Casablanca

Hamn­sta­dens oupp­tack­ta hem­lig­he­ter

Lonely Planet: De bästa stadsresorna 2018 - - ORANGE AS - TEXT TAHIR SHAH @hu­man­s­tew FO­TO­GRA­FI PHILIP LEE HARVEY @philip_­le­e_­har­vey_p­ho­to­grap­her

MED HÄN­DER­NA OM STJÄLKEN PÅ ett tor­kat palm­blad och tan­kar­na långt bor­ta so­par Mo­ham­med hu­vud­gång­vä­gen ge­nom Ca­sab­lan­cas gam­la krist­na kyr­ko­gård. På var­de­ra si­da om ho­nom lig­ger ett hav av vitt­ran­de grav­ste­nar. På en del av dem finns det gir­lang­er, kors, pors­lins­kran­sar och vä­der­bit­na fo­ton av fi­na män med mu­stasch och med si­na hust­rur bred­vid sig. Mo­ham­med svi­schar ryt­miskt kvas­ten fram och till­ba­ka me­dan dam­met bil­dar moln i ef­ter­mid­da­gens brän­nan­de het­ta. Klä­der­na är blö­ta av svett när han pa­u­sar för att tor­ka med han­den över sitt kno­ti­ga an­sik­te.

”Vill du ve­ta nå­got om Casablanca”, sä­ger han, med en röst som bli­vit hes ef­ter hans livs­långa kär­leks­af­fär med Marqui­se- ci­ga­ret­ter, ”så mås­te du först för­stå den här kyr­ko­går­den. Det är här sta­dens grun­da­re so­ver si­da vid si­da. Lyss­na no­ga, så hör du dem vis­ka si­na histo­ri­er.”

Ef­tersom den är om­ring­ad av en hög, vit­put­sad mur så vet de fles­ta in­te ens om kyr­ko­går­dens ex­istens trots att den är öp­pen för all­män­he­ten. I sin ståt­li­ga prakt är den ett mo­nu­ment i en tidskap­s­el över de ko­lo­ni­a­la fa­mil­jer som bygg­de upp det mo­der­na Casablanca för ett se­kel se­dan.

Sta­den är Ma­roc­kos kom­mer­si­el­la hjär­ta, men nämns in­te i många tu­ris­ters re­segui­der – vil­ket räc­ker som skäl för att bör­ja

Trots si­na tra­di­tio­nel­la de­sig­ne­le­ment är Has­san II:S mos­ké Ca­sab­lan­cas mo­der­na land­mär­ke, fär­dig­ställd 1993. Mot­satt si­da En vitt­ran­de bygg­nad från den frans­ka eran på sjö­si­dan.

Ci­me­tiè­re el-hank är Ca­sas­blan­cas störs­ta krist­na kyr­ko­gård – de fles­ta av dess gra­var och mo­nu­ment är från 1900-ta­lets förs­ta hal­va.

ut­fors­ka. Många ma­roc­ka­ner skäm­tar friskt om att den är ka­o­tisk, över­be­fol­kad, full av bling-bling och in­te så gam­mal. En hel del av kung­a­ri­kets stä­der grun­da­des trots allt för mer än 1 000 år se­dan.

Men Casablanca har en gu­da­lik och oö­ver­träff­lig loc­kel­se – en ma­gi som döl­jer sig i de­tal­jer­na. Om du äg­nar li­te tid här får du en käns­la av att Ca­za (som lo­kal­bor­na sta­var det) bil­da­des som det främs­ta på sin tid. Från 1912 och fram till själv­stän­dig­he­ten 1956 sval­des Ma­roc­ko av det frans­ka ko­lo­ni­a­la upp­dra­get att ta kon­troll över Nord­af­ri­ka. Kung­a­ri­ket an­sågs av fran­so­ser­na som ett pro­tek­to­rat och ham­na­de un­der mars­hal Lyau­teys sty­re. Lyau­tey var en er­fa­ren of­fi­cer och ad­mi­nist­ra­tör och kon­trol­le­ra­de per­son­li­gen sta­dens upp­bygg­nad. Han vil­le vi­sa att den frans­ka kul­tu­ren var stor­sla­gen och mo­dern, men än­då i sam­spel med kung­a­dö­mets kon­ser­va­ti­va me­di­natra­di­tio­ner som han höll myc­ket högt.

He­la sta­den vi­sar upp det ti­di­ga 1900-ta­lets mo­der­na be­kväm­lig­he­ter. De fles­ta av dem var långt fö­re sin tid: un­der­jor­disk parkering, bi­o­gra­fer, elekt­risk ga­tu­be­lys­ning och his­sar. Art déco­skyl­tar­na på­min­ner om Mi­a­mi el­ler Mum­bai. Järnsmi­de­na som ring­lar sig runt bal­kong­er och dörr­öpp­ning­ar är and­löst ele­gan­ta.

Rakt ge­nom hjär­tat av det gam­la frans­ka kvar­te­ret lig­ger Bou­le­vard Mo­ham­med V. Det är den störs­ta ga­tan som nå­gon­sin byggts i det gal­lis­ka ri­ket. En gång i ti­den be­fol­ka­des den av väl­kläd­da unga män i halm­hatt och ko­stym, och da­mer i klac­kar, si­den­strum­por och vid­brät­ta­de hat­tar från Pa­ris.

Vid Mar­ché Cen­tral ha­las slit­na trä­fat in från por­ten på hand­drag­na vag­nar. Kat­ter­na slic­kar si­na tas­sar och de smy­ger runt. Kros­sad is tap­pas på gol­vet me­dan da­gens fångst pac­kas upp – svärd­fisk och guld­brax, bläck­fisk, ton­fisk, rä­kor och stim av blän­kan­de sar­di­ner. Mark­na­den fylls av prat me­dan fångsten läggs upp till för­sälj­ning. Vid en rad stal­lar mitt i folk­mas­san ska­las färs­ka ost­ron och ser­ve­ras med ci­tron­ski­vor och en skvätt varm sås.

På tor­get som om­ger fisk­mark­na­den fyl­ler Azi­za en rad små flas­kor med ar­gan­ol­ja utan­för en pro­vi­so­risk fri­sörsa­long. Hon till­ver­kar na­tur­lig lo­tion åt si­na stam­kun­der, all­tid i dröm­mar om man­nen som en dag ska vin­na hen­nes hjär­ta.

”Kan in­te du fin­na mig en bra, ut­ländsk man?” frå­gar hon med ett li­tet skratt. ”Jag sö­ker ef­ter nå­gon som be­hand­lar mig väl och som jag kan äls­ka högt och dyrt.”

In­te långt där­i­från spe­lar ett par ryn­ki­ga, gam­la vän­ner dam i skug­gan. En an­tik skylt fast­skru­vad i väg­gen gör re­klam för de

”STA­DEN NÄMNS IN­TE I MÅNGA TU­RIS­TERS RE­SEGUI­DER.”

all­ra bäs­ta bur­gun­dis­ka snig­lar­na. De skrut­ti­ga möb­ler­na står li­te hul­ler om bul­ler utan­för en re­stau­rang, Le Pe­tit Pou­cet. Den var en gång sta­dens snackis och bå­de Édith Pi­afs och Al­bert Camus favorit. För­fat­ta­ren till Le Pe­tit Prin­ce – An­to­i­ne de Saint-ex­u­péry – be­ta­la­de sin no­ta här en gång med någ­ra si­dor ur sitt an­teck­nings­block. In­ra­ma­de ko­pi­or har er­satt ori­gi­na­len, vil­ka i sin tur ut­an tvi­vel har fått be­kos­ta den prå­li­ga 70-tals­re­no­ve­ring­en.

Runt hör­net har en grupp fest­pris­sar kom­mit ut från ba­rer­na på bak­ga­tor­na och dra­git sig in i Ciné­ma Ri­altos sva­la au­di­to­ri­um.

Här kan de slum­ra sig ge­nom den el­di­ga ef­ter­mid­da­gen i en miljö som är en del av film­histo­ri­en. Som mitt­punkt i en spra­kan­de ny stad var Ri­al­to i si­na glans­da­gar full­pac­kad med frans­män, fast­klist­ra­de fram­för fil­mer och ma­tiné­er­nas ny­hets­rul­lar. Det går ba­ra att fö­re­stäl­la sig de­ras ge­men­sam­ma för­tjus­ning när Casablanca vi­sa­des un­der and­ra världs­kri­get. Hol­ly­wood må ha satt sam­man sin egen fil­må­ter­giv­ning av sta­den (Ara­bi­an Nights), men verk­lig­he­ten kun­de in­te ha va­rit mer an­norlun­da.

Casablanca var en hyll­ning till en ko­lo­ni­al jät­te: mo­dern, raf­fi­ne­rad och full­stän­digt oklan­der­lig. Allt som på­gick var in­no­va­tivt och nytt, och frans­män­nen var som be­sat­ta. Pre­cis som ett gam­malt, högt äls­kat par bad­rum­stoff­lor har sta­den bli­vit be­kvämt hem­mas­tadd i sig själv. För förs­ta gång­en i sin histo­ria är den kanske helt per­fekt. Bygg­na­der­na är en stu­die i bort­ty­nan­de stor­sla­gen­het. En slö­ja av äro­fylld för­fal­len­het vi­lar över näs­tan all­ting. Det bäs­ta av allt är än­då att Ca­sab­lan­cas in­ners­ta in­te läng­re är ko­lo­ni­alt – ut­an ma­roc­kanskt än­da in i ben­mär­gen. När fran­so­ser­na läm­na­de platsen bör­ja­de Ca­sab­lan­cas verk­li­ga ma­gi att ly­sa och ska­pa den ge­myt­li­ga käns­la som sta­den nu ba­dar i.

Ett pri­ma ex­em­pel på den­na åter­upp­fin­ning är Sta­de Vélo­dro­me. Den­na art déco-cy­kel­ba­na från 1930-ta­let är en ju­vel och en hörn­sten i sta­den. Men nu­me­ra är det fär­re snur­ran­de hjul här än spring­an­de tas­sar. På grey­hound-lop­pen un­der kväl­lar­na trängs ar­be­ta­re för att spe­la bort sin lön på någ­ra tröt­ta, gam­la hun­dar.

Mid­dag på en re­stau­rang i Cor­niche.

Hö­ger En dörr vid ba­sen av mi­na­re­ten i Has­san II:S mos­ké. Längst till hö­ger Er­far­ne bu­tiks­in­ne­ha­va­ren

Said bin Said hand­lar med an­tik­vi­te­ter. En port i me­di­nan. Väns­ter Cy­klis­ter tar si­na varv i gam­mal­mo­di­ga Sta­de Vélo­dro­me.

Hö­ger Ho­tel Tran­sat­lan­ti­que från 1922. Ca­sab­lan­cas kust­si­da Cor­niche är po­pu­lär un­der kvälls­pro­me­na­der­na. Väns­ter Gam­la fo­ton och and­ra pryd­nads­sa­ker vid Mar­ché Cen­tra­le. Hö­ger En mark­nads­bo un­der vi­lan.

Pre­cis som kyr­ko­går­den och sto­ra de­lar av frans­ka Casablanca lö­per även Vélo­dro­men en risk för att jäm­nas med mar­ken. Allt ef­tersom mark­pri­ser­na skju­ter i höj­den ham­nar i prin­cip allt frans­män­nen läm­nat ef­ter sig i fa­ra. Gam­la vil­lor, hy­res­hus, va­ru­hus och bu­ti­ker rivs i en alar­me­ran­de fart. Nä­ra Sta­de Vélo­dro­me ut­käm­par en riv­nings­ku­la en strid med en fa­ger li­ten vil­la, om­fam­nad av bou­gain­vil­lea och för­vux­na pal­mer.

Mitte­mot tu­mul­tet och dam­met vän­tar Ab­dul-ka­der i skug­gan. Han är en av hundratals skräple­ta­re som be­ta­lar någ­ra dir­hams för att räd­da un­dan skat­ter ur de ny­ra­sa­de bygg­na­der­na. Räc­ken i smi­den, bad­kar med föt­ter, häng­rän­nor, pors­lins­ka­kel, per­si­en­ner, föns­ter och ma­hog­nydör­rar – allt hävs upp i vag­nar bakom ås­nor och körs mot det väx­an­de skrot­upp­la­get i Soca de Mo­i­na.

Ab­dul-ka­der drar öm­sint en hand över kan­ten på ett enormt art déco-hand­fat till­ver­kat i Pa­ris för en livs­tid se­dan. ”Min fru sä­ger att jag är sen­ti­men­tal”, sä­ger han, ”och att jag in­te bor­de bry mig så myc­ket om de här gre­jer­na. Men se här! Det är ett konst­verk!”.

Da­gens fynd har snart sålts vi­da­re till en åter­för­säl­ja­re för en hand­full skrynk­li­ga sed­lar. In­nan han går hemåt för att till­bringa kväl­len med att se på egyp­tis­ka så­po­pe­ror smi­ter han av längs en gränd bakom skro­ten. En la­by­rint av sma­la gång­vä­gar sträc­ker sig åt al­la håll. Den är propp­full av små an­tik­af­fä­rer pac­ka­de från golv till tak med gods. Det mesta här­stam­mar från mel­lan­k­rigs­å­ren och den frans­ka eran. Där finns gram­mo­fon­spe­la­re, me­ka­nis­ka es­presso­ma­ski­ner, hö­gar av gam­la ma­ga­sin ihop­bund­na med snö­ren, fo­to­al­bum, kan­de­lab­rar, pip­ställ och be­stick­lå­dor.

Ab­dul-ka­der drar ut en lä­de­rin­bun­den an­teck­nings­bok från sin

”DEN GAM­LA STA­DEN ÄR EN AV CA­SAB­LAN­CAS MINST UPP­MÄRK­SAM­MA­DE SKAT­TER.”

skjor­ta och räc­ker över den till en av bu­tiks­in­ne­ha­var­na. Om­sla­get är fuk­tigt av svett och si­dor­na fyll­da med tät, fransk skrift. ”De hit­ta­de den un­der gol­vet i vil­lan”, sä­ger han. ”Den kan va­ra värd myc­ket för rätt per­son”. Li­te se­na­re, med fic­kan full av sed­lar, är Ab­dul-ka­der strax hem­ma. Hell­re än att bo i art déco-kvar­te­ret fö­re­drar han det gam­la me­di­na, in­te mer än ett sten­kast från den sto­ra bou­le­var­den.

Fran­so­ser­na bygg­de en mur kring den gam­la sta­den. De tyck­te den var en na­gel i ögat och gjor­de sitt bäs­ta för att ig­no­re­ra den. Med sitt nät­verk av sma­la ga­tor är det en av Ca­sab­lan­cas minst upp­märk­sam­ma­de skat­ter. Me­di­nan är full av ak­ti­vi­te­ter från mor­gon till kväll och har va­rit det un­der de se­nas­te 100 åren. Här finns vag­nar fyll­da till bräd­den med to­ma­ter, me­lo­ner och kak­tus­fi­kon. Män spe­lar dam med upp­åt­vän­da flask­lock me­dan kvin­nor­na ut­by­ter se­nas­te nytt i dörr­öpp­ning­ar­na. Bar­nen drar fram ge­nom ga­tor­na med tunn­band el­ler bär på fa­mil­jens bröd på plat­ta trä­fat till grädd­ning i den ge­men­sam­ma ug­nen.vat­ten­för­säl­ja­re i rö­da skjor­tor ring­er i si­na kloc­kor. Möd­rar has­tar till bad­hu­set med si­na dött­rar, bä­ran­de på plast­hin­kar.

När vi åter­vän­der till den krist­na kyr­ko­går­den hål­ler Mo­ham­med på att av­slu­ta för da­gen. ”Jag äg­nar mi­na da­gar åt att se ef­ter de krist­na här”, sä­ger han. ”Och jag kän­ner ett stort an­svar gente­mot dem och de­ras fa­mil­jer. Även om jag ser ef­ter dem så är jag in­te själv kris­ten. Vi som är tro­en­de i bå­da re­li­gi­o­ner­na kal­las Bo­kets folk. Vi är bund­na till vår tro på sam­ma Gud.”

Mo­ham­med lå­ser dör­ren i den vit­tvät­ta­de mu­ren och sneg­lar ner på sitt arm­bandsur när kväl­lens bö­ne­u­t­rop hörs över Casablanca. Jag mås­te skyn­da mig”, för­kla­rar han. ”Det är dags för mig att be mi­na bö­ner i mos­kén!” Tahir Shah har haft en lång kär­leks­af­fär med den­na miss­för­ståd­da stad och ut­fors­kat den i sin bok Ka­li­fens hus: Ett år i Casablanca.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.