Klas­si­kern. Lars Me­lin lä­ser om Gö­del, Escher, Bach.

Modern Filosofi - - I Detta Nummer -

NI HAR HÖRT DEN om Akil­les som skul­le mö­ta sköld­pad­dan i löp­ning. Sköld­pad­dan fick ett han­di­kapp på hund­ra me­ter, och det var alls in­te bra för Akil­les. För när han kom­mit till den punkt där sköld­pad­dan star­ta­de ha­de den­ne kom­mit yt­ter­li­ga­re en bit, och … Ty­värr har Akil­les fast­nat i en loop och är fort­fa­ran­de ef­ter någ­ra tu­sen år ba­ra hack i häl på sköld­pad­dan.

Den­na Ze­nons pa­ra­dox är ut­gångs­punk­ten och led­mo­ti­vet för Douglas Hofstad­ters klas­sis­ka bok Gö­del, Escher, Bach, 1979. Jag läs­te ny­li­gen upp­la­gan från år 2000 (som ty­värr ba­ra finns på eng­els­ka) och mitt in­tryck från 1980-ta­let för­stärk­tes: den bäs­ta bok som nå­gon­sin skri­vits.

Douglas Hofstad­ter är nå­got som egent­li­gen in­te kan fin­nas i vår tid, en po­ly­his­tor, som en­ligt upp­slags­bo­ken är nå­gon som är hem­mas­tadd i de mest skil­da ve­ten­skaps­gre­nar. Att han kan fy­sik som han dis­pu­te­rat i, och ar­ti­fi­ci­ell in­tel­li­gens som är hans verk­sam­hets­fält, är ingen­ting kons­tigt. Men han kan se Ze­nons pa­ra­dox i allt ve­tan­de, han be­härs­kar det och han kan kre­a­tivt le­ka och spe­la och jong­le­ra med tal­te­o­ri, dna-ko­den, tav­lor av M.C. Escher, fu­gor av Jo­hann Se­basti­an Bach, zen­budd­hism ... Och när han kan nå­got, då kan han det ner på mo­le­kylär ni­vå (om det är bi­o­lo­gi) och ner på not­ni­vå (om det är mu­sik), och han skri­ver om det på ett så in­falls­rikt och lek­fullt sätt att vi al­la för­står. På 1980-ta­let när boken var ny ta­la­de vi om den som ”boken om allt”. Och visst har Hofstad­ter rätt: re­kur­si­vi­te­ten och självre­fe­ren­ser­na går igen i det mesta; över­allt finns loo­par, i allt från fu­gor till ma­te­ma­tis­ka be­vis. Kanske är till och med vårt mänsk­li­ga med­ve­tan­de en loop.

Som ling­vist fick jag en ex­tra kick av att för­sö­ka se mitt eget ar­bets­fält som en fu­ga, el­ler en mål­ning av Escher el­ler ett Gö­delskt te­o­rem. För var­för sä­ger vi in­te ba­ra sköld­pad­da om vi me­nar sköld­pad­da? I stäl­let tar vi om­vä­gen över att ko­da vår tan­ke i åt­ta fo­nem, två mor­fem, ett proso­diskt möns­ter och di­ver­se and­ra möns­ter som vi ling­vis­ter gör vårt bäs­ta för att för­stå.

Vårt mänsk­li­ga språk har ett par sys­te­ma­tis­ka lik­he­ter med and­ra språk: da­to­rer­nas språk, ge­ner­nas dna-kod och kanske and­ra språk. Al­la har li­ka svårt att kom­ma till skott ut­an en mas­sa kod­ning­ar, om­kod­ning­ar och över­sätt­ning­ar.

Man skul­le kun­na stäl­la upp system­lik­he­ter­na en­ligt ta­bel­len ne­dan.

Allt­så från ax till limpa: sy­ste­met byg­ger på nå­got hand­fast som tal­musk­ler, tran­sis­to­rer och kvä­ve­ba­ser, och des­sa ska­par nå­got för­än­der­ligt och där­med va­ri­er­bart som ljud­vå­gor, et­tor/nol­lor och dna­bok­stä­ver­na ATCG. Des­sa ting sak­nar be­ty­del­se i sig, men de kan de­las upp i tolk­nings­ba­ra en­he­ter, som klus­ter av fo­nem (språk­ljud), by­tes (en se­rie om åt­ta et­tor och nol­lor) och co­don (en tri­plett med dna­bok­stä­ver). Des­sa i sin tur kan

Språk­ve­ta­ren Lars Me­lin åter­vän­der till sin störs­ta läsupp­le­vel­se.

Lars Me­lin är do­cent i nor­dis­ka språk och po­pu­lär­ve­ten­skap­lig för­fat­ta­re, se­nast med Mo­ney talks, Mor­fem för­lag 2013.

se­dan över­sät­tas och för­stås som språk­li­ga ord, som siff­ror, tec­ken, el­ler nå­got an­nat da­torn ar­be­tar med, el­ler till ett en­zym som ska gö­ra ett visst jobb i en cell och slu­ta som en egen­skap hos in­di­vi­den.

Det hand­lar allt­så om kod­ning, in­del­ning i en­he­ter, över­sätt­ning och vi­da­re till än­nu hög­re ni­vå­er, som språk­li­ga me­ning­ar, da­tor­pro­gram, en mänsk­lig egen­skap. Regler, loo­par, nya ni­vå­er …

Så klart att språ­ket snirk­lar sig i loo­par som al­la är hårt spe­ci­a­li­se­ra­de el­ler kan gö­ra ex­akt det­sam­ma. Vi kan lyf­ta oss ni­vå för ni­vå, från sär­drag till fo­nem till sta­vel­ser ... Och und­rar vi nå­got kan vi ju alltid stäl­la en frå­ga – med ton­fal­let, med ett frå­ge­tec­ken, med ett frå­ge­ord, med ord­följ­den el­ler till och med med ett på­stå­en­de. El­ler allt på en gång i sling­ran­de loo­par.

Och när vi grubb­lar över det- ta ak­ti­ve­ras hjär­nans neu­ro­ner ( hård­va­ran som ba­ra kan sä­ga ja el­ler nej) till att via sig­nal­sub­stan­ser (mjuk­va­ran) trig­ga någ­ra sy­nap­ser …

Men, led­sen, där gick det in­te läng­re. Sy­nap­ser­na ger så många tolk­nings­ba­ra en­he­ter på så många ni­vå­er att man ska ha nå­got vas­sa­re än en mänsk­lig hjär­na för att be­gri­pa det. Des­sa evi­ga pa­ra­dox­er! Och så ska man dess­utom an­vän­da språk för att för­kla­ra språ­ket. Nej, här skul­le det be­hö­vas en Hofstad­ter för att kny­ta ihop det he­la. Av Lars Me­lin

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.