Var sak är smut­sig på sitt sätt. Gol­vet har sitt, mat­bor­det ett an­nat.

Modern Filosofi - - I Detta Nummer - av JO­AN­NA ROSE [ f oto: MAR­TIN STEN­MARK]

Att gå in­ne med skor­na på går väl an, men stäl­ler vi dem på mat­bor­det blir det ett ra­maskri.

VAR­JE FÖ­RE­MÅL HAR ock­så sitt eget sätt att bli ren­gjort på – för att put­sa föns­ter krävs nå­got helt an­nat än för att put­sa skor.

– För att för­stå smut­sig­he­ten mås­te man för­stå själ­va ob­jek­tet. Det häng­er ihop med att sa­ker är lad­da­de med me­ning, de är ut­rus­ta­de med ett än­da­mål, te­los på gre­kis­ka, me­nar Ol­li La­ger­spetz.

– Aristo­te­les tänk­te sig att män­ni­skor, djur och fö­re­mål de­fi­ni­e­ra­des dels av sin ma­te­ria, dels av sin form. For­men be­stäm­mer vad ett fö­re­mål är för nå­got, och ut­tryc­ker en sorts ide­al – en stol ska ha fy­ra ben, en te­kopp ska ha ett öra … Om fö­re­må­let av­vi­ker från sin ide­al­form är det ska­dat. Aristo­te­les tänk­te ur­sprung­li­gen på le­van­de va­rel­ser, för på dem syns tyd­li­gast när de mår då­ligt. Hans tan­kar le­ver fak­tiskt kvar än i dag, främst in­om me­di­ci­nen, där sjuk­dom byg­ger på en idé om nor­mal­till­stån­det och det sju­ka.

Vi ser på sa­ker i te­le­o­lo­gis­ka ter­mer, det vill sä­ga de för­kla­ras av det än­da­mål de tjä­nar, sär­skilt när de in­te är per­fek­ta och in­te upp­fyl­ler vå­ra krav. Om en kniv är slö så upp­fat­tar vi det som en brist, li­kaså om ett föns­ter är smut­sigt. För de­ras rät­ta funk­tion är att kun­na skä­ra re­spek­ti­ve gå att se ut ige­nom.

– Fast strä­van ef­ter den per­fek­ta for­men har ba­ra del­vis att gö­ra med funk­tio­nen. Det går ju att se ut även ge­nom rätt smut­si­ga föns­ter. Det hand­lar mer om vad vi tyc­ker är det rät­ta till­stån­det för ett fö­re­mål. Och då är det in­te ba­ra for­men, ut­an ibland in­går även själs­li­ga el­ler este­tis­ka upp­le­vel­ser – att på vå­ren tit­ta ut ge­nom ny­t­vät­ta­de föns­ter ger en njut­ning som ju in­te ba­ra har att gö­ra med den för­bätt­ra­de sik­ten.

Sam­ti­digt, på­pe­kar Ol­li La­ger­spetz, häng­er be­döm­ning­en av vad smuts är och in­te är ihop med be­döm­ning­en av vad som hör till fö­re­må­let och in­te gör det. Hur myc­ket ska man ren­gö­ra en gam­mal bok, hur myc­ket ska bort? Ska boken åter­stäl­las i nyskick? Dam­met kan fak­tiskt be­rät­ta en hel del om boken – om dess ur­sprung, hem­vist, ti­di­ga­re äga­re och vem som skrev ma­nu­skrip­tet.

– Om man ser boken som ett hi­sto­riskt fö­re­mål så är det vik­tigt att dam­met läm­nas kvar, det är en del av boken. På sam­ma sätt mås­te man skil­ja patina och sli­tage från smuts när ett gam­malt skåp ska re­no­ve­ras.

DET KAN IBLAND te sig li­te mys­tiskt med hur sa­ker och ting om­vand­las från re­na till smut­si­ga; min kaf­fe­kopp var ren när jag häll­de kaf­fet i den, men den är smut­sig nu när jag druc­kit ur och den ham­nar i disk­hon.

– Själ­va kop­pen har för­stås in­te för­änd­rats, ut­an för­vand­ling­en be­ror på att frå­gans in­ne­börd om huruvi­da kop­pen är ren el­ler smut­sig har änd­rats, sä­ger Ol­li La­ger­spetz.

– Var­je fö­re­mål har sitt eget sätt att va­ra smut­sigt och rent på. Gol­vet har ett, mat­bor­det ett an­nat. Of­tast har vi en bild av vad som hör till fö­re­må­let, och smuts är den rest som in­te gör det, sä­ger Ol­li La­ger­spetz, fi­lo­sof vid Åbo aka­de­mi, som har tänkt myc­ket på vad smuts är och skri­vit boken Smuts, en bok om världen, vårt hem.

Ide­al­till­stån­det hos ett fö­re­mål be­ror allt­så på si­tu­a­tio­nen och häng­er ihop med vad det ska an­vän­das till. Att frå­ga om di­na hän­der är re­na kan tyc­kas en­kelt. Men frå­gan är rätt me­nings­lös om sam­man­hang­et in­te är gi­vet. Ska du äta? El­ler lä­sa en bok? Ska du ta upp ett gam­malt ma­nu­skript el­ler gö­ra ett ki­rur­giskt in­grepp?

Det är klart, sa­ker­nas te­le­o­lo­gi hand­lar in­te om nå­got som är ob­jek­tivt gi­vet, ut­an sna­ra­re vi­sar den på män­ni­skans grundin­ställ­ning till om­värl­den. Gräns­drag­ning­en mel­lan rent och smut­sigt kan ibland va­ra yt­terst käns­lig. Det vet al­la som dis­ku­te­rat städ­ning hem­ma: Är det rent el­ler smut­sigt?

Det­ta evi­ga stä­dan­de, som om he­la li­vet skul­le gå ut på att hål­la till­ba­ka smut­sen. Man kan ta­la om värl­dens djäv­lig­het, skrev fi­lo­so­fen Lud­wig Witt­genste­in: Man kun­de lätt fö­re­stäl­la sig att djä­vu­len har ska­pat världen … Det är in­te ens nöd­vän­digt att fö­re­stäl­la sig ett in­gri­pan­de av de­mo­nen från fall till fall, all­ting för­sig­går ’i en­lig­het med na­tur­la­gar­na’. He­la pla­nen är från bör­jan in­rik­tad på det on­da. Även män­ni­skan be­fin­ner sig i den­na värld där ting går sön­der, rut­schar ner, stäl­ler till al­la möj­li­ga olyc­kor. Och hon [ hen­nes kropp] är gi­vet­vis ett av des­sa ting ( ur Sär­skil­da an­märk­ning­ar).

Al­la ting runt om oss blir smut­si­ga, slits ut och går sön­der me­dan vi är sat­ta att upp­rätt­hål­la den kos­mis­ka ord­ning­en. El­ler det är kanske till och med vär­re än så – det finns in­te nå­gon kos­misk ord­ning alls an­nat än att det häng­er på oss att upp­rätt­hål­la den.

– Ja, jag hål­ler med om att ting­en är un­der­kas­ta­de för­fal­let, allt blir ba­ra säm­re. Även män­ni­skan själv, hen­nes kropp, är ett av des­sa ting som mås­te skö­tas för att fort­sät­ta att fin­nas till, sä­ger Ol­li La­ger­spetz.

Vi tit­tar på pe­lar­go­ner hem­ma hos Ol­li La­ger­spetz – ta­ni­ga, med viss­na bru­na blad. Ploc­kar man in­te bort skrä­pet, dör kanske blom­man så små­ning­om. Vår ren­lig­het krä­ver den­na stän­di­ga till­syn och om­sorg, den hål­ler smut­sen bor­ta; ner­smuts­ning­en kom­mer när vi in­te skö­ter oss. Smuts är allt­så det som vi be­käm­par, och då blir det ock­så en frå­ga om vad vi mäk­tar med.

– Jag stä­da­de fak­tiskt in­te in­nan du kom, men ploc­ka­de un­dan li­te, er­kän­ner Ol­li La­ger­spetz. Frå­gan är vad det sym­bo­li­se­rar. Jag tror att det har att gö­ra med att det nor­malt lig­ger sa­ker li­te här och där hem­ma, för vi har en mas­sa oav­slu­ta­de pro­jekt på gång, och de ploc­kas in­te bort in­nan de är kla­ra. Men när det kom­mer en gäst så ska fo­kus flyt­tas över till gäs­ten, och då mås­te de gam­la pro­jek­ten av­slu­tas till­fäl­ligt. Det är in­te ba­ra för att vi­sa en fin fa­sad, ut­an det är ett sätt att an­pas­sa sig till en ny si­tu­a­tion där de gam­la pro­jek­ten är ovid­kom­man­de.

SAM­TI­DIGT ÄR Ol­li La­ger­spetz kri­tisk till att tol­ka smuts en­bart sym­bo­liskt.

– Det grund­läg­gan­de för det smut­si­ga är att det fak­tiskt är smut­sigt. Smuts och ren­het är verk­li­ga för oss. De kan myc­ket väl va­ra bra att an­vän­da som sym­bo­ler för nå­got an­nat, men det be­ror på att de är vik­ti­ga be­grepp för män­ni­skan från bör­jan.

Än­då är det rå­dan­de sät­tet att se på smuts just som tec­ken, sym­bol och ri­tu­al, vil­ket gör den, lik­som skön­he­ten, be­ro­en­de av be­trak­ta­rens öga. I sin i dag 50 år gam­la klas­si­ker Ren­het och fa­ra skri­ver kul­turan-

tro­po­lo­gen Ma­ry Douglas att män­ni­skans strä­van ef­ter att be­käm­pa smuts, att upp­rätt­hål­la ord­ning, hand­lar om sym­bo­lisk ord­ning – om att be­va­ra män­ni­skans plats i uni­ver­sum. Vad det­ta in­ne­bär är oli­ka i oli­ka kul­tu­rer, och där­för kan sy­nen på smuts, rent och orent skil­ja sig åt. Även Ma­ry Douglas ta­lar om att smuts är bun­det till sam­man­hang­et, vil­ket gör att sam­ma per­son kan se sam­ma fö­re­mål i oli­ka da­ger. Just att gö­ra skill­nad på skor­na – be­ro­en­de på om de be­fin­ner sig på gol­vet el­ler på mat­bor­det – är Ma­ry Douglas pa­radex­em­pel. Smuts är ma­te­ria som ham­nat på fel stäl­le, är hen­nes kärn­ful­la slut­sats.

– Jag hål­ler in­te med om att ingen­ting är smut­sigt el­ler rent i sig självt, att allt be­ror på sam- man­hang­et. Där­e­mot stu­de­ra­de Ma­ry Douglas kul­tu­rer som ha­de knapp till­gång på vat­ten, och då ska­pas det sär­skil­da regler och ri­tu­a­ler för att mi­ni­me­ra kon­tak­ten mel­lan rent och smut­sigt.

Ol­li La­ger­spetz ger i sin bok om smuts ex­em­pel på ord­nings­ba­se­rad (till skill­nad från vad han kal­lar vat­ten­ba­se­rad) ren­lig­het, som i Nor­den fö­re­kom­mer hos ro­mer. Roms­ka män och kvin­nor får ald­rig blot­ta sig in­för varand­ra, in­te ens i fa­mil­jen. De­ras klä­der ska tvät­tas åt­skil­da, disk­hand­du­kar lik­som al­la tex­tili­er som har med mat el­ler mun att gö­ra ham­nar i en tred­je bal­ja. Be­stick som vid­rört gol­vet får in­te an­vän­das till mat, in­te ens ef­ter att ha dis­kats. In­te att und­ra på, som Al­jos­ha Tai­kon be­rät­tar i sin själv­bi­o­gra­fi Al­jos­ha – zi­ge­nar­höv­ding­ens pojke, att han in­te bjöds in på kaf­fe hos si­na släk­ting­ar: han ar­be­ta­de ju in­om lång­vår­den och be­trak­ta­des som oren.

– Från bör­jan hand­la­de det kanske om att spa­ra på vat­ten, men så blev det så små­ning­om ri­tu­a­li­se­rat som så myc­ket an­nat.

I al­la kul­tu­rer fö­re­kom­mer en in­del­ning i rent och smut­sigt som en or­ga­ni­se­ran­de prin­cip, lik­som i he­ligt och pro­fant, eget och främ­man­de. In­te minst för att upp­rätt­hål­la sam­hälls­ord­ning­en – de re­na hör till,

Ska man skil­ja på patina och smuts? Bor­det kan va­ra smut­sigt, men hur är det med en byst av Pla­ton? Dam­met och sli­ta­get kan ju be­rät­ta om ting­ens ur­sprung och histo­ria.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.