Agen­ten Nan­cy Wa­ke

Ny­gift med en rik in­du­stri­man ha­de Nan­cy Wa­ke kun­nat lig­ga lågt un­der den tys­ka oc­ku­pa­tio­nen av Frank­ri­ke. Istäl­let res­te hon till Lon­don och ut­bil­da­des till hem­lig agent in­nan hon åter­vän­de för att hjäl­pa den frans­ka mot­stånds­rö­rel­sen.

Militär Historia - - Contents - An­na Larsdotter är för­fat­ta­re och mi­li­tär­hi­sto­risk skri­bent.

Hon hjälp­te frans­ka mot­stånds­rö­rel­sen med sa­bo­tage och krigs­ma­te­ri­el.

Text: AN­NA LARSDOTTER

En natt i april 1944 flög ett ame­ri­kanskt Li­be­ra­tor-plan in över de mör­ka sko­gar­na i Au­ver­g­ne i cen­tra­la Frank­ri­ke. En luc­ka öpp­na­des i pla­nets golv och den 31-åri­ga SOE-agen­ten Nan­cy Wa­ke hop­pa­de ut. Hon fo­ku­se­ra­de på vad hon ha­de lärt sig på fall­skärms­hopp­nings­kur­sen i Man­ches­ter: tryck in ar­mar­na mot krop­pen och håll ihop be­nen! I fic­kor­na ha­de Wa­ke två pi­sto­ler, en stor sum­ma peng­ar och en lis­ta på sa­bo­ta­geak­tio­ner mot den tys­ka oc­ku­pa­tions­mak­ten.

Un­der kod­nam­net Hélè­ne skul­le hon an­slu­ta sig till den frans­ka mot­stånds­rö­rel­sen, upp­rät­ta en för­bin­del­se till SOE:s hög­kvar­ter i Lon­don och sam­ord­na kam­pen in­för den al­li­e­ra­de in­va­sio­nen i Nor­man­die i ju­ni.

»NÄR NAN­CY WA­KE LUFTLANDSA­TTES I FRANK­RI­KE VAR HON RE­DAN EN ER­FA­REN AGENT»

SOE var en för­kort­ning för Spe­ci­al Ope­ra­tions Execu­ti­ve, den brit­tis­ka spi­on- och sa­bo­ta­ge­or­ga­ni­sa­tio­nen som ha­de ini­ti­e­rats av pre­miär­mi­nis­ter Winston Chur­chill i ju­li 1940. Med en upp­ma­ning om att »sät­ta Eu­ro­pa i brand» ha­de han gett SOE i upp­drag att stöt­ta och or­ga­ni­se­ra mot­stånds­rö­rel­ser på kon­ti­nen­ten och be­dri­va

ge­ril­la­krig­fö­ring bakom tys­kar­nas lin­jer. När Nan­cy Wa­ke luftlandsa­ttes i Frank­ri­ke var hon re­dan en er­fa­ren agent. Bo­satt i lan­det se­dan slu­tet av 1930-ta­let ha­de hon hjälpt hund­ra­tals per­so­ner att fly na­zis­ter­na över grän­sen till Spa­ni­en. De fles­ta var brit­tis­ka fly­ga­re som ha­de skju­tits ner över Frank­ri­ke, and­ra var krigs­fång­ar på rym­men el­ler för­följ­da ju­dar. Men 1943 ha­de sna­ran dra­gits åt kring Wa­ke och hon tving­a­des att läm­na lan­det. Av Gesta­po kal­la­des hon »den vi­ta mu­sen» för sin för­må­ga att stän­digt slin­ka ur dess grepp. Nu var hon till­ba­ka.

Nan­cy Wa­ke var född i Nya Ze­e­land 1912 och upp­växt i Syd­ney, Austra­li­en. Hon ha­de en torf­tig och en­sam barn­dom.Pap­pan, som var jour­na­list, läm­na­de fa­mil­jen när Wa­ke var li­ten. Hon tyck­te ald­rig om sin re­li­giö­sa mor och ver­kar in­te ha haft nå­gon när­ma­re re­la­tion till si­na be­tyd­ligt äld­re sys­kon. Sex­ton år gam­mal rym­de Wa­ke hem­i­från, tog sig till Eu­ro­pa och på­bör­ja­de en jour­na­list­kar­riär. I Lon­don, Wi­en och Pa­ris lev­de hon ett in­ten­sivt nö­jes­liv sam­ti­digt som hon blev allt­mer med­ve­ten om ho­tet från Hit­ler och na­zis­men. En de­fi­ni­e­ran­de hän­del­se var när hon blev vitt­ne till hur en ju­disk man miss­hand­la­des på ga­tan i Wi­en.

På Pa­ris natt­klub­bar upp­vak­ta­des Nan­cy Wa­ke av in­du­stri­mag­na­ten Hen­ri Fi­oc­ca. 1939 gif­te de sig och bo­sat­te sig i en flott vå­ning i Mar­seil­le. Hen­nes sta­tus som rik och väl­klädd so­ci­e­tets­per­son gav Wa­ke skydd när hon bör­ja­de sin verk­sam­het som agent och ku­rir åt mot­stånds­rö­rel­sen. Ma­da­me Fi­oc­ca, vac­ker, välsmin­kad och in­te främ­man­de för att flir­ta när det kräv­des, såg helt en­kelt in­te ut som en fi­en­de. Hen­nes upp­drag blev allt far­li­ga­re.

När hon så små­ning­om märk­te att hon var för­följd och att hen­nes te­le­fon var av­lyss­nad tving­a­des hon själv att fly. Hen­ri lo­va­de att kom­ma ef­ter till Lon­don så snart hans af­fä­rer var un­der kon­troll. Så blev det in­te.

Det kräv­des sex för­sök in­nan Nan­cy Wa­ke lyc­ka­des fly över grän­sen till Spa­ni­en. En gång togs hon till­fånga och miss­hand­la­des, men släpp­tes fri

se­dan en an­nan agent kom­mit till hen­nes hjälp. I storm och is­ky­la kor­sa­de hon Py­rené­er­na till­sam­mans med en grupp and­ra flyk­ting­ar. Med sik­tet in­ställt på Bar­ce­lo­na tog Wa­ke kom­man­dot och tve­ka­de in­te att ör­fi­la en man som sac­ka­de ef­ter och ro­pa­de att han in­te or­ka­de mer.

»HON HA­TA­DE NA­ZIS­TER­NA AV HE­LA SIN SJÄL»

I Lon­don vi­la­de Wa­ke upp sig. Men snart greps hon av rast­lös­het. Kri­get var in­te slut och Hen­ri var fort­fa­ran­de kvar i Mar­seil­le. Var­för hör­de han in­te av sig? Som­ma­ren 1943 tog Wa­ke kon­takt med SOE och er­bjöd si­na tjäns­ter. Na­tur­ligt­vis var hon väl­kom­men, vil­ket in­te be­tyd­de att hon slapp tes­ter och ut­bild­ning. I ett an­tal vec­kor stod prick­skyt­te, bomb­till­verk­ning, fall­skärms­hopp­ning och »si­lent kil­ling» på sche­mat. Hin­der­ba­nor­na var in­te hen­nes star­ka si­da, men det hon ha­de all­ra mest emot var psy­ko­lo­gin­ter­vju­er­na. Ef­ter ett Ror­schach­test frå­ga­de hon ir­ri­te­rat psy­ki­a­tri­kern var­för han in­te åk­te och slogs i kri­get istäl­let för att öds­la tid på me­nings­lö­sa bläck­plum­par. Att sät­ta sig i re­spekt hos de hård­hu­da­de mot­stånds­män­nen, maqui­sar­der­na, var ing­en en­kel sak, sär­skilt in­te för en kvin­na. Re­gi­on­be­fä­let för Au­ver­g­ne av­fär­da­de Wa­ke – ja, hans un­der­ord­na­de fun­de­ra­de till och med på att skju­ta hen­ne – men kom att ång­ra sitt be­slut när tys­kar­na at­tac­ke­ra­de hans bas och han sak­na­de va­pen.

Snart tving­a­des han att in­se att det var Nan­cy Wa­ke som var chef du pa­rachu­tage (le­da­re för fall­skärmsle­ve­ran­ser­na). Hon val­de ut sjut­ton plat­ser där brit­ter­na fäll­de ma­te­ri­al: va­pen, am­mu­ni­tion, livs­me­del och an­nan ut­rust­ning. Fle­ra nät­ter i vec­kan var hon på plats och tog emot sänd­ning­ar­na.

På lis­tan med önsk­vär­da sa­bo­ta­geak­tio­ner pric­ka­de hon av järn­vä­gar, bro­ar och mi­li­tä­ra kon­vo­jer. Per­son­li­gen led­de Wa­ke en räd mot Gesta­pos hög­kvar­ter i Mont­luçon där 38 tys­kar dö­da­des just som de in­tog sin lunch-ape­ri­tif. Vid ett an­nat till­fäl­le cyk­la­de hon fem­tio mil, ge­nom fle­ra tys­ka väg­spär­rar, för att få tag i ett nytt kryp­to till ra­di­o­tra­fi­ken. Ut­an en fun­ge­ran­de ra­di­o­kom­mu­ni­ka­tion kun­de mot­stånds­rö­rel­sens ak­tio­ner in­te sty­ras.

Fi­en­den kun­de ald­rig vän­ta sig nå­gon nåd från Nan­cy Wa­ke. Hon ha­ta­de na­zis­ter­na av he­la sin själ. »Det en­da jag ång­rar är att jag in­te dö­da­de fler» sa hon i en in­ter­vju när kri­get var slut. Dä­re­mot för­bjöd hon våld­täk­ter och miss­han­del av kvinn­li­ga

fång­ar. Ett så­dant upp­trä­dan­de var in­te vär­digt en marqui­sard, me­na­de Wa­ke.

I au­gusti 1944 gick så de al­li­e­ra­de iland i söd­ra Frank­ri­ke. Mont­luçon be­fri­a­des och Nan­cy Wa­ke flyt­ta­de in i ett över­gi­vet slott med sin ge­ril­lagrupp. Det glad­de hen­ne att åter kun­na bo stånds­mäs­sigt. Snart kun­de hon till och med gå på cock­tail­par­tyn. Det var på ett så­dant, i Cler­mont Fer­rand, som hon till slut fick ve­ta vad som hänt Hen­ri. I ok­to­ber 1943 ha­de han gri­pits, tor­te­rats och mör­dats av na­zis­ter­na i Mar­seil­les. In i det sista ha­de han väg­rat av­slö­ja var hans hust­ru, som tys­kar­na feb­rilt sök­te ef­ter, be­fann sig.

Nan­cy Wa­ke glad­de sig na­tur­ligt­vis åt att kri­get var slut och fi­en­den be­seg­rad. Det hind­ra­de in­te att hon res­ten av sitt liv sak­na­de ti­den i fält, spän­ning­en, kam­ra­tan­dan och le­dar­ska­pet. Kri­get var fruk­tans­värt, men det var ock­så, som hon ut­tryck­te det, »en fest». Hon mot­tog ra­der av me­dal­jer – från brit­ter, frans­män och ame­ri­ka­ner – nå­got som gjor­de hen­ne till de al­li­e­ra­des mest de­ko­re­ra­de kvin­na i mi­li­tär tjänst. Austra­li­er­na, dä­re­mot, var länge njug­ga. Först 2004, sex­tio år ef­ter kri­get, hyl­la­des hon för si­na krigs­in­sat­ser även med Austra­li­enor­den.

År 1960 gif­te sig Nan­cy Wa­ke med den brit­tis­ke fö­re det­ta RAF-pi­lo­ten John For­ward och pa­ret bo­sat­te sig i Austra­li­en. Ef­ter att John dött 1997 åter­vän­de Wa­ke till Lon­don där hon tog in på Stafford Ho­tel, en fö­re det­ta klubb för brit­tis­ka och ame­ri­kans­ka mi­li­tä­rer. Ef­ter­mid­da­gar­na till­bring­a­de hon of­tast i ba­ren med en gin och to­nic i han­den, in­te säl­lan i vän­ners och be­und­ra­res säll­skap. Wa­ke dog 2011, på ett vård­hem för ve­te­ra­ner i Lon­don.

Nan­cy Wa­ke var le­da­re för le­ve­ran­ser med fall­skärm till mot­stånds­rö­rel­sen i det oc­ku­pe­ra­de Frank­ri­ke 1942.

Nan­cy Wa­ke i brit­tisk uni­form. No­te­ra SOE:s fall­skärmsving­ar.

En spi­onra­dio Ty­pe A Mk III som an­vän­des av SOE:s agen­ter i Frank­ri­ke.

Frans­ka mot­stånds­män sa­bo­te­rar en järn­väg i Bour­gog­ne in­för den al­li­e­ra­de land­stig­ning­en 1944.

Ef­ter kri­get blev Nan­cy Wa­ke de al­li­e­ra­des mest de­ko­re­ra­de kvin­na.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.