de­cen­ni­er för att han höll sig ska­de­fri, men det är en san­ning med m­odi­fi­ka­tion.

Han bröt nä­san när han som 16-åring de­bu­te­ra­de för Wor­king­ton, och i sitt and­ra fram­trä­dan­de knäck­te han ett rev­ben.

– Jag var ung, stark och läk­te snabbt. För mig var det en yr­kes­risk att få bu­lor och blå­mär­ken, och jag äls­ka­de det. Jag bör­ja­de tro på fi­lo­so­fin ”ing­en smär­ta, ing­en vinst”. Dess­utom drevs jag av ett stän­digt hot, att min ­pap­pa skul­le tvinga mig att spe­la rug­by och ta jobb i gru­van om jag in­te lyc­ka­des med fot­bol­len.

”Fem pund? Fuck off!”

Stryk- och smärt­tå­lig­he­ten gjor­de John ­Bur­ridge till en hjäl­te i lo­kal­pres­sen, som i den unge mål­vak­ten såg en ny Gor­don Banks.

Hård­he­ten fick han hem­i­från, från barn­do­men i Gre­at Clif­ton, ett sam­häl­le ut­an­för Wor­king­ton. På adres­sen där John Bur­ridge väx­te upp med pap­pa Jim, mam­ma Gre­ta och syst­rar­na Lil­li­an och Ma­ri­an, Concre­te ­Ter­ra­ce, fanns var­ken varm­vat­ten, in­om­husto­a­lett el­ler spis.

– Det var som att le­va på 1800-ta­let. Hu­set där jag bod­de får en bra­si­li­ansk fa­ve­la att fram­stå som ett fem­stjär­nigt ho­tell.

Hans far, Jim, var gruv­ar­be­ta­re och ­bru­ka­de sköl­ja stru­pen på den lo­ka­la pu­ben. ­Al­ko­ho­len gjor­de ho­nom våld­sam.

– När han druc­kit för myc­ket slog han min mam­ma. Det är där­för jag ald­rig fi­rar jul, för

Jag viss­te att jag ­in­te skul­le kun­na gå på en match ­ ut­an att börja grå­ta

den ti­den var all­tid värst. Jag fick en hård upp­fost­ran och var en man när jag var tolv år, ­sä­ger John Bur­ridge.

Ett an­nat pro­blem var att pap­pan in­te ­tyck­te om fotboll, vil­ket blev up­pen­bart när To­ny Wad­ding­ton, som loc­kat Gor­don Banks och Pe­ter Shil­ton till Sto­ke, åk­te till Gre­at Clif­ton för att vär­va hans då 16-åri­ge son. – Hur myc­ket får han? – Fem pund i vec­kan plus bo­en­de. Jim Bur­ridge var in­te nöjd med sva­ret och klar­gjor­de det med all tyd­lig­het.

– Fuck off, ut ur mitt hus!

Togs in på men­tal­sjuk­hus

John skul­le än­då ta sig vi­da­re i kar­riä­ren och ge sig ut på en re­sa som sak­nar mot­styc­ke. Han var be­satt sna­ra­re än in­tres­se­rad av fotboll och det tog sig ut­tryck på många oli­ka sätt.

I ung­do­men ring­de han sin bli­van­de fru, ­Ja­net, och sa att hon skul­le för­be­re­da sig för en dejt. Hon kläd­de upp sig från topp till tå, omed­ve­ten om att ”Bud­gie” skul­le ta hen­ne till en fot­bolls­match för att kun­na spe­ci­alstu­de­ra lands­lags­mål­vak­ten Pe­ter Shil­ton.

John Bur­ridge av­slu­ta­de kar­riä­ren i Blyth Spar­tans, där han den sista ti­den fun­ge­ra­de som spe­lan­de trä­na­re sam­ti­digt som han ­sköt­te si­na upp­drag i Newcast­le och Leeds.

– Se­dan jag var 15 år och bör­ja­de med pro­fes­sio­nell fotboll har jag ve­tat att jag en dag ­skul­le bli ma­na­ger el­ler coach. Jag kom­mer hål­la på med fotboll till den dag jag dör. Ja, jag hop­pas verk­li­gen att jag dör på en fot­bolls­plan el­ler trä­nings­a­re­na. Jag äls­kar den här spor­ten och fot­bol­len gör mig till den jag är. Jag är ing­en ­in­tro­vert män­ni­ska som hål­ler mig för mig själv. Fot­bol­len gör mig lyck­lig.

John Bur­ridge har många gång­er fun­de­rat på hur han fick ti­den att räc­ka till, för sam­ti­digt som han ha­de trä­narupp­drag i tre klub­bar drev han ett par sport­bu­ti­ker till­sam­mans med hust­run Ja­net.

Till slut blev ar­bets­be­last­ning­en för stor och när ”Bud­gie” blev gri­pen och böt­fälld för att ha sålt för­falsk­ning­ar tog li­vet en olus­tig vänd­ning.

När do­men föll ha­de han bli­vit av med ­trä­narupp­dra­gen i Newcast­le och Leeds, och själv­mant val­de han att läm­na Blyth. Han ­or­ka­de in­te mö­ta om­giv­ning­ens frå­gor och blic­kar och iso­le­ra­de sig för om­värl­den.

– Jag var över­ar­be­tad och stres­sad, och det gjor­de mig su­i­ci­dal. Ål­dern ha­de till slut kom­mit ikapp mig och min fot­bolls­kar­riär. Jag var med­ve­ten om att det in­te gick att vri­da till­ba­ka kloc­kan och bli mål­vakt i ett topp­lag, även om det var det jag vil­le gö­ra. Jag ha­de job­bat mig själv ner till bot­ten och blev li­te to­kig. Vec­kor­na ef­ter att jag slu­ta­de i Blyth vil­le jag ba­ra dö. Jag kun­de lå­sa dör­ren till sov­rum­met och sit­ta där i tre–fy­ra da­gar, be­rät­tar han.

John Bur­ridge kun­de in­te le­va ut­an fot­bol­len, men fot­bol­len kun­de le­va ut­an ho­nom. Det var en bru­tal verk­lig­het och han skul­le b­ehö­va hjälp för att kun­na han­te­ra den.

Han var snart tvångs­om­hän­der­ta­gen av The Pri­o­ry, le­dan­de ak­tör in­om den men­ta­la sjuk­vår­den i Stor­bri­tan­ni­en.

– Om jag haft en pi­stol el­ler cy­anid­tablett h­ade jag an­vänt det. Så il­la var det. Jag sök­te en väg bort. Fot­bol­len ha­de slu­kat mig och se­dan spot­tat ut mig. Jag kun­de in­te le­va med fot­bol­len, och jag kun­de in­te le­va ut­an den.

Hust­run Ja­net in­såg all­va­ret i si­tu­a­tio­nen och kon­tak­ta­de Ke­vin Ke­e­gan, som slog larm.

– Det sägs att män i vi­ta roc­kar kom­mer och häm­tar dig när du blir to­kig, men det är in­te sant. Det gör män i grö­na ove­ral­ler. En dag slogs dör­ren till mitt sov­rum in och tre ”jät­tar” kom in­stor­man­de. Jag föd­des till en faj­ter och tänk­te in­te föl­ja med fri­vil­ligt. Jag för­sök­te g­öra mos av dem, men fick en spru­ta i rum­pan och slock­na­de. När jag vak­na­de upp be­fann jag mig på The Pri­o­ry.

Vill ald­rig till­ba­ka till Eng­land

”Bud­gie” var ma­no­de­pres­siv och till­bring­a­de tre må­na­der på ett be­hand­lings­hem i Ro­e­hamp­ton ut­an­för Lon­don. När han var mo­gen för grupp­te­ra­pi skilj­de han sig från r­es­ten av pa­ti­en­ter­na.

– Hej, mitt namn är John Bur­ridge. Jag är 45 år och är här för att jag är be­ro­en­de av fotboll och in­te kan spe­la läng­re.

För att få ord­ning på li­vet be­stäm­de sig ”­Bud­gie” för att flyt­ta ut­om­lands. Han sneg­la­de mot USA och Austra­li­en, men när han väl sat­te sig på pla­net tog det ho­nom till Mus­kat, där han och hust­run Ja­net i dag äger tre hus.

– And­ra män­ni­skor läm­nar The Pri­o­ry fast be­slut­na att slu­ta med ci­ga­ret­ter och al­ko­hol. Jag ha­de be­stämt mig för att ge upp brit­tisk fotboll. Jag var tvung­en att kom­ma bort från fru­stra­tio­nen det in­ne­bar att in­te kun­na spe­la, bort från regn och stor­mar. Jag viss­te att jag in­te skul­le kun­na gå på en match ut­an att börja grå­ta, sä­ger John Bur­ridge.

Han flyt­ta­de till Omans hu­vud­stad 1997, dit­loc­kad av sin för­re trä­na­re i Shef­fi­eld United. Ian Por­ter­fi­eld, som dog i can­cer 2007, tjänst­gjor­de som Omans för­bunds­kap­ten och er­bjöd ”Bud­gie” jobb som mål­vaktsträ­na­re.

Han job­ba­de med bland and­ra Ali Al-Hab­si, som med sin brit­tis­ke men­tors hjälp blev den förs­te omans­ke spe­la­ren i Pre­mi­er Le­a­gue.

2011 fick Bur­ridge spar­ken och ra­sa­de ner i ett nytt mörkt hål, men han skul­le snart hit­ta ett nytt jobb och har han­kat sig fram i en an­nan del av fot­bolls­värl­den.

Han har fun­ge­rat som ex­pert­kom­men­ta­tor för Ten Sports i Du­bai och Star­hub i ­Sing­a­po­re. Han var mål­vaktsträ­na­re i Al Ain FC och Al Wasl FC in­nan han fick sam­ma upp­drag i Sing­a­po­res lands­lag och klubb­la­get Lions XII. Så sent som 2016 pre­sen­te­ra­des han som ny h­uvud­trä­na­re i fi­lip­pins­ka Glo­bal FC.

Han och hust­run Ja­net har fort­fa­ran­de sin fas­ta punkt i Mus­kat, och så lär det för­bli.

– Jag lig­ger här i min häng­mat­ta och tit­tar ut över en fan­tas­tisk strand vid In­dis­ka oce­a­nen. Folk frå­gar om jag ska åter­vän­da till Eng­land. In­te en chans om jag kan und­vi­ka det, sä­ger John Bur­ridge.

Bur­ridge då...

...och Bur­ridge nu.

John med hust­run Ja­net 1978.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.