Sam­häl­let svi­ker de som är svå­rast psy­kiskt sju­ka D

Metro Sweden (Stockholm) - - Metro Debatt -

et finns ett ta­le­sätt som ly­der: »Ett sam­häl­les mog­nad kan av­lä­sas i hur väl man be­hand­lar de svå­rast psy­kiskt sju­ka«. Till de all­var­li­gas­te di­a­gno­ser­na hör schi­zo­fre­ni och au­tism­spektrum­stör­ning. Verk­lig­hets­upp­fatt­ning­en för­vrängs, för­må­gan till so­ci­al in­ter­ak­tion ra­se­ras och själv­käns­lan sjun­ker ner i bot­ten. Me­di­ci­ner lind­rar i bäs­ta fall sym­to­men, men ger sam­ti­digt bi­verk­ning­ar.

Des­sa drab­ba­de in­di­vi­der vill ing­et hell­re än att in­gå i ett so­ci­alt sam­man­hang. En del kan tack va­re lyck­li­ga om­stän­dig­he­ter hit­ta en plats i sam­häl­let, men många ham­nar i ett livs­långt ut­an­för­skap.

När För­säk­rings­kas­san änd­rat sin tolk­ning av reg­ler­na för be­döm­ning av an­sö­kan om sju­ker­sätt­ning, drab­bar det även de svå­rast sju­ka. Schi­zo­fre­na pa­ti­en­ter, märk­ta av ett livs­långt ut­an­för­skap, får av­slag. För­u­tom att upp­re­pa­de för­sök till ar­bets­re­ha­bi­li­te­ring miss­lyc­kats, drab­bas de nu ock­så av att de ne­kas eko­no­misk för­sörj­ning. Of­tast blir fa­milj och åld­ri­ga för­äld­rar rädd­ning­en i den­na olyck­sa­li­ga si­tu­a­tion.

som an­sva­rig psy­ki­a­ter har jag öns­kat gö­ra det of­fent­li­ga Sve­ri­ge upp­märk­sam­ma på vad jag vill be­teck­na som ett svek.

Jag har kon­tak­tat För­säk­rings­kas­sans lo­ka­la fö­re­trä­da­re som är makt­lö­sa och hän­vi­sar till po­li­ti­ken, men upp­ly­ser mig sam­ti­digt om att ing­et hän­der fö­re valet. Jag vän­der mig då till po­li­ti­ker på lands­tingsni­vå, riks­dags­po­li­ti­ker och an­sva­rig mi­nis­ter, men får in­te ens ett svar. Mitt in­tryck ef­ter att ock­så ha kon­tak­tat So­ci­al­sty­rel­sen, För­säk­rings­kas­sans hu­vud­kon­tor samt fors­ka­re på Ka­ro­lins­ka in­sti­tu­tet är att ing­en sä­ger emot mig, men att al­la tit­tar åt ett an­nat håll.

Det är för mig obe­grip­ligt att sam­häl­let med­ve­tet ver­kar svi­ka de svå­rast psy­kiskt sju­ka och de­ras fa­mil­jer. Ge mig åt­minsto­ne ett svar!

pe­ri­od­vis läg­ger sig för­sö­ker jag trots allt för­stå. Jag tror det lig­ger djupt i den mänsk­li­ga na­tu­ren att för­sö­ka ska­pa sam­man­hang även hos det god­tyck­li­ga. Det är in­te svårt att ska­pa ett fun­ge­ran­de sjuk­för­säk­rings­sy­stem i ett sam­häl­le med hög ar­bets­mo­ral. Det är in­te min upp­fatt­ning att folk fus­kar el­ler smi­ter i stör­re om­fatt­ning nu än för 50 år se­dan. Dä­re­mot har sjuk­doms­be­grep­pet bli­vit mer svår­de­fi­ni­e­rat sam­ti­digt som upp­fatt­ning­en om hur myc­ket mot­gång­ar och li­dan­de man som in­di­vid ska kla­ra av san­no­likt för­änd­rats.

Sjuk­ta­len ökar trots mer re­sur­ser till psy­ki­a­trin, fler kon­kur­re­rar om för­säk­rings­peng­ar­na och ett på­bud ut­går från sta­ten att ut­be­tal­ning­ar­na mås­te mins­ka. För­säk­rings­kas­san ska ut­fö­ra job­bet och ställs då in­för en av en by­rå­krats svå­ras­te upp­gif­ter, näm­li­gen att se­lek­te­ra och pri­o­ri­te­ra. Det­ta krä­ver er­fa­ren­het, kom­pe­tens, per­son­kän­ne­dom och helst kon­ti­nu­i­tet. Nu­va­ran­de sy­stem tar in­te hän­syn till det­ta. Hand­läg­gar­na av­se­en­de ak­ti­vi­tet­s­er­sätt­ning träf­far ald­rig pa­ti­en­ten och ar­be­tar på an­nan ort, många mil bort.

När det gäl­ler au­tism­spektrum­stör­ning sak­nas för­säk­rings­me­di­cinskt be­sluts­stöd. Per­so­nal­om­sätt­ning­en in­om För­säk­rings­kas­san är hög och re­gel­ver­kets bok­stav väger tyng­re än sunt för­nuft.

Det blir då gär­na att man väl­jer bort de in­di­vi­der som är svå­ra att för­stå, in­te helt lät­ta att för­kla­ra och som hell­re drar sig un­dan än hö­jer rös­ten.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.