Storklubbarnas kapprustning
TRE TITELFAVORITER. TRE MILJARDVÄRVNINGAR – VILKA LAG SKA GÅ SEGRANDE UR SLAGET OM SPANIEN?
Nya filosofier,nya stjärnor, nya lagbyggen. La Ligas tre storlag kliver ut ur varsin omtumlande sommar – rakt in i en ny vardag med lovande nyrekryteringar på hand. Förändringarnas vindar blåser i den spanska ligatoppen – frågan är vem som prickar på det sista, titelvinnande, kortet?
1 BARCELONA – STJÄRNGLANS OCH PR
Vid närmare och direkt eftertanke – det kanske egentligen är orättvist att säga att det på något sätt är upp till bevis för ett förändrat Barcelona.
Deras transferfilosofiska förvandling har trots allt redan pågått mer eller mindre sedan populäre ordföranden Joan Laportas plats i styrelserummet togs över av Sandro Rosell. Efter Rosell kom Josep Maria Bartomeu, och den närproducerade, fotbollshistoriskt ikoniska och trippelvinnande truppbyggnadsfilosofin från slutet av 00-talet/ början av 10talet har numer nästan helt och hållet byts ut till något annat. När Josep Guardiola och hans Barcelona myntade begreppet ”tiki-taka” var det mycket tack vare ungdomsverksamheten, då spelare som Sergio Busquets och Pedro plockades upp ur den egna leden när luckor behövde fyllas.
I dag täcks luckorna i stället av dyra miljardvärvningar som Philippe Coutinho och Ousmane Dembele.
Eller genom en något åldrad Paulinho från Kina (må hända att han var riktigt bra den där hösten 2017) som överraskande köptes och sedan såldes tillbaka till just Kina bara ett år senare. Ett underligt halvårslån av en Kevin Prince-Boateng som föga överraskande inte alls hade kvaliteten för att höja Barcelona.
Spenderat över en miljard
Inhemskt kan man inte klandra dem för att ha sportsligt misslyckats med sin nya filosofi. Trots allt har ligaguldet sprungits hem relativt ostört två säsonger i rad – må så vara att de dubbla Champions League-respassen har varit svidande, precis som kritiken som funnits från supporterled mot tränaren Ernesto Valverdes coachning.
En Valverde som trots missnöjet får
”DET KÄNNS SOM ATT BARTOMEUS POLICY ÄR ATT RADERA GUARDIOLAS & CRUYFFS HISTORIA”
fortsatt förtroende från Bartomeu och ledningen.
– Beslutet att behålla Valverde kommer från styrelsen, och om de tog det beslutet så är det för att de känner att han är den ideala kandidaten för projektet, även om jag inte tycker att de har ett sportsligt projekt just nu, säger förre ordföranden Laporta till Barcelonatidningen Sport.
– Det är osammanhängande. De har gjort värvningar man måste se över. Stora pengar spenderade på spelare som inte jobbat hårt nog. Så många spelare som inte passar den typ av fotboll som gett så mycket framgång. Det känns som att hans (Bartomeus) policy är att radera allt jag gjorde som ordförande, radera Guardiolas historia och Cruyffs också.
Det ska väl till den ”nya” ledningens försvar tilläggas att denna sommars första värvning, Ajaxmittfältaren Frenkie de Jong, inte går att se som något annat än en homage till både Guardiolas och Cruyffs fotbollsarv.
Men trots det verkar det onekligen som att Barcelona numer är ett lag som inte enbart värvar dyrt efter sportsliga kriterier. Aktiveringen av Antoine Griezmanns utköpsklausul innebär att Barcelona återigen spenderar över en miljard på en offensiv stjärna (även om Atlético Madrid egentligen kräver ytterligare 800 miljoner kronor för övergången, men det soppreceptet får ni googla på).
Och detta till en offensiv där det redan finns bland annat en Lionel Messi och en Luis Suárez. Lägg därtill att jakten på att plocka hem Neymar varit öppen och pågående under sommaren.
Det sportsliga behovet för all denna offensiva kraft finns egentligen inte. Men det kan ju aldrig bli brist på marknads- och PR-mässiga kassakor i leden. Ni kanske känner igen tillvägagångssättet från en viss antagonists inte allt för avlägsna historia?
2 REAL MADRID – GALÁCTICOS 3.0
Den första galácticosupplagan i Real Madrid under ordföranden Florentino Pérez, den som inleddes med Luís Figo vid millenieskiftet och bara åkte vidare efter det, var både simpel och smått utopisk. Värva de bästa och kändaste spelarna – en per år. Oavsett hur de passade med varandra och oavsett om det redan var överfullt på deras offensivt lagda positioner. Så länge de sålde tröjor i Asien. ”Zidanes y Pavones” kallades det. Kruxet var att de stackars ”Pavonesen” var långt ifrån tillräckligt bra eller redo att bidra med någon form av stabilitet.
Försök nummer två, som leddes av CristianoRonaldo-köpet 2009, innehöll alltjämnt storslagna transfersummor och marknadskompatibla namn, men oftast med tanken att de också skulle passa rent sportsligt.
Den tredje upplagan, den vi ser nu, är på ett sätt en spegling av transfervärldens utveckling som sådan.
Snarare än färdig produkt är det potential och potentiell avkastning som värvas.
Luka Jovic, Éder Militão och Ferland Mendyär samtliga värvningar som innehåller viss gambling. Alla har de en genombrottssäsong i sina respektive ligor bakom sig. Alla är de unga framtidsvärvningar. Alla är de oprövade på längre sikt.
Eden Hazard då? Jo, han har en galácticosstatus likt den gamla klassiska modellen. Men samtidigt var han en spelare med ett år kvar på kontraktet. En spelare som gick att värva ” billigare” än han annars hade gått att värva.
Även det på ett sätt ett skifte i transferfilosofi från ”kosta vad det kosta vill”-attityden som tidigare präglat Real Madrid. Må så vara att det fortfarande hade spenderats över tre hutlösa miljarder innan vi ens nått midsommar – samtidigt som namnet Paul Pogba ständigt ekar mellan väggarna på träningsanläggningen i Valdebebas.
”Starten på något nytt i Real”
Samtidigt är Real Madrids frikostiga sommarinventering lika väntad som en trasig rulltrappa i centralstationen i Stockholm.
För efter tre raka Champions League-guld blev säsongen 2018/2019 en enda lång följetång av matkoma efter framgångarna.
Champions League-respasset hemma mot Ajax var en plot twist som var lika efterklokt förväntad som den var chockerande där och då.
Ligan? Den kändes hopplöst förlorad innan ens hälften av den hade passerat.
– Det här är starten på ett nytt projekt inför nästa säsong. Det var unikt och magiskt att vinna fyra Champions League-titlar på fem år, men nu har vi ansvaret och uppdraget att återvända till vinnande väg, sa ordförande Pérez till pressen enligt nyhetsbyrån Reuters, i samband med att presentationen av Luka Jovic – som var den första av alla att presenteras.
Det där projektet har dock redan åkt på en rejäl och tidig snyting, som fått fansen att tvivla redan nu, i form av en 3–7-förlust mot lokalrivalen Atlético som avslutning på försäsongsturnén i Nordamerika.
De som delade ut snytingen har i alla fall redan visat att de har något oerhört spännande på gång.
3 ATLÉTICO MADRID – OMBYGGET
I den södra delen av huvudstaden sker också ett transfermässigt paradigmskifte. Dock inte ett som framtvingats av skrala resultat utan snarare av spelarflykt.
När tränare Diego Simeone har byggt upp detta Atlético har han trots allt förlitat sig på samma grundstomme länge. Diego Godín, Juanfran, Filipe Luís och Antoine Griezmann har samtliga varit viktiga komponenter under många år. När nu samtliga försvinner på en sommar, plus Rodri på det, så satt Simeone kvar med en trupp med lika stort behov av rotfyllnad som en sockerinlagd tand.
Och det till en trupp som inte är helt lätt att värva rätt spelare till med tanke på Simeones krävande och kollektiva taktik.
– Det kommer att bli tufft. Det kommer att bli jobb, jobb, jobb och ännu mer hårt jobb. Vår styrka är hårt jobb. Till nästa säsong kommer det att komma in spelare med hopp som förhoppningsvis kommer anpassa sig till ansvaret som det bär med sig att vara i Atlético, sa Simeone till AS inför transfersommaren som väntade.
En minst sagt händelserik transfersommar – men också överraskande för att vara just Atlético. Värvningar av rutinerade pjäser som Felipe och Hector Herrera från portugisiska Porto känns spontant som typiska ”Atléticovärvningar” och i rivalen Real Madrids Marcos Llorente (Ja, de behövde ju också sälja en del också med alla värvningar) samt Espanyolmittbacken Mario Hermoso kan man gjort två av sommarens största fynd.
Samtidigt står João Félix där – något som på många sätt bryter mot allt som Atlético tidigare stått för – både på ”gott” och ”ont”.
Det goda – att ”Los Rojiblancos” uppenbarligen genom åren byggt upp en status som en storklubb att räkna med. En storklubb som kan konkurrera med de allra bästa om de allra mest spännande värvningarna och har ekonomiskt spelrum nog för att göra det.
Det onda, eller rättare sagt det oklara: Vad har de mörbultat det tidigare transferrekordet för att få in?
En risktagning av Atlético
Att João Félix är en oerhört stor anfallstalang är uppenbart sett till säsongen han haft och lagen som varit intresserade. Men priset är en risktagning högst ovanlig för att vara kompatibelt med Atléticos sedvanliga melodi, för en trots allt oprövad talang som kommer ha en helt enorm press på sina axlar.
Men vem vet? Om några år kanske vi sitter här och pratar om ett ”fyndpris”. Åtminstone tyder ju insatsen mot Real Madrid i New Jersey onekligen på att Atlético fyndat. Kanske även den engelske högerbacken Kieran Trippier kommer anses vara ett fynd när allt kommer till kritan?
Oavsett så står vi inför en liga med tre solklara titelkonkurrenter som alla rustat. Alla med massvis av pengar i potten. Alla med tydliga riktningsförändringar i sitt sätt att spendera – oavsett om förändringarna varit ”påtvingade” eller inte.
Och samtliga har värvat spännande, ”floppen” bådar gott för samtliga händer.
Frågan är vilken av de tre tungviktarna som prickar rätt på turn och river.