FN-kom­pa­ni på fel plats

Militär Historia - - Contents -

Det ir­länds­ka A-kom­pa­ni­et omringades av le­gok­nek­tar i Ja­dotvil­le, Kon­go 1961.

HU­GO NORD­LAND

Iju­ni 1960 för­kla­ra­des Kon­go själv­stän­digt från Bel­gi­en. Ef­ter ge­ne­ra­tio­ner av rå dis­kri­mi­ne­ring och ra­sism skul­le plöts­ligt ko­lo­nin bli en stat. I det makt­va­ku­um som upp­stod bröt ett sön­der­sli­tan­de in­bör­des­krig ut, där den mi­ne­ral­ri­ka gruv­pro­vin­sen Ka­tanga, i syd­öst­ra Kon­go, res­te eg­na krav på själv­stän­dig­het med af­färs­man­nen Moï­se Ts­hom­be som pre­si­dent. Un­der vå­ren 1961 trap­pa­de FN upp sin när­va­ro i Kon­go, med väp­na­de styr­kor på upp­åt 20 000 sol­da­ter från ett tju­go­tal oli­ka med­lems­län­der, där­ibland Irland och Sve­ri­ge.

Må­na­der av freds­för­hand­ling­ar följ­de. Moï­se Ts­hom­be väg­ra­de att ge upp kra­ven på själv­stän­dig­het för Ka­tanga. Sak­ta men sä­kert in­såg FN att man skul­le be­hö­va ta till våld för att få upp­rorsar­mén att läg­ga ned vap­nen.

Or­dern om det ir­länds­ka A-kom­pa­ni­ets för­flytt­ning till Ja­dotvil­le kom på mor­go­nen den 3 sep­tem­ber 1961. En knapp vec­ka ti­di­ga­re ha­de FN-styr­kor, in­klu­si­ve A-kom­pa­ni­et, ge­nom­fört ope­ra­tion Rum Punch. Ope­ra­tio­nen var ett miss­lyc­kat för­sök att av­väp­na och ut­vi­sa bel­gis­ka trup­per och ut­länds­ka le­go­sol­da­ter. Till­ta­get ir­ri­te­ra­de Moï­se Ts­hom­be, som ome­del­bart de­kla­re­ra­de att FN nu ha­de un­der­grävt det ka­tange­sis­ka gen­dar­me­ri­ets för­ut­sätt­ning­ar att ga­ran­te­ra ci­vil­be­folk­ning­ens sä­ker­het, vi­ta som svar­ta.

Till sa­ken hör att Ts­hom­be var skicklig på att fö­ra pro­pa­gan­da­krig. En stor del av den in­ter­na­tio­nel­la pres­sen köp­te bil­den som hans in­for­ma­tions­mi­ni­ste­ri­um kab­la­de ut: att FN-styr­kor­na var ag­gres­so­rer som pis­ka­de upp hat mel­lan svar­ta och vi­ta i Ka­tanga. Per­so­ner som ut­an tve­kan var var­ma an­häng­a­re av Ts­hom­be in­ter­vju­a­des som »man­nen på ga­tan» och ma­ta­de väst­värl­dens tid­nings­lä­sa­re med »vitt­nes­mål» som var allt an­nat än opar­tis­ka. Plöts­ligt ha­de FN-styr­kor­na bli­vit miss­tänk­lig­gjor­da på ett sätt som skul­le bli för­ödan­de för de­ras möj­lig­he­ter att upp­fyl­la sitt freds­be­va­ran­de syf­te.

Det fanns ett stort glapp mel­lan si­tu­a­tio­nen på mar­ken och de stir­ri­ga sam­ta­len på po­li­tisk ni­vå. Fle­ra in­ter­na­tio­nel­la top­po­li­ti­ker svep­tes med av Ts­hom­bes be­rät­tel­se. Mest be­ty­del­se­full av des­sa kom den bel­gis­ke ut­ri­kesmi­nis­tern, Paul-Hen­ri Spaak, att bli. Un­der ett mö­te i FN:s ge­ne­ral­för­sam­ling kräv­de han att styr­kor skul­le sät­tas in för att skyd­da den vi­ta be­folk­ning­en i Ka­tanga. Ge­nom att han fick sin vil­ja ige­nom ha­de be­sluts­fat­ta­re på den högs­ta po­li­tis­ka ni­vån ef­fek­tivt blan­dat sig i tak­tis­ka be­slut på mar­ken. Så fann sig FN:s freds­be­va­ran­de styr­kor i Kon­go tving­a­de att sän­da trup­per till iso­le­ra­de av­kro­kar där det rå­ka­de fin­nas vi­ta bland lo­kal­be­folk­ning­en, som till ex­em­pel i Ja­dotvil­le.

Ja­dotvil­le (som i dag he­ter Li­ka­si) var då som nu en av re­gi­o­nens vik­ti­ga gru­vor­ter. Lo­ka­la fö­re­tag sys­sel­sat­te så­väl svar­ta som vi­ta i bryt­ning­en av dyr­ba­ra mi­ne­ra­ler, bland an­nat kop­par och uran. Sta­den låg iso­le­rat och den en­da för­bin­del­sen med Eli­sa­bet­hvil­le gick via en bro över flo­den Lu­fi­ra. Där­till fanns det gott om gen­dar­mer i om­rå­det.

Att pla­ce­ra ut A-kom­pa­ni­et i Ja­dotvil­le var ett full­kom­ligt van­vet­tigt be­slut av FN-led­ning­en. Den styr­ka man er­sat­te, grupp Mi­de, var med si­na 300 man dub­belt så stor och där­till bätt­re ut­rus­tad. Det vi­sa­de sig snart att lo­kal­be­folk­ning­en i själ­va ver­ket sym­pa­ti­se­ra­de med gen­dar­me­ri­et och var fi­ent­ligt in­ställ­da till FN. Det­ta kun­de man myc­ket väl ha känt till på för­hand, om man ba­ra ha­de brytt sig om att lä­sa Mi­des rap­por­ter som nämn­de just det­ta. A-kom­pa­ni­ets chef, Pat Qu­in­lan, ha­de in­te myc­ket att sä­ga till om, han lyd­de ba­ra or­der.

Den 5 sep­tem­ber bloc­ke­ra­de gen­dar­me­ri­et A-kom­pa­ni­ets en­da för­sörj­nings­led från Eli­sa­bet­hvil­le, Lu­fi­ra­born, cir­ka tre mil från Ja­dotvil­le. Qu­in­lan be­ord­ra­de si­na man­nar att grä­va skytte­gra­var och för­be­re­da för­svars­ställ­ning­ar, men dis­kret, så

att det in­te skul­le sy­nas för om­giv­ning­en och tas för en pro­vo­ka­tion. Nu var man un­der be­läg­ring.

På mor­go­nen den 13 sep­tem­ber, när A-kom­pa­ni­ets man­skap ha­de sam­lats till guds­tjänst i en la­da, fick en av vakt­pos­ter­na syn på hund­ra­tals gen­dar­mer som när­ma­de sig i jee­par och till fots. Kom­pa­ni­et lar­ma­des och al­la ru­sa­de ut mot si­na ny­gräv­da skyt­te­värn och eld­ställ­ning­ar. In­om någ­ra ögon­blick fyll­des luf­ten av vi­nan­de ku­lor. Ir­län­dar­na kun­de slå ut fle­ra jee­par med hjälp av si­na Vic­kerskulspr­u­tor och Bren­guns, och ef­ter cir­ka tio mi­nu­ters skott­väx­ling drog sig gen­dar­mer­na till­ba­ka.

En strids­pa­us tog vid som va­ra­de i två tim­mar. På av­stånd kun­de män­nen i A-kom­pa­ni­et se hur fi­en­den grup­pe­ra­de sig på de­ras flan­ker. De var mång­dub­belt fler till an­ta­let, över 3 000 man, och or­ga­ni­se­ra­des av strids­va­na le­go­sol­da­ter från fram­förallt Bel­gi­en och Frank­ri­ke.

Om­kring kloc­kan 11.30 hör­des det ka­rak­tä­ris­tis­ka lju­det av gra­nat­kas­ta­re: först en dov host­ning, se­dan en pa­us och se­dan ett ils­ket vi­nan­de. In­nan det bör­ja­de smäl­la hann nå­gon skri­ka »in­coming!» och ir­län­dar­na ku­ra­de ihop sig i si­na värn. Gra­na­ter­na kas­ta­de upp kre­va­der av jord och följ­des upp av hag­lan­de ku­lor från oli­ka eld­hand­va­pen. Med hjälp av ett få­tal eg­na 6 cm gra­nat­kas­ta­re lyc­ka­des FN-sol­da­ter­na ge igen och slå ut tre av gen­dar­mer­nas pjä­ser och en am­mu­ni­tions­de­på. En mind­re elds­vå­da blos­sa­de upp i det mid­je­höga grä­set och den va­ra­de i många tim­mar, un­der vil­ka Qu­in­lans män slog till­ba­ka fle­ra fram­ryck­nings­för­sök på de om­gi­van­de fäl­ten.

Ett när­mast osan­no­likt fak­tum är att ir­län­dar­nas en­da för­lust var en så­rad. Om­kring kloc­kan 16 på ef­ter­mid­da­gen ha­de skott­väx­ling­en tun­nats ut till spo­ra­dis­ka sal­vor, un­der det att gen­dar­mer­na på nytt drog sig steg­vis bak­åt. Då när­ma­de sig ett sän­de­bud från gen­dar­mer­na un­der vit flagg, och bad om en kor­ta­re va­pen­vi­la för att hin­na sam­la upp si­na dö­da och så­ra­de. Qu­in­lan ac­cep­te­ra­de och snart rul­la­de två am­bu­lan­ser ut på fäl­tet. Se­dan hann det knappt gå en mi­nut från det att sjuk­vårds­per­so­na­len var klar till att gen­dar­mer­na på nytt öpp­na­de eld. Kom­bat­tan­ter­na fort­sat­te att ut­väx­la sal­vor he­la kväl­len och även un­der nat­ten bröts ibland lug­net av smatt­ran­de au­to­ma­t­eld.

Kom­men­dant Qu­in­lan för­stod att hans si­tu­a­tion såg hopp­lös ut. Hans män var för få för att för­sva­ra he­la för­lägg­nings­om­rå­det, och när nat­tens mör­ker fal­lit tog man till­fäl­let i akt att om­or­ga­ni­se­ra för­sva­ret till en mer kon­cen­tre­rad yta på un­ge­fär 230 gång­er 110 me­ter. Man­ska­pets stridsmo­ral var för­bluf­fan­de hög, gi­vet den svå­ra si­tu­a­tion de be­fann sig i. A-kom­pa­ni­et be­stod främst av re­kry­ter ut­an ti­di­ga­re er­fa­ren­het av skarp strid. Nu ha­de de ut­stått tung be­skjut­ning och upp­re­pa­de gång­er sla­git till­ba­ka en över­läg­sen mot­stån­da­re.

Men snart träf­fa­des de av ett ve­ri­ta­belt slag i ma­gen. Pat Qu­in­lan fick via ra­dio ve­ta att de för­stärk­ning­ar som ha­de skic­kats ut från Eli­sa­bet­hvil­le in­te ha­de lyc­kats slå sig ige­nom vid den bloc­ke­ra­de Lu­fi­rabron. Qu­in­lan ko­ka­de in­om­bords, men för­sök­te hål­la god min in­för man­ska­pet och fort­sat­te le­da dem med sta­bil upp­syn.

Re­vel­jen den 14 sep­tem­ber ljöd i form av nya gra­nat­kas­tarsal­vor mot A-kom­pa­ni­ets po­si­tion. De följ­des snart av ma­lan­det från gen­dar­mer­nas tunga kulspru­tor. Un­der näs­tan en tim­mes hård be­skjut­ning tving­a­des ir­län­dar­na att hål­la sig i skydd. El­den var så in­ten­siv att de knappt kun­de stic­ka upp hu­vu­de­na för att be­sva­ra den.

Så små­ning­om fick ir­län­dar­na igång si­na eg­na gra­nat­kas­ta­re och var än en gång fram­gångs­ri­ka i att träf­fa och slå ut fi­en­dens mot­sva­rig­he­ter, se­dan man ha­de lo­ka­li­se­rat dem i en skogs­dunge runt 800 me­ter bort. Ef­ter det­ta bör­ja­de gen­dar­mer­na att för­flyt­ta si­na pjä­ser var­je gång de av­fy­rat ett par sal­vor. På så vis blev de svå­ra­re att träf­fa, men de tap­pa­de ock­så möj­lig­he­ten att skju­ta (Kins­ha­sa)

KATANGAPRO­VINSEN

in sig mot ett mål. De­ras eld blev där­med mind­re ver­kans­full un­der den fort­sat­ta be­läg­ring­en. Men gen­dar­mer­na ha­de ett nytt va­pen att sät­ta in.

Strax fö­re kloc­kan 13 för­sök­te de FN-sol­da­ter som kun­de få i sig li­te fö­da i skytte­gra­var­na. Mat­för­rå­den ha­de va­rit mag­ra från bör­jan, men var nu ne­re på så lå­ga ni­vå­er att det som stän­digt stod på me­nyn var så kal­lad »Ja­dotvil­lestuv­ning», det vill sä­ga hår­da kex med kokt vat­ten från grön­sakskon­ser­ver. Just som man­ska­pet höll på att sle­va i sig sör­jan ljöd på nytt ett vid det här la­get allt­för be­kant »in­coming!» Ge­nom luf­ten svep­te ett en­samt at­tack­plan av ty­pen Fou­ga Ma­gis­ter. Med hög puls såg ir­län­dar­na hur pla­net pas­se­ra­de över de­ras hu­vu­den – och för­svann. Drygt två tim­mar se­na­re åter­vän­de Fou­gan, nu på låg höjd och med an­falls­fart. En eldskur från au­to­mat­ka­no­nen pis­ka­de upp jord och damm från mar­ken. Snart ex­plo­de­ra­de A-kom­pa­ni­ets bi­lar när Fou­gan, som ock­så kun­de bä­ra två bom­ber, släpp­te sin ex­plo­si­va last över dem. Två sol­da­ter ska­da­des i ex­plo­sio­ner­na, me­ni­ge Ta­ha­ney och me­ni­ge Gorm­ley, och blev där­med ir­län­dar­nas and­ra och tred­je för­lust dit­tills.

Två tim­mar se­na­re åter­vän­de at­tack­pla­net, som flögs av en bel­gisk pi­lot, än en gång. Men det ha­de Qu­in­lan räk­nat med och sett till att gö­ra si­na man­nar strids­be­red­da. I brist på luft­värns­va­pen be­sköt man Fou­gan kon­cen­tre­rat med kulspru­tor och eld­hand­va­pen. Vap­nen var allt­för fin­ka­libri­ga för att or­sa­ka nå­gon all­var­lig ska­da på flyg­plans­krop­pen, men smäl­lar­na i skro­vet skräm­de pi­lo­ten så till den grad att han un­der kom­man­de an­fall val­de att läg­ga sig på en hög­re höjd, vil­ket fick vap­nens träff­sä­ker­het att för­säm­ras in­till verk­nings­lös­he­tens gräns.

Mar­kan­fal­len från gen­dar­mer­na fort­sat­te i vå­gor un­der ef­ter­mid­da­gen och kväl­len. A-kom­pa­ni­ets

»I brist på luft­värns­va­pen be­sköt man Fou­gan kon­cen­tre­rat med kulspru­tor»

brist på am­mu­ni­tion och vat­ten var nu akut. Mo­ra­len sjönk och läm­na­de ef­ter sig ett känslo­mäs­sigt tom­rum, som li­ka snabbt fyll­des av för­tviv­lan. Gen­dar­mer­na fort­sat­te att sän­da an­falls­vå­gor som A-kom­pa­ni­et mås­te slå till­ba­ka. Un­der den­na och näst­föl­jan­de dag ut­bröt stri­der vid tio till­fäl­len, vid ett av dem kom gen­dar­mer­na så nä­ra som drygt 15 me­ter från de för­sva­ra­de vär­nen. De in­tog lå­ga ställ­ning­ar och av­los­sa­de sal­vor, men drog sig till­ba­ka med be­ty­dan­de för­lus­ter jäm­fört med ir­län­dar­na som på tors­dags­kväl­len var up­pe i fem så­ra­de.

På fre­dags­mor­go­nen den 15 sep­tem­ber, be­läg­ring­ens tred­je dag, väck­tes emel­ler­tid en gnut­ta hopp när kom­men­dant Qu­in­lan fick ett an­rop från FN­hög­kvar­te­ret i Ka­tanga. Ett nytt und­sätt­nings­för­sök över Lu­fi­rabron var på väg och skul­le ge­nom­fö­ras un­der näst­föl­jan­de dag.

Den här gång­en var det irländare och in­dis­ka elitsol­da­ter, ghur­kas, som för­sök­te bry­ta ige­nom, med två svens­ka kulspru­te­be­styc­ka­de KP-bi­lar som un­der­stöd. Inal­les var de 300 man.

Men bron vi­sa­de sig va­ra för svår att for­ce­ra, be­lam­rad med for­dons­vrak och tim­mer­stoc­kar som gen­dar­mer­na ha­de lagt ut. När se­dan Fou­ga Ma­gis­tern dök upp och bör­ja­de gö­ra död­li­ga svep över FN-styr­kor­na in­såg man att även det­ta and­ra för­sök var lön­löst.

Vid Ja­dotvil­le för­sök­te Qu­in­lans stab få be­sked

FN-sol­da­ter un­der Kongo­kri­sen 1961. De ir­länds­ka trup­per­na var del­vis ut­rus­ta­de med svens­ka kpist m/45 och vän­ta­de på för­stärk­ning­ar av bland an­nat svens­ka styr­kor.

Ka­tan­ga­le­da­ren Moï­se Ts­hom­be på väg till freds­för­hand­ling­ar med Dag Ham­marskjöld 1961.

Gen­dar­mer­na i Ka­tanga or­ga­ni­se­ra­des av bel­gis­ka och frans­ka le­go­sol­da­ter.

Kom­men­dant (ma­jor) Pat Qu­in­lan i Ja­dotvil­le, någ­ra da­gar in­nan be­läg­ring­en i sep­tem­ber 1961.

Kon­go-Kins­ha­sa var 1961 kon­trol­le­rat av des­sa le­da­re: Mo­butu/Kas­avu­bu Gi­zenga Ka­lon­ji Ts­hom­be Ja­dotvil­le

Ka­tange­sisk sol­dat be­va­kar grän­sen mot Kon­go med ett BAR M1918A2 kulsprute­ge­vär.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.