NOR­MAL-NORMEN HAR OSS ALLIHOP I ETT STRYP­GREPP J

Metro Sweden (Stockholm) - - Kolumn -

ag är en vand­ran­de di­a­gnos­buffé. AD­HD, OCD (tvångs­tan­kar), IBS-mage, syn­fel, då­ligt pig­ment... Ja, ni hör ju. Man kan ju näs­tan tro att jag vill ver­ka li­te spe­ci­ell. Nor­mal-normen har ju an­nars oss allihop i ett hyf­sat oskönt stryp­grepp. De som av­vi­ker får gi­vet­vis ti­digt i li­vet ve­ta hut. På da­gis blev jag stämp­lad som ”ud­da”. Se­dan dess har det epi­te­tet hängt med. Som att många in­te vet hur de ska för­hål­la sig till oss som på ett el­ler fle­ra sätt av­vi­ker från nor­mal-normen. I stäl­let för att mest kon­sta­te­ra att ”ja­happ, du är så du” ska det ju vär­de­ras och re­cen­se­ras in ab­sur­dum. Och så det där man gär­na kal­lar ”det svens­ka”. Den ofrån­kom­li­ga anklagelsen (som lin­das in som en li­ten oskyl­dig frå­ga) om att man min­sann för­sö­ker va­ra så him­la spe­ci­ell. För spe­ci­el­la män­ni­skor är näs­tan li­ka skräm­man­de som can­cer. En ud­da få­gel men som än­då in­te pas­sar in i ens ex­ak­ta mall av ens en­di­men­sio­nel­la nid­bild av en ud­da få­gel. Ujuj så be­svär­ligt att be­hö­va för­hål­la sig till. Vi som pre­cis ha­de klub­bat ige­nom en nor­mal-norm här och så kom­mer du och av­vi­ker. Att av­vi­ka. Att be­hö­va byg­ga en mur av nästin­till ra­di­o­styrd ils­ka gente­mot in­to­le­ran­sen som bor li­te över­allt. Att bli ex­klu­de­rad i stäl­let för in­klu­de­rad. Att få va­ra med i ge­men­ska­pen på nå­der. Om man är den ro­li­ga clow­nen, all­tid re­do för ett själv­ha­tiskt skämt. Att ald­rig rik­tigt ba­ra få ex­i­ste­ra ut­an att ur­säk­ta sig. Att kon­stant på­min­nas om an­norlun­da­ska­pet, och hur märk­ligt det trots allt är. Trots att hund­ra­tu­sen­tals svens­kar le­ver med en bok­stavs­di­a­gnos. El­ler an­nan så kal­lad egen­het. Ut­stic­kar­na. Nor­mal-norm­ho­tar­na. Vi kanske in­te mest strä­var ef­ter att ver­ka spe­ci­el­la? Vi kanske mer... Har trött­nat på att strä­va ef­ter att pas­sa in till vil­ket pris som helst. Att för­sö­ka pres­sa en boll ge­nom ett fyr­kan­tigt hål gör gans­ka ont. Till slut blir man skavd och jäv­lig. Man lac­kar ur på he­la kon­cep­tet med att man ens för­vän­tas kom­ma ner i det där fyr­kan­ti­ga hå­let. Att al­la ska rym­mas i sam­ma li­ka­dant. Och så po­la­ri­se­rar man sig själv. Spe­lar på att man är så him­la ud­da och spe­ci­ell. Pe­kar fuck you åt allt och al­la, i ren fru­stra­tion. Över att näs­tan ald­rig ba­ra få kän­na sig to­talt ex­istens­be­rät­ti­gad.

Så många gång­er jag tänkt ”var­för är det så myc­ket fel på mig?! Var­för kan jag in­te ba­ra va­ra mer som folk är mest?!”. Men hur är ”folk mest”? Hur myc­ket an­norlun­da­skap döljs och göms egent­li­gen när man bör­jar sy­na den gråa mas­san? Hur många för­äld­rar lig­ger vak­na om nät­ter­na över att de­ras äls­ka­de ung­ar in­te får va­ra som de är, för att nor­mal-normen har oss al­la i sitt för­ban­na­de stryp­grepp?

Så ock­så här. Kloc­kan vi­sar 02.30 och jag stry­ker min sons sovsvet­ti­ga ka­lufs, grå­ter tyst. Av räds­la. Räds­la över att han kanske kom­mer be­hö­va gå ige­nom sam­ma krig som jag. Det evi­ga kri­get mot den gråa, räd­da mas­san. Att hans even­tu­el­la an­norlun­da­skap ska bli li­ka käm­pigt som mitt. Att värl­den trots allt in­te har gått fram­åt.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.