Min su­gar­dad­dy – var­ken sex­ig el­ler spän­nan­de

Metro Sweden (Stockholm) - - Fredag Med Metro - CISSI WALLIN Skri­bent

Den se­nas­te ti­den har be­grep­pet »su­gar­dad­dys« fått ny luft. An­led­ning­en – en dej­tingsajt som ska mat­cha just ri­ka män med yng­re kvin­nor som vill ha en »lyx­ig till­va­ro« mot att... sme­ka des­sa ri­ka gub­bars ol­lon och egon.

Tänk­te de­la med mig av min er­fa­ren­het av det­ta. Av en så kal­lad su­gar­dad­dy. Se det­ta som en bru­talär­lig re­cen­sion di­rekt från den fu­la verk­lig­he­ten.

Jag var 25. Träf­fa­de en gub­be, som vi kan kal­la Mats, via ge­men­sam­ma be­kan­ta. Mats var 40 plus men såg ut som nå­got som le­gat och dam­mat i ett för­råd på en Ro­ta­ry­klubb se­dan 1982. Li­te småtjock, högst tvi­vel­ak­tig håll­ning. Högst me­di­o­ker hu­mor, bris­tan­de självin­sikt. Li­ka sex­u­ellt spän­nan­de som en hel­täck­nings­mat­ta i ett kon­fe­rens­rum på Scan­dic i Väs­terås. Mats ha­de egent­li­gen ingen­ting, för­u­tom myc­ket peng­ar. Och jag var ung, na­iv och ha­de in­bil­lat mig att det skul­le va­ra coolt att nå­gon gång i li­vet hänga med en »rik man«. En så­dan som det sägs full­kom­ligt äääls­kar att skäm­ma bort en.

Så, hur blev då vec­kor­na med Mats? Hur var till­va­ron som gold­dig­ger? Ptja, vi satt mest på fa­sci­ne­ran­de trå­ki­ga mid­da­gar med Mats fa­sci­ne­ran­de trå­ki­ga vän­ner. And­ra gub­bar med all­de­les för hög lön i för­hål­lan­de till kom­pe­tens, som upp­fyll­de varen­da kly­scha om sin art. Pra­ta­de gär­na om golf, på ett nästin­till per­ver­te­rat vis. Tog det dy­ras­te på vin­lis­tan ba­ra för att, ut­an att kun­na ett skit om vin. Bar gär­na scarf. För­sök­te fri­se­ra det lil­la hår som än­nu hu­se­ra­de i en gles histo­ria på hu­vu­det. En smy­gan­de svett­lukt, il­la dold av par­fy­men Old Spice.

Hur bort­skämd blev jag då? Mats köp­te pär­lör­häng­en. Så­da­na som ha­de sin stor­hets­tid sam­ti­digt som Christina Schol­lin blev folk­lig via »Varu­hu­set«. Så jag satt där, i mi­na pär­lör­häng­en med Mats och hans golf­kom­pi­sar, på evig­hets­långa mid­da­gar. Ing­en till­ta­la­de mig. De kan ju i och för sig ha miss­ta­git mig för död, jag är ju väl­digt blek. Men det ha­de ju be­tytt att Mats va­rit nek­ro­fil. Vil­ket rim­ligt­vis till och med hans tröt­ta golf­kom­pi­sar bor­de ha re­a­ge­rat över.

Ef­ter någ­ra vec­kors to­tal själs­lig drä­ne­ring dum­pa­de jag Mats. Läm­na­de till­ba­ka pär­lor­na. Knäpp­te upp bral­lor­na och släpp­te en väl­gö­ran­de fjärt.

Jäm­ställd­het. Män som in­te ser på kvin­nor som möb­ler. Ojäm­ställd­het. Ojäm­ställ­da re­la­tio­ner. Ni vet att de säl­lan hål­ler va?

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.