NU LÄMNAR JAG ÖVER STAFETTPINNEN TILL DIG J

Metro Sweden (Stockholm) - - KOLUMN -

ag skrev min förs­ta Metro­ko­lumn 2009, för näs­tan åt­ta år se­dan. När jag tit­tar ige­nom ar­tik­lar­na ser jag att de speg­lar dra­ma­tis­ka år. Över­vak­ning, tull­mu­rar och ra­sism. Eu­rokris, skul­der och ar­bets­lös­het. Ara­bisk vår, Mel­la­nöstern­ka­os och ter­ror. Väns­terns hopp Ve­ne­zu­e­la kol­lap­sa­de och ett allt mer ty­ran­niskt Ryss­land in­va­de­ra­de Ukrai­na. USA gick från att ha sin förs­ta svar­te pre­si­dent till att ha sin förs­ta rys­ke pre­si­dent.

Men de mänsk­li­ga fram­ste­gen har fort­satt. Trots al­la kri­ser ska­pa­des näs­tan 20 pro­cent av allt väl­stånd mänsk­lig­he­ten nå­gon­sin har upp­nått un­der des­sa kor­ta åt­ta år. Vi har fått histo­ri­ens mest avan­ce­ra­de red­skap för att re­sa, kom­mu­ni­ce­ra, lä­ra oss och bo­ta sjuk­do­mar. 190 män­ni­skor har lyfts ur ex­trem fat­tig­dom var­je mi­nut se­dan 2009. Bar­na­död­lig­he­ten mins­ka­de så myc­ket att det är som om vi var­je dag und­vi­ker två flyg­kra­scher (två 747:or fyll­da med barn).

Det möns­ter som fram­trä­der är att fan­tas­tis­ka sa­ker hän­der när män­ni­skor är fria att ut­fors­ka ny kun­skap och ny tek­nik och att spri­da re­sul­ta­tet med varand­ra, över grän­ser. Men ka­ta­stro­fer in­träf­far när vis­sa tar sig makt att sa­bo­te­ra des­sa fri­vil­li­ga sam­ar­be­ten. Om fram­ste­gen ska fort­sät­ta måste vi tro på fri­he­ten och miss­tro över­he­ten.

Den kanske störs­ta för­änd­ring­en se­dan 2009 hand­lar om hur vi tar till oss och spri­der kun­skap. Då ha­de vi ba­ra ta­git de förs­ta stapp­lan­de ste­gen på Fa­ce­book och Twit­ter. Se­dan gick in­for­ma­tion på noll­tid från brist­va­ra till över­skott, och då för­lo­ra­de me­di­e­e­li­ten (ja, in­klu­si­ve mig) mak­ten över kom­mu­ni­ka­tio­nen. I dag kan vem som helst ta­la till en po­ten­ti­ell masspublik. Det är en un­der­bar ut­veck­ling, men in­ne­bär ock­så pro­blem.

Som Hans Ros­ling kon­sta­te­ra­de är män­ni­skan ett oro­ligt släk­te. Vi mis­sar al­la fram­steg och delar främst det värs­ta vi hör ta­las om. Där­för vak­nar vi var­je mor­gon med skräck i vå­ra flö­den och stress­hor­mo­ner i blo­det. Räd­da män­ni­skor är in­te fri­het­li­ga och to­le­ran­ta, ut­an ro­par på star­ka män – en Chá­vez, en Pu­tin, en Trump – för att ge dem trygg­het och off­ra syn­da­boc­kar. Mak­ten äls­kar räd­da män­ni­skor. Sär­skilt om vi är räd­da för varand­ra.

I dag är vi al­la jour­na­lis­ter och re­dak­tö­rer – och då måste vi ock­så al­la ta ett jour­na­lis­tiskt an­svar. Vad är det för histo­ri­er du spri­der? Vet du att det är kor­rekt och re­le­vant el­ler lå­ter det li­te för bra för att va­ra sant? Vem är käl­lan och vad har hen för agen­da? Har du kol­lat med Metros Viralgranskaren el­ler Sno­pes.com så du in­te spri­der des­in­for­ma­tion? Det är ditt an­svar nu. Så när jag i och med det­ta skri­ver min sista ko­lumn i Metro lämnar jag in­te ba­ra över stafettpinnen till min ef­ter­trä­da­re, ut­an även till dig. Du är var­je dag med och ska­par den världs­bild som av­gör hur de kom­man­de åt­ta åren ska bli.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.