ETT NYTT SÄTT ATT SÄ­GA MADONNA OCH HORA G

Metro Sweden (Stockholm) - - Kolumn -

ud vad jag har pro­blem med ”duk­ti­ga flic­kor”. Ut­tryc­ket an­vän­des ti­di­ga­re om den sorts kvin­nor som bör­jar blö­da näs­blod om in­te allt är per­fekt, och to­nen var all­tid ned­lå­tan­de. Det var il­la. Se­dan blev det än­nu vär­re. För ett par år se­dan bör­ja­de näm­li­gen som­li­ga stolt kal­la sig själ­va ”duk­ti­ga flic­kor” i ett för­sök åter­er­öv­ra ut­tryc­ket, li­te på sam­ma sätt som ho­mo­sex­u­el­la män en gång åter­er­öv­ra­de or­det ”bög”, an­tar jag. I da­gar­na kom så den li­be­ra­la po­li­ti­kern Bir­git­ta Ohls­son ut, med de­batt­bo­ken ”Duk­ti­ga flic­kors re­vansch”.

Vi kan bort­se från det ir­ri­te­ran­de i att vux­na tror sig gö­ra nå­got fri­het­ligt, fe­mi­nis­tiskt när de bok­stav­li­gen för­mins­kar sig själ­va till barn, att kvin­nor kal­lar sig flic­kor. Vi kan i stäl­let gå di­rekt på det där med ”duk­tig”: Vad be­ty­der det? Jo, un­ge­fär ”kom­pe­tent”. Men ”kom­pe­tent” är ba­ra en li­ten del av den duk­ti­ga flic­kan, för hon är svår­fång­ad. Man får lik­som puss­la ihop hen­ne ut­i­från de självut­nämn­da duk­ti­ga flick­kvin­nor­nas de­fi­ni­tion. De be­skri­ver al­la nå­gon som en­vist job­bar sig upp, som är miss­för­stådd och un­derskat­tad. Den duk­ti­ga flic­kan har bra be­tyg, hon ”är tyst och snäll och stäl­ler in­te till be­svär. Hon gör som hon blir till­sagd. Det är ord­ning på hen­ne”, me­na­de för­fat­ta­ren The­re­se Boh­man i en in­tres­sant es­sä 2015. DN:s El­sa Ku­gel­berg fyll­de i att hon orätt­vist ”an­kla­gas för att tro att hon är bätt­re än and­ra” och upp­ma­na­de om­värl­den att bac­ka den duk­ti­ga flick­kvin­nan Alice Te­o­do­re­scu. Hon är Gö­te­borgs-Pos­tens po­li­tis­ka re­dak­tör. Hon kom till Sve­ri­ge när hon var fem år, och plug­ga­de så hårt att hon snart blev en av de bäs­ta i klas­sen på svens­ka, det­ta har hon ta­git upp bå­de i ledar­tex­ter och som­marprat. Men ty­värr: ”I Sve­ri­ge finns på si­na håll ett fun­da­men­talt för­akt för fram­gång.” Även Bir­git­ta Ohls­son ser den duk­ti­ga flic­kan som ”osvensk”. I sin nya bok ger hon livs­råd som att man ska ”sä­ga ja till makt” och ”se till att ha peng­ar, cash is queen”. ”I själ­va ver­ket är vi fö­re­bil­der”, med­de­la­de hon i TV4. Ni vet det där jag sa om att bort­se från det ir­ri­te­ran­de i att vux­na kvin­nor för­mins­kar sig själ­va till flic­kor? Låt oss även bort­se från att skä­let till att vis­sa in­te tar sig nå­gon­stans knap­past är att de är för in­kom­pe­ten­ta och för ”svens­ka”. Att de­ras us­la livs­vill­kor in­te be­ror på att de sä­ger nej till makt och glöm­mer att se till att ha peng­ar. Och låt oss bort­se från att den kvin­na som all­tid ”gör som hon blir till­sagd” kom­mer att tving­as bö­ja nac­ken så myc­ket att hon till slut får pro­blem med rygg­ra­den. Mitt störs­ta pro­blem med ”duk­ti­ga flic­kor” är att de i själ­va ver­ket för­stär­ker ett uråld­rigt, en­fal­digt mot­sats­för­hål­lan­de, näm­li­gen det som sä­ger att det ba­ra finns två sor­ters kvin­nor: de go­da och de då­li­ga. Kom­pe­ten­ta, tys­ta och sträv­sam­ma klass­re­se­nä­rer och in­kom­pe­ten­ta, skrä­ni­ga och la­ta kvar­bliv­na som får skyl­la sig själ­va. För att de­la in kvin­nor i duk­ti­ga och oduk­ti­ga är ba­ra ett nytt sätt att sä­ga madonna och hora.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.