Kropp­het­sen gjor­de mig ät­störd – mitt i gra­vi­di­te­ten

Det en­da jag såg var per­fek­ta, vält­rim­ma­de och brun­brän­da krop­par, även om det så klart in­te var så i verk­lig­he­ten. Men ett par styc­ken räck­te för att knäc­ka mig full­stän­digt, skri­ver Pet­ra Mån­ström.

Metro Sweden (Stockholm) - - Debatt - PET­RA MÅN­STRÖM, JOURNALIST OCH FÖRFATTARE

Som en flod­häst som bli­vit ner­släppt i ett av­snitt av Bay­watch. Så kän­de jag mig när jag för ett par år se­dan var höggra­vid och be­fann mig på en ita­li­ensk strand.

Det en­da jag såg var per­fek­ta, vält­rim­ma­de och brun­brän­da krop­par, även om det så klart in­te var så i verk­lig­he­ten. Men ett par styc­ken räck­te för att knäc­ka mig full­stän­digt.

På Instagram följ­de jag Sa­rah Stage, mest känd som fo­to­mo­del­len som ha­de syn­li­ga magru­tor när hon var gra­vid i ni­on­de må­na­den. Att se bil­der av hen­ne bi­drog knap­past po­si­tivt till sy­nen på min kropp.

Jag är knap­past en­sam om att ha ett för­flu­tet med ät­stör­ning­ar, det är ty­värr sna­ra­re nor­malt nu­me­ra. Stu­di­er vi­sar att var fem­te 7-årig flic­ka i Sve­ri­ge vill bli sma­la­re och näs­tan varan­nan gym­na­si­etjej ban­tar. Det går knappt att fat­ta hur sjukt det är. Hur otro­ligt snett det har gått här.

Det. Är. Ba­ra. Helt. Jäk­la. Sjukt.

När jag ha­de ta­git mig hem från den där sol­se­mestern i Ita­li­en och sut­tit någ­ra tim­mar i te­ra­pi­sof­fan hos min psy­ko­log kom jag ut på and­ra si­dan.

Det där kna­si­ga ät­stör­ningstän­ket från förr ha­de ak­ti­ve­rats igen un­der min gra­vi­di­tet.

Där i sof­fan in­såg jag hur full­stän­digt ga­let det är att slö­sa sin tid ovan­för jord med att no­ja över hur man ser ut.

Jag av­följ­de Sa­rah Stage och fyll­de mitt in­sta­flö­de med bil­der och tex­ter som pep­pa­de på rätt sätt. Slöt fred med min kropp för fem­tio­elf­te gång­en och be­stäm­de mig för att den här gång­en ska det va­ra li­vet ut. Men jag är ett le­van­de be­vis på hur lätt det är att tril­la till­ba­ka i osun­da tan­kar om sin kropp.

För många med ät­stör­nings­för­flu­tet hän­der det sa­ker när man ser per­fek­ta krop­par. Det är som att bju­da en al­ko­ho­list på vin: Det går in­te att ta en en­das­te li­ten sipp, för då tril­lar man dit igen. Det en­da som fun­ge­rar är att av­stå helt. Men i dag är det ju full­stän­digt omöj­ligt att fre­da sig mot det stän­di­ga flö­det av flex­an­de musk­ler och mi­ni­ma­la bi­ki­nis.

Ty­värr vet jag hur det är, jag är ju själv journalist. Att sä­ga åt en tid­ning att ald­rig mer ha en ru­brik på te­mat ”Så kom­mer du i form in­för som­ma­ren” vo­re det­sam­ma som att sä­ga åt tid­ning­en att be­gå tjäns­te­fel.

Så hur myc­ket vi än ogil­lar det pop­par de där ar­tik­lar­na upp var­je år, li­ka sä­kert som Kal­le An­ka på julaf­ton.

Så, vad gör vi? Tar på oss bad­klä­der­na och nju­ter, utan att bry oss det mins­ta om vad and­ra tyc­ker? Ja! Det är det en­da som fun­ge­rar för mig. Jag för­sö­ker att va­ra op­ti­mis­tisk (ide­a­lis­tisk?) och hop­pas att vi till­sam­mans kan gö­ra skill­nad. Och för att nå dit mås­te vi pep­pa varand­ra. Ge hell­re en kom­pli­mang för myc­ket än för li­te. Be­röm per­son­lig­het hell­re än ut­se­en­de. Jag tror att det blir lät­ta­re ju mer man övar. Det finns plats på stran­den för al­la, det har det för­stås all­tid gjort. Även för de som kän­ner sig som flod­häs­tar bland Bay­watch­bru­dar. Kanske spe­ci­ellt för dem.

FO­TO: REX

”När jag ha­de ta­git mig hem från den där sol­se­mestern i Ita­li­en och sut­tit någ­ra tim­mar i te­ra­pi­sof­fan hos min psy­ko­log kom jag ut på and­ra si­dan”, skri­ver Pet­ra Mån­ström om kropps­fix­e­ring­en hon ar­be­tar för att bli kvitt.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.