Vems an­svar är det att för­kla­ra låttex­ter för barn? J

Metro Sweden (Stockholm) - - Metro Music -

ag står på ett fält i Re­a­ding, en tim­me ut­an­för Lon­don. Det luk­tar le­ra, can­na­bis och som­mar. Till­sam­mans med 70 000 per­so­ner sjung­er jag högt med i var­je re­fräng, vi sjung­er som om vi känt varand­ra he­la li­vet, vi för­e­nas av mu­si­kens kraft. Lå­tar­na har jag hört hund­ra­tals gång­er, lå­tar som har på­ver­kat mig och kanske för­änd­rat mitt liv. Al­la här ver­kar ha sitt eget för­hål­lan­de till dem. Vis­sa grå­ter, and­ra ba­ra skri­ker. På fes­ti­va­lens störs­ta scen står Emi­nem. Han spe­lar 39 lå­tar från tre de­cen­ni­er och vi får föl­ja med på en re­sa med en ar­tist som gått från ung och arg miss­bru­ka­re till nyk­ter 40-plus­sa­re med barn som är vux­na. Det blon­de­ra­de hå­ret är nu­me­ra ofär­gat och de kniv­skar­pa kind­be­nen täck­ta av skägg­stubb. Men rap­pen är fort­fa­ran­de li­ka ett­rig, pro­vo­ka­tiv och tek­niskt bril­jant.

Jag in­ser hur stor del av mitt liv jag har lyss­nat på Emi­nem. I 20 år har han fun­nits med i min band­spe­la­re, walk­man, mp3, Ipod, och nu på Spo­ti­fy­lis­tor­na. Jag und­rar hur myc­ket hans tex­ter egent­li­gen har på­ver­kat mig. Fär­ga­de hans ar­ga och drog­ro­man­tis­ka lå­tar mig på ett ne­ga­tivt sätt i mi­na ti­di­ga ton­år? Pre­cis som hans in­sikts­ful­la och upp­lyf­tan­de tex­ter of­ta gett mig hopp och mod. Jag är över­ty­gad om att musik bär en spe­ci­ellt kraft som på­ver­kar folk. Med den över­ty­gel­sen fun­de­rar jag på om jag själv som ar­tist och låt­skri­va­re har ett an­svar att tän­ka på vad jag skri­ver om. Bor­de viss musik fil­tre­ras el­ler ska musik släp­pas med re­kom­men­de­rad ål­ders­gräns? Mitt själv­kla­ra svar är nej, det är så klart in­te mitt an­svar som låt­skri­va­re ut­an för­äld­rar­nas att upp­fost­ra si­na barn. Jag mås­te få va­ra helt fri när jag skri­ver. Om mi­na tex­ter skul­le va­ra olämp­li­ga för barn så mås­te det va­ra för­äl­derns upp­gift att för­kla­ra var­för och vad den hand­lar om.

Emi­nem­kon­ser­ten häm­tar jag min femå­ri­ge son på da­gis. Han äls­kar rock­mu­sik, hans fa­vo­rit­lek är »rock­stjär­na«. Un­der det se­nas­te året har han väx­lat mel­lan någ­ra av de störs­ta och mest klas­sis­ka rock­ban­den. Först av­hand­la­des he­la Kiss ka­ta­log, ef­ter det Guns N’ Ro­ses. Men just nu är fa­vo­rit­ban­det Nir­va­na. Vi sät­ter oss i bi­len med det solkla­ra va­let av musik. Då kom­mer frå­gan. »Pap­pa, vad hand­lar den här lå­ten om?« Men hur för­kla­rar jag för en lev­nads­glad femå­ring vad Kurt Co­bain sjung­er ut i »Smells li­ke teen spi­rit«? En låt som de flesta hän­giv­na fans häv­dar hand­lar om he­ro­in, skri­ven av en tungt de­pri­me­rad miss­bru­kan­de man som be­gick själv­mord vid 27 års ål­der. Om det nu är mitt an­svar…

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.