Över­sät­ta­ren. Om Pla­ton – djärv de­bat­tör och hu­mo­rist.

Jan Stol­pe om Pla­ton:

Modern Filosofi - - I Detta Nummer -

Jan Stol­pe ut­gav 2000–09 en över­sätt­ning av Pla­tons

al­la skrif­ter i sex band ( Skrif­ter, 1–6, At­lan­tis).

Pla­ton är fi­lo­sof, dik­ta­re och hu­mo­rist. Ska man över­sät­ta ho­nom mås­te man hål­la des­sa tre si­dor ak­tu­el­la för sig. He­la ti­den.

SOM FI­LO­SOF KÄN­NE­TECK­NAS Pla­ton fram­för allt av att han in­te har nå­gon fast ter­mi­no­lo­gi. Si­na nyc­kelord ut­for­mar han un­der ar­be­tets gång, by­ter ut dem, lå­ter dem väx­la i in­ne­börd och ny­an­ser. Be­trak­tad som mo­dern fi­lo­sof är han ir­ri­te­ran­de in­kon­se­kvent och oklar – men en mo­dern fi­lo­sof är just vad han in­te är, han är en pi­on­jär­tän­ka­re som stre­tar för att for­mu­le­ra pro­blem och lös­nings­för­sök som ald­rig for­mu­le­rats fö­re ho­nom, och just den­na stäm­ning av att här ge­nom­vand­ras om­rå­den som ti­di­ga­re in­te be­trätts mås­te man för­sö­ka åter­ge.

Nyc­kelor­den i det idé­kom­plex som of­ta kal­las ”idélä­ran” är ty­pis­ka. För ”idé” har han två van­li­ga gre­kis­ka ord, ei­dos och idea, som han om­väx­lan­de an­vän­der i de­ras var­dag­li­ga in­ne­börd och i sin egen ”pla­tons­ka”; ing­en har hel­ler lyc­kats klar­läg­ga var­för han på ett en­skilt stäl­le an­vän­der det ena or­det i stäl­let för det and­ra. Men of­ta­re an­vän­der han and­ra for­mu­le­ring­ar: ”det som är”, ”det go­da självt” el­ler ”i sig självt” el­ler rent av ”det go­da självt för sig självt”.

Som dik­ta­re är Pla­ton en språk­konst­när med ett smått fan­tas­tiskt stil­re­gis­ter. Han kan väx­la mel­lan en­kel och rak di­a­logs­til och po­e­tiskt sam­man­träng­da vi­sio­nä­ra for­mu­le­ring­ar, mel­lan kor­ta kärn­ful­la sat­ser och vind­lan­de sats­kon­struk­tio­ner, som tre­var sig fram och ibland ock­så bry­ter mot gram­ma­ti­kens skol­reg­ler. En van­lig stil­fi­gur hos ho­nom är ana­ko­lu­ten, det vill sä­ga att man på­bör­jar en sats­kon­struk­tion, av­bry­ter den­na och fort­sät­ter med en an­nan; när vi ta­lar med varand­ra in­ne­hål­ler vå­ra me­ning­ar of­ta ana­ko­lu­ter (det gre­kis­ka or­det be­ty­der bris­tan­de följd­rik­tig­het, in­kon­se­kvens). Pla­ton är ock­så styv på att här­ma and­ras språ­ki­di­om, som ex­em­pel­vis när han gör en full­än­dad tra­ve­sti på den kän­de ta­la­ren Ly­si­as stil i di­a­lo­gen Faid­ros, när han här­mar dik­ta­ren Agat­hons gor­gi­ans­ka re­to­rik i Gäs­ta­bu­det el­ler när han pa­ro­di­e­rar ett flos­ku­löst pat­ri­o­tiskt be­grav­nings­tal i Menex­e­nos.

När Pla­ton­fors­ka­ren Hol­ger Thes­leff ana­ly­se­ra­de Pla­tons språk mer sys­te­ma­tiskt kun­de han ur­skil­ja tio oli­ka stillä­gen – och det är in­te så en­kelt som att en di­a­log präglas av en stil, en an­nan av en an­nan; Pla­ton sving­ar sig mel­lan sti­lar­na i ett och sam­ma verk, och här gäl­ler det allt­så för över­sät­ta­ren att va­ra va­ken och för­sö­ka svänga med. Det är just det­ta som är den sto­ra ut­ma­ning­en.

DET UT­KOM­MER he­la ti­den nya över­sätt­ning­ar av Pla­ton på många språk. Det van­li­gas­te är att över­sät­ta­ren då eta­ble­rar en stil­ni­vå i bör­jan och se­dan hål­ler sig till den he­la vägen. Den stil­ni­vån kan of­ta nu­me­ra va­ra gans­ka le­dig – det pas­sar ut­märkt på vis­sa stäl­len i ver­ket, men Pla­ton kan ock­så va­ra högtidlig, tung, och att in­te fånga det­ta är att glöm­ma bort att Pla­ton är en ex­tremt mångsidig dik­ta­re.

Det finns ock­så ett gäc­kan­de, iro­niskt drag hos Pla­ton som är lätt att glöm­ma bort när man mö­dar sig med att trass­la ut de en­skil­da me­ning­ar­na. Hur långt sträc­ker sig all­va­ret och var tar skäm­tet vid i de språk­li­ga ut­red­ning­ar­na i di­a­lo­gen Kra­ty­los, till ex­em­pel? El­ler när Pla­ton lå­ter So­kra­tes ta itu med de bå­da so­fis­tis­ka sko­jar­na i Eut­hy­de­mos? Men det finns ett dubbelseende hos Pla­ton ock­så i de mer väl­kän­da di­a­lo­ger­na, ja till och med i Sta­ten, som jag upp­fat­tar mer som ett pro­vo­ka­tivt de­bat­tin­lägg än som ett se­ri­öst po­li­tiskt pro­gram för ett sam­hälls­byg­ge. Pla­ton kas­tar fram en idéskiss, se­dan prö­var han tan­ken ge­nom att dri­va den till dess ex­tre­ma kon­se­kven­ser. Sys­te­ma­ti­kern har of­ta över­be­to­nats på be­kost­nad av den djär­va de­bat­tö­ren. Och över­sät­ta­rens grund­syn på för­fat­ta­rens he­la ka­rak­tär och kyn­ne kom­mer att präg­la och ge­nom­sy­ra hans för­sök att ge­stal­ta Pla­tons verk på ett an­nat språk.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.