ÄN­NU EN KRÖ­NI­KA OM KENT? OR­KA J

Metro Sweden (Stockholm) - - Kolumn -

ag har sett Kent li­ve så många gång­er att den star­kas­te upp­le­vel­sen på de­ras sista spel­ning, på Te­le 2 Are­na i lör­dags, in­te är mu­si­ka­lisk. Ban­dets kar­riär var så lång och lägsta­ni­vån så hög att de ha­de kun­nat ge­nom­fö­ra tre kon­ser­ter i rad ut­an att spe­la en låt två gång­er och det skul­le ha bli­vit li­ka bra än­då. Det star­kas­te är i stäl­let när Joc­ke Berg plöts­ligt över­väl­di­gas av käns­lor och in­te kla­rar att pre­sen­te­ra ban­det el­ler ta av­sked som ti­di­ga­re un­der tur­nén. Ögon­blic­ket när vi al­la skiljs åt blir för stort. Det finns helt en­kelt inga ord för att vi an­das, tän­ker, kän­ner sam­ma sak. En till krö­ni­ka om Kent, allt­så? Än­nu mer me­lan­ko­liskt na­vel­skå­dan­de med över­ex­po­ne­ra­de dep­proc­ka­re från Eskilstu­na. Or­ka. ”Man blir trött på ditt jäv­la gnäll”, in­vän­der du. Men det rå­kar va­ra en textrad av just Kent från ”Dom som för­svann”, där en barn­kör trött­nar på ve­mo­det i Joc­kes ver­ser. Du för­står, ing­et mänsk­ligt är Kent främ­man­de och allt du nå­gon­sin har känt har de re­dan ut­tryckt star­ka­re än du har for­mu­le­rat det för dig själv. Och det är där­för så många kän­ner en så­dan tom­het i dag – och na­tur­ligt­vis för al­la des­sa mör­ka ljud och ge­ni­a­lis­ka me­lo­di­er som själ­vas­te De­pe­che Mo­de har be­römt som ”i grund och bot­ten bra pop­mu­sik”. I två de­cen­ni­er har ban­det följt mig ge­nom li­vet och ton­satt det. När jag hör des­sa lå­tar li­ve för sista gång­en för­flyt­tas jag i min­net till al­la des­sa tids­för­driv att dö för. Till al­la gång­er min ny­föd­da son var oro­lig och ba­ra kun­de som­na in när jag bar runt ho­nom i fam­nen och sjöng ”Ut­an di­na an­de­tag”. Till när Fri­da och jag tå­ga­de ut ef­ter vig­seln me­dan Carolina Wallin Pé­rez sjöng Kents ”747”. Svart som sil­ver.

Kent kom­bi­ne­ra­de psy­ko­lo­giskt och geo­gra­fiskt ut­an­för­skap med am­bi­tio­nen att gö­ra nå­got all­de­les eget. Där­för kun­de de bå­de svag­het och över­läg­sen­het, lo­ser­käns­la och stor­hets­van­sin­ne. De be­stäm­de sig re­dan från bör­jan för att bli Sve­ri­ges störs­ta rock­band men blev än­då all­tid för­vå­na­de när nå­gon kom på de­ras spel­ning­ar. Vi mot värl­den.

Al­la som in­te vil­le el­ler kun­de pas­sa in kun­de iden­ti­fi­e­ra sig. En­sam­het kan ge en oer­hörd ge­men­skaps­käns­la. De få jag träf­fa­de som av­skyd­de Kent var på­fal­lan­de of­ta de som så gär­na vil­le an­pas­sa sig, fin­na en roll, klätt­ra. Men de föll för­stås till fö­ga när Kent blev störst. Vil­ket de blev del­vis för att de höll på sin in­tro­ver­sion och in­tegri­tet. Du får ald­rig se dem i lek­pro­gram el­ler i hem­ma hos. In­te ens i någ­ra in­ter­vju­er.

Kent gjor­de allt på sitt sätt, pre­ten­tiöst, ut­an skam och ur­säk­ter. Och de av­slu­ta­de allt på sam­ma sätt, li­ka egen­sin­nigt, med den störs­ta och skö­nas­te sho­wen nå­gon­sin. Det är så vac­kert, jag slu­tar an­das, glöm­mer var jag är. Jag ba­ra blun­dar, lyss­nar, nju­ter av min värld. Ti­den går, om hund­ra år är du stjärn­damm, min vän.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.