Jag kän­ner mig en­sam – trots hund­ra­tals vän­ner

En­sam­het. Förr var vi tvung­na att ringa el­ler träf­fa nå­gon för att få re­da på om hen har fär­gat hå­ret, köpt en ny trö­ja, mö­ble­rat om hem­ma el­ler ätit en sal­lad till lunch. Vi tog till­va­ra och vär­de­ra­de vän­skap på ett an­nat sätt än vi gör i dag, skri­ver Je

Metro Sweden (Göteborg) - - Metro Debatt - JEN­NI­FER LUNDKVIST

Jag har tre­hund­ratju­go­fem vän­ner. Folk skul­le sä­kert av­un­das mig med ett så stort so­ci­alt nät­verk. Jag är en ung tjej som job­bar i Stock­holm och har över tre­hund­ra vän­ner. Siff­ran im­po­ne­rar, även på mig själv. Tre­hund­ratju­go­fem per­so­ner.

Det finns ba­ra ett pro­blem: de finns in­te på rik­tigt. Det är per­so­ner som jag gått på sam­ma sko­la som, stu­den­ter från hög­sko­lan som jag gjort grupp­ar­be­ten med och per­so­ner som kän­ner nå­gon som jag kän­ner, men som jag själv ald­rig har träf­fat. Det är fa­milj, kol­le­gor och po­ten­ti­el­la vän­ner.

Jag har tre­hund­ratju­go­fem vän­ner. På Fa­ce­book.

Det sägs att

ål­der ba­ra är en siff­ra och sam­ma sak gäl­ler Fa­ce­book-vän­ner. En siff­ra som be­skri­ver nå­got (el­ler nå­gon) rent fy­siskt som du in­te kan ta på. Förs­ta gång­en jag an­vän­de Fa­ce­book var un­der gym­na­si­et. Året var 2009 och på en vec­ka ha­de jag fått ihop över hund­ra vän­ner.

Förs­ta året skrev nio per­so­ner när jag fyll­de år, året ef­ter skrev fem­tio­fem. År 2016 skrev sex­tio­nio per­so­ner och 2017 var det ne­re på fem­tio. Men ha­de in­te Fa­ce­book skvall­rat skul­le nog ba­ra en hand­full per­so­ner kom­mit ihåg det på egen hand.

Bland mi­na

tre­hund­ratju­go­fem så kal­la­de vän­ner finns hund­ra­tals män­ni­skor som be­va­kar allt jag läg­ger upp. Män­ni­skor som ser allt men som in­te age­rar trots att nå­got är fel. Jag är in­te bätt­re själv, jag be­va­kar dag­li­gen per­so­ner i mitt flö­de ut­an att var­ken gil­la el­ler kom­men­te­ra. Jag hör säl­lan av mig till gam­la be­kan­ta men om jag skul­le gö­ra det, vad skul­le vi då pra­ta om? Jag vet re­dan allt. Jag vet vem som flyt­tat, vem som fått nytt jobb och vem som har fått barn.

I en ar­ti­kel

i Metro i april 2018 be­rät­tar pro­fes­sor Pe­ter Strang hur en­sam­het på­ver­kar oss bå­de fy­siskt och psy­kiskt. Där står det att man kan ha 400 yt­li­ga vän­ner på Fa­ce­book men att man sak­nar kva­li­ta­tiv vän­skap.

Vi män­ni­skor le­ver för att bli sed­da. Det finns en trygg­het i att vi syns i flö­det hos hund­ra­tals män­ni­skor även om de in­te bryr sig om oss. Det är vik­tigt med många vän­ner för man vill in­te va­ra en­sam. En­sam­het är ta­bu. Vi jäm­för oss he­la ti­den med de som vi tror är vå­ra vän­ner, men det är skill­nad på vän och vän. En Fa­ce­book-vän be­va­kar dig och i bäs­ta fall gil­lar det du gör, äter el­ler hur du ser ut. Kans­ke har den här per­so­nen (pre­cis som du) glömt var­för du över hu­vud ta­get finns med i vän­ner­lis­tan. En rik­tig vän frå­gar hur du mår, trös­tar dig när du grå­ter, får dig att skrat­ta, kom­mer ihåg din fö­del­se­dag och sak­nar dig när du in­te är där.

Om vi le­ker

med tan­ken att Fa­ce­book skul­le för­svin­na, hur många vän­ner skul­le vi ha då? In­nan so­ci­a­la me­di­er var vi tvung­na att fy­siskt gö­ra nå­got för att be­hål­la vå­ra vän­ner. I dag kan vi en­kelt lå­ta bli att ta bort dem. Förr var vi tvung­na att ringa el­ler träf­fa nå­gon för att få re­da på om hen har fär­gat hå­ret, köpt en ny trö­ja, mö­ble­rat om hem­ma el­ler ätit en bön­sal­lad till lunch. Vi tog till­va­ra och vär­de­ra­de vän­skap på ett an­nat sätt än vi gör i dag.

Jag har tre­hund­ratju­go­fem så kal­la­de vän­ner, än­då kän­ner jag mig en­sam.

FO­TO: PEX­ELS

In­nan so­ci­a­la me­di­er vär­de­ra­de vi och tog till­va­ra på vän­skap på ett helt an­nat sätt, skri­ver Jen­ni­fer Lundkvist.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.