Sko­lan och psy­ki­a­trin svi­ker barn som teck­nar F

Metro Sweden (Stockholm) - - MetroDebatt -

öre­ställ dig att du är 12 år. Du har bli­vit ut­satt för sex­u­el­la över­grepp och tyc­ker att det känns svårt att be­rät­ta om för din om­giv­ning. I just ditt fall är sa­ker li­te ex­tra kom­pli­ce­ra­de. I sko­lan är det ba­ra en del av per­so­na­len som kan ditt språk fly­tan­de, och des­sa till­hör of­ta­re lärar­grup­pen än per­so­na­len i elev­häl­so­tea­met. När du sö­ker hjälp hos Barn- och ung­doms­psy­ki­a­trin (Bup) som ar­be­tar sär­skilt med barn som du är det in­te myc­ket bätt­re där.

mot Barn­kon­ven­tio­nen«, tän­ker du som vux­en om det­ta. »Så kan det väl än­då in­te se ut i Sve­ri­ge?«. Men vi har pre­cis be­skri­vit var­da­gen för en stor grupp dö­va och hör­sel­ska­da­de barn och ung­do­mar för dig. Sve­ri­ge har länge le­gat i fram­kant vad gäl­ler döv­frå­gor. Bland an­nat var vi först i världen med att er­kän­na svenskt tec­ken­språk som dö­vas förs­ta språk och un­der­vis­nings­språk. Nu är vi på väg bak­åt igen. På grund av att man valt att pri­o­ri­te­ra bort tec­ken­språks­kun­nig­he­ten hos den per­so­nal som an­ställs på sko­lor och i vår­den för dö­va och hör­sel­ska­da­de finns det in­te all­tid bra stöd på svenskt tec­ken­språk, dö­vas första­språk, att till­gå. Me­ra säl­lan bru­kar det fin­nas döv­kom­pe­tens, allt­så den kom­pe­tens som en­dast dö­va och hör­sel­ska­da­de be­sit­ter ge­nom egen­upp­lev­da er­fa­ren­he­ter och till­hö­rig­het i sam­ma kultur. Den­na kom­pe­tens finns, men ef­ter­frå­gas in­te all­tid av de som an­stäl­ler.

pri­o­ri­te­ra dö­va och hör­sel­ska­da­de i job­ban­sök­ning­ar till Bop, dövsko­lor och så vi­da­re, na­tur­ligt­vis un­der för­ut­sätt­ning­en att de har rätt kom­pe­tens. Det finns dö­va och hör­sel­ska­da­de med ade­kva­ta ut­bild­ning­ar som in­te får jobb i des­sa in­stan­ser. De­ras ovär­der­li­ga kom­pe­tens pri­o­ri­te­ras bort till för­mån för en hö­ran­de med sam­ma, el­ler mind­re värd, ut­bild­ning. När man väl an­stäl­ler hö­ran­de som in­te kan tec­ken­språk gör man of­tast det ut­an att ge dem nå­gon ge­di­gen ut­bild­ning i svenskt tec­ken­språk. Det­ta trots att det in­te finns en ovil­ja att lä­ra sig tec­ken­språk bland de som an­ställs – tvärtom.

Det­ta blir helt en­kelt en för­lo­ra-si­tu­a­tion för al­la in­blan­da­de. För den som vill kun­na ge hjälp och stöd, för de dö­va som ut­bil­dar sig på hög­sko­lor och uni­ver­si­te­tet och fram­förallt de för dö­va barn som får ta smäl­len. Hur kan det va­ra möj­ligt att dö­va barn be­rö­vas på bland det mest fun­da­men­ta­la i världen – att få ut­tryc­ka si­na käns­lor, i ett rikt väl­färds­land som Sve­ri­ge?

Att det­ta får kon­se­kven­ser är in­te svårt att för­stå. Frå­gan är vem som över­hu­vud­ta­get vin­ner på det här i läng­den. Var har man tänkt att dö­va barns pro­blem och käns­lor ska ta vägen? Tror man att de går över av sig själ­va? Hur kost­nads­ef­fek­tivt blir det när det på­ver­kar dem även som vux­na? Än­nu vär­re är det för de barn som ald­rig får till­gång till döv­kul­tu­ren el­ler tec­ken­språk. Det­ta är en grupp som är svår att fånga och föl­ja upp, just ef­tersom att de in­te går i dövsko­lor.

sko­lor­na be­hö­ver bör­ja ta sitt an­svar. Det får räc­ka nu. Sam­häl­lets nya led­ord i al­la frå­gor och in­stan­ser som gäl­ler dö­va be­hö­ver bli »tec­ken­språk« och »döv­kom­pe­tens«.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.