Ta de­bat­ten. En upp­ma­ning till sam­tal med ex­tre­mis­ter.

Foto: Ham­pus Andersson / TT

Modern Filosofi - - I Detta Nummer - Av FOL­KE TERSMAN

VI MÅS­TE SE RA­SIS­TER OCH NA­ZIS­TER SOM MÄN­NI­SKOR SOM VI KAN SAM­TA­LA MED.

ATT PÅ ALL­VAR DE­BAT­TE­RA SAM­HÄLLS­FRÅ­GOR­NA MED EX­TRE­MIS­TER

ÄR ATT VÄR­NA DE­MO­KRA­TIN.

NÄR JAG VÄX­TE UPP på 1970-ta­let i Sve­ri­ge be­trak­ta­de jag de­mo­kra­tin som en själv­klar­het. Kanske be­rod­de det på att barn har svårt att tän­ka bort­om den si­tu­a­tion som de för till­fäl­let be­fin­ner sig i, och där­för ock­så har svårt att in­se att för­hål­lan­de­na kan änd­ras ra­di­kalt.

Men det ha­de nog ock­så att gö­ra med stäm­ning­en i sam­häl­let. Det var svårt att spå­ra nå­gon pas­sio­ne­rad kär­lek till de­mo­kra­tin. In­ställ­ning­en var sna­ra­re den som man kan stö­ta på hos vis­sa gam­la par – de som i så hög grad vant sig vid varand­ra att de in­te läng­re har vett att upp­skat­ta den andres för­tjäns­ter.

Det var ock­så svårt att mär­ka nå­gon käns­la för att de­mo­kra­tin be­hö­ver för­sva­ras mot de an­ti­de­mo­kra­tis­ka ide­o­lo­gi­er som ba­ra ett par de­cen­ni­er ti­di­ga­re ha­de kas­tat världen i krig. Det är på sätt och vis kons­tigt, ef­tersom de­mo­kra­ti är ett un­dan­tag i män­ni­skans histo­ria. Den har ex­i­ste­rat på någ­ra håll se­dan slu­tet av 1800-ta­let och myc­ket ti­di­ga­re un­der någ­ra de­cen­ni­er i det an­ti­ka Gre­kland (om man nu vill kal­la ate­nar­nas sty­rel­se­form de­mo­kra­ti, med tan­ke på att sla­var och kvin­nor in­te fick va­ra med).

Kanske är det just den­na lik­nöjd­het som gjort oss så hand­fall­na och för­svars­lö­sa in­för de ex­tre­ma po­li­tis­ka rö­rel­ser som rö­ner allt stör­re fram­gång­ar i Sve­ri­ge. Bör vi ”ta de­bat­ten” med ra­sis­ter och fa­scis­ter? El­ler ska vi un­der­kän­na dem som sam­tals­part­ner för att de­ras åsik­ter är så främ­man­de för de­mo­kra­tin att de in­te är vär­da att tas på all­var? Kan det rent av va­ra för­stå­e­ligt att sva­ra med sam­ma vålds­me­to­der som de själ­va an­vän­der? Så­da­na frå­gor ska­par ner­vo­si­tet och osä­ker­het, bland an­nat för oav­sett hur man bär sig åt så ver­kar de ex­tre­mis­tis­ka kraf­ter­na få mer luft un­der ving­ar­na. Om de släpps in i tv-stu­di­or och på pri­de­fes­ti­va­ler så nor­ma­li­se­ras de­ras åsik­ter. Om in­te så åker of­fer­kof­tan på.

Att det rå­der osä­ker­het om det lämp­li­ga för­håll­nings­sät­tet till an­ti­de­mo­kra­tis­ka rö­rel­ser är i och för sig in­te så kons­tigt. För här står grund­läg­gan­de idéer på spel om hur vi ska be­hand­la varand­ra och om hur ett an­stän­digt sam­häl­le ser ut.

Var­för ska vi ly­da sta­ten och dess la­gar? Var­för ska vi va­ra so­li­da­ris­ka med sta­tens in­sti­tu­tio­ner? En­ligt ett be­römt svar in­om den po­li­tis­ka fi­lo­so­fin har skä­let att gö­ra med att vi kan ses som par­ter i en sorts över­ens­kom­mel­se, som för­de­lar skyl­dig­he­ter och rät­tig­he­ter mel­lan sta­ten och med­bor­gar­na. Vi kan ex­em­pel­vis lo­va att föl­ja la­gar­na mot att få kun­na på­ver­ka dem. Ett så­dant löf­te gör att vi vac­kert får rät­ta oss ef­ter fat­ta­de be­slut, även om vi in­te fått ige­nom vår egen vil­ja. Det är ett svar som för­knip­pas med den mäk­ti­ga kon­traktste­o­re­tis­ka tra­di­tio­nen, vars fö­re­trä­da­re in­be­gri­per fi­lo­so­fer­na Tho­mas Hob­bes, John Loc­ke, Im­ma­nu­el Kant, Je­an-jac­ques Rous­seau, och, på se­na­re tid, John Rawls och Tim Scan­lon.

Ett väl­känt pro­blem med den kon­traktste­o­re­tis­ka håll­ning­en är att vi fak­tiskt ald­rig har träf­fat nå­got av­tal om hur sam­häl­let ska ord­nas. Den bild som ma­nas fram är att med­bor­gar­na i sam­häl­let vid nå­gon punkt satt sig ner och mö­do­samt re­so­ne­rat sig fram till en ge­men­sam syn på hur de ska sty­ras. Nå­got så­dant har ald­rig ägt rum, och nå­got verk­ligt kon­trakt har ald­rig un­der­teck­nats.

Den li­ka väl­kän­da lös­ning­en på det­ta pro­blem är att det in­te är nöd­vän­digt med ett fak­tiskt kon­trakt. Det räc­ker med att vi skul­le ha un­der­teck­nat kon­trak­tet om vi ha­de till­frå­gats och fått tän­ka ige­nom sa­ken en smu­la. Det­ta rent hy­po­te­tis­ka för­hål­lan­de är till­räck­ligt, me­nar man, för att vi ska ha skäl att rät­ta oss ef­ter de be­slut som fat­tas

”Kanske är det den­na lik­nöjd­het som har gjort oss så hand­fall­na”

för att vi ska ha skäl att rät­ta oss ef­ter de be­slut som fat­tas. Allt det­ta är gott och väl i sam­häl­len där det finns hopp om att en enig­het fak­tiskt skul­le upp­nås. Men det är just det hop­pet som ho­tas ge­nom att po­li­tis­ka par­ti­er med röt­ter i na­zis­men får ett stör­re in­fly­tan­de. Den kon­traktste­o­re­tis­ka håll­ning­en går ut på att politisk makt är le­gi­tim ba­ra om den går att mo­ti­ve­ra för var och en av med­bor­gar­na ut­i­från pre­mis­ser som med­bor­ga­ren ifrå­ga själv god­tar. Det in­ne­bär att med­bor­gar­nas grund­läg­gan­de vär­de­ring­ar i stor ut­sträck­ning mås­te över­lap­pa, för att den po­li­tis­ka mak­ten i ett sam­häl­le verk­li­gen ska va­ra le­gi­tim. När de idéer om fri­het och jäm­lik­het som de­mo­kra­tin vi­lar på bör­jar ifrå­ga­sät­tas så ris­ke­ras allt­så grun­den för de de­mo­kra­tis­ka in­sti­tu­tio­ner­nas le­gi­ti­mi­tet.

En del kon­traktste­o­re­ti­ker re­a­ge­rar på det­ta ge­nom att för­sva­ga vill­ko­ret som mås­te va­ra upp­fyllt för att politisk makt ska va­ra le­gi­tim. Man kan ex­em­pel­vis me­na att det räc­ker med att be­slu­ten kan mo­ti­ve­ras ba­ra för vis­sa med­bor­ga­re, näm­li­gen de som är re­so­nab­la – de som god­tar vis­sa spe­ci­fi­ka vär­de­ring­ar. Den sy­nen kan tän­kas mo­ti­ve­ra att ra­sis­ter och fa­scis­ter sätts i de­batt­mäs­sig ka­ran­tän – de ses som ic­ke- re­so­nab­la.

PRO­BLE­MET MED den­na syn är att den in­te går sär­skilt väl ihop med själ­va grund­tan­ken i den kon­traktste­o­re­tis­ka tra­di­tio­nen. Grund­tan­ken är att var och en av oss är vär­da en sorts re­spekt en­bart i kraft av att vi är per­so­ner. Vi bör al­la be­trak­tas som fria och jäm­li­ka med rät­ten att själ­va be­stäm­ma över vå­ra liv. Det är i kraft av den­na rätt som vi bör till­frå­gas om hur vi vill bli styr­da, oav­sett kva­li­te­ten el­ler in­ne­hål­let i vå­ra vär­de­ring­ar. Med and­ra ord, även de som in­te an­ser att al­la har rätt att till­frå­gas har en­ligt kon­traktste­o­rin rätt att bli till­frå­ga­de. Den tan­ken är allt­så svår att för­e­na med upp­fatt­ning­en att det ba­ra är re­so­nab­la per­so­ners be­döm­ning­ar och åsik­ter som räk­nas.

Sam­ma sorts mot­sätt­ning gäl­ler när vi vill för­sva­ra de­mo­kra­tin in­för an­ti­de­mo­kra­ter. De­mo­kra­tin kan skyd­das mot an­ti­de­mo­kra­ter ex­em­pel­vis ge­nom be­gräns­ning­ar av ytt­ran­de­fri­he­ten (i form av en lag om hets mot folk­grupp). Men ba­ra till en viss gräns, för ju fler be­gräns­ning­ar­na blir, desto stör­re blir ris­ken att för­bin­del­sen ka­pas till de vär­de­ring­ar som yt­terst rätt­fär­di­gar de­mo­kra­tin. En­ligt en av des­sa vär­de­ring­ar bör samt­li­ga med­bor­ga­re,

oav­sett hud­färg, bak­grund el­ler ställ­ning, tiller­kän­nas rät­ten till in­fly­tan­de över de po­li­tis­ka be­slu­ten, ef­tersom de på ett vä­sent­ligt sätt på­ver­kas av dem. Och ef­tersom ock­så an­ti­de­mo­kra­ter på­ver­kas, så bör även de få va­ra med och de­la på in­fly­tan­det, trots att de själ­va för­ne­kar vär­de­ring­en ifrå­ga.

Tan­ken är allt­så att al­la som på­ver­kas av ett po­li­tiskt be­slut för­tjä­nar en sorts re­spekt. Kanske tyc­ker man att an­ti­de­mo­kra­ter­na får den re­spekt de för­tjä­nar, helt en­kelt ge­nom att de tiller­känns de rent for­mel­la rät­tig­he­ter som för­knip­pas med de­mo­kra­ti, och att vi där­i­ge­nom kan re­spek­te­ra dem ut­an att be­hö­va ar­gu­men­te­ra mot dem.

Jag har en an­nan upp­fatt­ning: den re­spekt vi bör vi­sa ra­sis­ter och na­zis­ter krä­ver att vi ser dem som män­ni­skor vi trots allt kan sam­ta­la med. Men den­na tan­ke byg­ger in­te på nå­gon för­hopp­ning om att vi verk­li­gen skul­le kun­na änd­ra de­ras upp­fatt­ning­ar – jag tror att den chan­sen är obe­fint­lig. Där­e­mot är en så­dan in­ställ­ning till med­män­ni­skor ett sätt att ma­ni­fe­ste­ra vår so­li­da­ri­tet med de tan­kar som de­mo­kra­tin byg­ger på.

Slut­sat­sen är att vi in­te bör av­stå från att ta de­bat­ten med ra­sis­ter och fa­scis­ter, ut­an sna­ra­re att vi bör bli bätt­re på att ta den. Att bli bätt­re in­ne­bär bland an­nat att ta fas­ta på vad vå­ra mot­stån­da­re fak­tiskt sä­ger, sna­ra­re än på det vi tror, med rätt el­ler orätt, att de in­nerst in­ne kän­ner och tyc­ker. Det in­ne­bär ex­em­pel­vis att sve­pan­de på­stå­en­den om mus­li­mer in­te en­bart bör av­fär­das som ut­tryck för ra­sism el­ler främ­lings­hat, ut­an bör grans­kas och ve­der­läg­gas ut­i­från den be­vis­ning som finns. Det in­ne­bär ock­så att vi bör äg­na mer tid åt att för­sva­ra vå­ra eg­na upp­fatt­ning­ar än åt att bränn­mär­ka and­ras. Om vi ex­em­pel­vis an­ser att vå­ra be­döm­ning­ar vad gäl­ler ab­ort­frå­gan el­ler flyk­ting­frå­gan ut­gör de en­da ade­kva­ta sät­ten att vär­na grund­läg­gan­de vär­den på, som fri­het, de­mo­kra­ti, jäm­lik­het, jäm­ställd­het och med­käns­la mot varand­ra, så bör vi vi­sa att så är fal­let, sna­ra­re än att ba­ra på­stå att vå­ra mot­stån­da­re in­te de­lar des­sa grund­läg­gan­de vär­den. Det är den ty­pen av för­svar som an­står en de­mo­kra­ti. Fol­ke Tersman är pro­fes­sor i fi­lo­so­fi vid Uppsa­la uni­ver­si­tet.

Hö­gerex­tre­mis­ter stör en de­mon­stra­tion i Kärr­torp i de­cem­ber 2013.

Ko­mi­kern So­ran Is­mail har ta­git de­bat­ten, bland an­nat med Sve­ri­ge­de­mo­kra­ter­nas stabs­chef Li­nus Nylund.

Nor­dis­ka rikspar­ti­ets de­mon­stra­tion i Väx­jö 1985

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.