DA­GAR­NA GÅR OCH LÄM­NAR BAKOM SIG ETT ÅR

Metro Sweden (Stockholm) - - Kolumn -

in gam­la katt tit­tar ut ge­nom fönst­ret på da­gar­na som går och jag av­un­das hen­ne li­te: Hon ser ögon­blick, men knap­past da­gar och i vart fall in­te år och än mind­re år­tion­den. Hon sä­ger in­te att det el­ler det året var det värs­ta el­ler bäs­ta hon va­rit med om. Det är ögon­blick hon upp­le­ver, och jag vet in­te ens i vil­ken grad hon minns svun­na ögon­blick. Kat­ter är på det sät­tet märk­ligt tid­lö­sa – höj­da över ka­lend­rar­nas tid ge­nom att va­ra ned­sänk­ta i de und­fly­en­de ögon­sträc­ker blic­ken. Jag mig fram och klap­par hen­ne, i hopp om att nå­got av hen­nes tid­lös­het ska över­fö­ras till mig. 2016 var ing­et bra år, sägs det över­allt. Kanske ett av de värs­ta i man­na­min­ne, häv­dar nå­gon och räkTrumps nar upp val­se­ger, den to­ta­la ödes­läg­gel­sen av Alep­po, de dö­da på Me­del­ha­vet el­ler de onor­ma­la tem­pe­ra­tu­rer­na i Ark­tis. Det är sant. Men jag för­be­fria sö­ker mig från att räk­na ti­den i en­skil­da år. Vi le­ver in­te i år. Ock­så vi le­ver i ögon­blick, som i sig ut­gör enor­ma sam­man­flö­den av allt som ti­di­ga­re hänt och myc­ket av det vi hop­pas på. Ett an­nat sätt att se på 2016 skul­le då va­ra att det var ett år då en rad dyst­ra or­saks­sam­man­hang och vå­gor kul­mi­ne­rar och når ett slags dys­ter fi­nal. Trumps val­se­ger? Den är in­te oför­klar­lig. Tret­tio år av dokt­ri­när mark­nads­li­be­ra­lism och fem­ton år av ny­kon­ser­va­tism föd­de så myc­ket fru­stra­tion och miss­nö­je att en Trump blev möj­lig. Men jag ser hans upp­dykan­de på den po­li­tis­ka sce­nen som en kul­men på lång­va­ri­ga och dyst­ra tren­der som kan va­ra på väg att full­bor­das.

Jag för­sö­ker stå i mitt lil­la ögon­blick och se så långt till­ba­ka jag förmår och så långt fram­åt jag kan. Jag för­sö­ker lyf­ta mig ur ett en­skilt år. Var­je an­sats att för­sö­ka tän­ka lång­sik­tigt ska­par ett slags op­ti­mism.

Vi kan va­ra säk­ra på att kri­get i Sy­ri­en in­te kom­mer att va­ra i all evig­het. En kul­men kan ha nåtts. Och kli­mat­var­ning­ar­na kom­mer nu så pass tätt att det ba­ra är en tids­frå­ga in­nan al­la po­li­ti­ker mås­te ta dem på det all­var de hitin­tills in­te har gjort.

Karl Marx skrev en gång någ­ra hopp­ful­la ra­der med föl­jan­de in­ne­börd: Män­ni­skan lö­ser de pro­blem hon ställs in­för. Men det sker in­te för­rän al­la ten­den­ser i de sy­stem hon rå­kar le­va i kul­mi­ne­rat och full­bor­dats.

Min gam­la katt går näs­tan ald­rig ut på vin­tern, för­u­tom vis­sa över­dri­vet mil­da barn­vin­ter­da­gar. Hon lig­ger där, vi­lan­de i si­na ögon­blick, vid si­dan av den da­tor där jag skri­ver det här. Så jag tar hen­nes lugn och läg­ger till all den oro över allt jag ser och hör – plus den op­ti­mism som kom­mer ur för­sö­ket att tän­ka över läng­re tid.

Mjau sä­ger hon. Mjau sva­rar jag. Och da­gar­na går och läm­nar bakom sig ett år.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.