Kropps­li­ga sam­spel.

Modern Filosofi - - I Detta Nummer - DJUR EMEL­LAN Av JON­NA BOR­NE­MARK [ f o t o: MAR­TIN STEN­MARK]

Fi­lo­so­fer stu­de­rar re­la­tio­nen mel­lan män­ni­skor och and­ra djur.

Re­la­tio­nen mel­lan djur och män­ni­ska är ett hett om­rå­de in­om fi­lo­so­fin. Här ger fi­lo­so­fen Jon­na Bor­ne­mark sin bild.

FRAM­FÖR ALLT unga va­rel­ser har så många möj­lig­he­ter, de kan bli så oli­ka. De är krop­par i bli­van­de. Vi vux­na har kanske stel­nat li­te mer i vå­ra va­nor, men i en ny re­la­tion för­änd­ras även jag.

I väs­ter­lan­det sit­ter vi se­dan länge fast i en tra­di­tion där män­ni­skan för­stås i kon­trast till dju­ren. Det krist­na ar­vet, där män­ni­skan al­le­na är Guds av­bild och satt att för­val­ta na­tu­ren, är fort­fa­ran­de le­van­de. Ge­nom me­ka­ni­se­ring­en av världen står na­tu­ren i män­ni­skans tjänst och be­härs­kas med hjälp av oli­ka tek­no­lo­gi­er. Där­med har det krist­na ar­vet dra­gits åt ett varv till.

Även om vi i dag tiller­kän­ner dju­ren för­må­gan att kän­na li­dan­de, och in­ser att vi mås­te han­te­ra dem som le­van­de och kän­nan­de va­rel­ser, så har vi fort­satt med att se dem som drifts­styr­da va­rel­ser som till skill­nad från oss män­ni­skor in­te tän­ker, pla­ne­rar el­ler tar be­slut. Des­sa ak­ti­vi­te­ter – tän­ka, pla­ne­ra och be­slu­ta – för­stås där­med ba­ra på det sätt som män­ni­skan gör dem på. Dju­ren där­e­mot upp­fat­tas som sti­mu­li–re­spons­ma­ski­ner sna­ra­re än som in­di­vi­der.

Men en för­änd­ring är på gång. Ett tvär­ve­ten­skap­ligt äm­ne un­der den eng­els­ka ru­bri­ken hu­man–ani­mal stu­di­es (HAS) el­ler ant­hro­zoo­lo­gy är un­der ut­veck­ling. En upp­gift in­om Has-forsk­ning­en är att un­der­sö­ka hur and­ra djur, i lik­het med män­ni­skan, kan för­stås som själv­stän­di­ga ak­tö­rer. På så sätt för­sö­ker HAS mins­ka ga­pet mel­lan oss och de and­ra dju­ren.

Det­ta gap be­ar­be­tas även från and­ra hål­let. Män­ni­skan har in­om den mo­der­na väs­ter­länds­ka idéhisto­ri­en fram­för allt, och just i mot­sats till dju­ren, för­ståtts som ra­tio­nell ak­tör. Den­na bild har ock­så många gång­er va­rit un­der at­tack: un­der ro­man­ti­ken, av psy­ko­a­na­ly­sen, av fe­no­me­no­lo­gin och så vi­da­re. På se­na­re tid har den kri­ti­ken allt­mer kom­mit att lyf­ta fram män­ni­skans kropps­lig­het.

Un­der se­na­re tid är det män­ni­skans kropps­lig­het som kom­mit allt­mer i fo­kus när man kri­ti­se­rat re­duk­tio­nen av män­ni­skan till en ra­tio­nell ak­tör.

GE­NOM DES­SA och and­ra fo­kusänd­ring­ar har djur och män­ni­ska kom­mit varand­ra allt när­ma­re. Att skill­na­den fort­fa­ran­de är stor av­speglas dock i språ­ket: som många på­pe­kar bor­de äm­net hu­man-ani­mal stu­di­es sna­ra­re he­ta hu­man– ot­her ani­mal stu­di­es, el­ler det än­nu otymp­li­ga­re hu­man–non­hu­man-ani­mal stu­di­es. Dar­wins in­sik­ter om ar­ter­nas upp­komst har fort­fa­ran­de in­te rik­tigt sjun­kit in.

En cen­tral tän­ka­re in­om fäl­tet är bi­o­lo­gen och fi­lo­so­fen Don­na Ha­ra­way som med sin bok When spe­ci­es me­et un­der­sö­ker hur män­ni­ska och till ex­em­pel hund, labb­djur,

Jag le­ver i en blandarts­familj. Små barn och oli­ka sor­ters djur ger lätt upp­hov till ett visst kropps­ligt tu­mult. Men vad är det egent­li­gen jag ser? Al­la be­grepp är så fär­di­ga: en hund­valp, en be­bis och en katt. Be­grep­pen skil­jer oss åt och får oss att tro att vi vet vil­ka vi är. Som om vi var fär­di­ga va­rel­ser, som se­dan möts.

He­len Rund­gren

– Matilda är en av­kopp­lan­de fi­gur, med sitt gla­da smajl och lugna och lo­ja sätt. Hon är väl­digt orädd och sit­ter gär­na i knät och vill bli klap­pad.

– Nu­me­ra till­bring­ar jag mind­re tid med Matilda än jag skul­le vil­ja, ef­tersom vi har en pa­pe­go­ja som är be­tyd­ligt mer krä­van­de. Men Matilda har var­ken bli­vit bitsk el­ler mind­re tam av kon­kur­ren­sen.

– För oss är hon en lil­la­sys­ter som kom­mer li­te i skymun­dan – här finns nå­gon med star­ka­re vil­ja och näbb. Att vi be­skri­ver hen­ne så, vi­sar väl att vi har ta­git upp hen­ne i fa­mil­jen.

– Jag är djurvän se­dan barns­ben, väx­te upp som en­sam­barn med en hund som en­da sys­kon. Jag drar nog in­te en så tyd­lig gräns mel­lan män­ni­skor och djur.

Eli­za Ka­ja­nus

– Jag kan in­te fö­re­stäl­la mig li­vet ut­an Ran. Hon är en na­tur­lig del av vem jag är och en trygg­het för mig. Och då in­te som vakt­hund, för det är hon in­te. Men hon är stän­digt när­va­ran­de ef­tersom hon in­te kan va­ra ensam. Hen­nes säll­skap är vik­tigt för mig som är fri­lans och ar­be­tar myc­ket ensam.

– I fa­mil­jen är hon en i gäng­et. Hen­nes be­hov är li­ka vik­ti­ga som vå­ra. Nu när bar­nen är stör­re är det in­te alltid själv­klart vem jag ska pri­o­ri­te­ra.

– Att vi so­ver ihop he­la fa­mil­jen är för mig helt na­tur­ligt. Ran är go­sig och ke­lig och vill lig­ga nä­ra. Hen­nes päls är så len och mjuk.

– Vi pro­me­ne­rar jät­te­myc­ket. Och jag har upp­täckt fjäll­värl­den tack va­re hen­ne. Det har gi­vit mig de röt­ter i Sve­ri­ge som jag in­te ha­de.

– Se­dan tyc­ker jag att det är jät­te­ro­ligt att ja­ga och trä­na lyd­nad ihop, in­te minst för att hon tyc­ker att det är så ro­ligt. Det för­dju­par re­la­tio­nen.

djur på zoo blir till i re­la­tion till varand­ra. Hon, lik­som många and­ra på fäl­tet, me­nar att de le­van­de in­te är se­pa­ra­ta va­rel­ser som är för­ut­be­stäm­da av till ex­em­pel en dna-kod. Sna­ra­re blir allt le­van­de till i väx­el­ver­kan med varand­ra och med ting­en. Det är mö­tet som for­mar va­rel­ser­na sna­ra­re än att va­rel­ser­na skul­le fö­re­gå mö­tet. Hon for­mu­le­rar det som en dans vari­ge­nom så­väl ting som män­ni­ska och djur blir till. Det­ta kas­tar om hur vi van­li­gen har sett på vad en va­rel­se är. Att tän­ka på re­la­tio­nen mel­lan män­ni­skan och det ic­ke-mänsk­li­ga in­ne­bär allt­så att för­stå hur vi ska­par varand­ra och in­te ba­ra hur män­ni­skan ska­par tek­ni­ken el­ler bru­kar dju­ren.

Den­na för­änd­ra­de kun­skaps­si­tu­a­tion kanske syns än­nu tyd­li­ga­re i den så kal­la­de dju­ras­si­ste­ra­de psy­ko­te­ra­pin. I den fun­ge­rar dju­ren som med­te­ra­peu­ter. Hun­den el­ler häs­ten kan till ex­em­pel fånga upp och lind­ra ång­est ge­nom att ge det som män­ni­skor in­te kan ge. Det­ta är väx­an­de prak­ti­ker (se ru­tan på näs­ta si­da) som in­te är mo­ti­ve­ra­de av de se­nas­te fi­lo­so­fis­ka dis­kus­sio­ner­na, men som in­te desto mind­re är ut­tryck för en lik­nan­de för­änd­rad re­la­tion till dju­ren.

Med hjälp av fi­lo­so­fin och ge­nom re­flek­tion över des­sa fram­väx­an­de prak­ti­ker kan vi plöts­ligt få syn på vå­ra liv på nya sätt: hur fun­ge­rar egent­li­gen re­la­tio­nen mel­lan oli­ka ar­ter som le­ver till­sam­mans?

Med den frå­gan i hu­vu­det läg­ger jag för en stund ifrån mig Don­na Ha­ra­ways bok och åker till stal­let. Där har jag en sex­ton­å­rig re­la­tion till häs­ten som jag haft se­dan hon var föl. Vi ri­der ut med hun­den. Fy­ra­å­ring­en sit­ter fram­för mig i vår ge­men­sam­ma två­per­sons­sa­del. Häs­tens föt­ter i bac­ken för­flyt­tar oss al­la tre. Vi har en ge­men­sam rikt­ning och ett ge­men­samt tem­po, gung­ar i takt som en kropp.

Men hun­den har si­na eg­na föt­ter och mås­te hit­ta ett eget sam­spel med den sto­ra tre­höv­da­de va­rel­sen. Jag ser hur hans kropp re­gi­stre­rar, re­spon­de­rar och re­flek­te­rar när va­nor­na lång­samt sjun­ker in: när den sto­ra krop­pen gör just den där ges­ten så kom­mer snart en så­dan rö­rel­se, och då mås­te min kropp va­ra i det tem­pot i den po­si­tio­nen. Lång­samt nöts den tre­höv­da­de va­rel­sens oli­ka rö­rel­se­möns­ter in i hun­den, och lång­samt nöts häs­tens rö­rel­ser in i män­ni­skor­na, lik­som häs­ten su­ger in män­ni­skor­nas och hun­dens rö­rel­ser. Till­sam­mans ut­veck­lar vi en tre­höv­dad häst– hund­lig kropps­lig­het ba­se­rad på en ge­men­sam rö­rel­se­rikt­ning.

HEM­MA PÅ­GÅR ett an­nat sam­spel. Här sät­ter tre yng­re va­rel­ser fart. Rö­rel­ser ut­ma­nar varand­ra: jag tar dig. Tän­der och klor är vas­sa. Fing­rar kan ny­pas och dra. Krop­par­na tum­lar runt och fin­ner si­na grän­ser, de gör ge­men­sam­ma rö­rel­ser som sva­rar på varand­ra och bö­jer sig för varand­ra. Så gör de rö­rel­ser som ut­ma­nar varand­ra. Vil­jor som följs åt, och

vil­jor som ställs mot varand­ra. Men le­ken vo­re in­te lek ut­an en glimt i ögat som in­ne­bär le­kens spe­ci­el­la över­ens­kom­mel­se: på lek. Även hun­den kan låt­sas va­ra arg, mor­ra på skoj. Den­na dub­bel­het är en sorts ab­strak­tion och det te­o­re­tis­ka tän­kan­dets nöd­vän­di­ga för­steg, men den är in­te till för den­na ut­veck­ling ut­an har sin all­de­les eg­na gläd­je. Le­ken in­ne­bär att en di­stans förs in. Vi är här och nu, men sam­ti­digt ser vi det­ta li­te från si­dan. Vi ska­par ett mel­lan­rum, nå­got som är till ex­em­pel amö­ban främ­man­de. Ge­nom det­ta mel­lan­rum se­pa­re­ras vi som oli­ka, sam­ti­digt som vi just där­för kan få syn på varand­ra och de­la gläd­jen.

Sam­spe­let syns ock­så när vi so­ver till­sam­mans. Det finns ett ögon­blick när söm­nen gri­per in i rum­met och om­lem­mar al­la kropps­de­lar. Söm­nen skil­jer oss åt, men bin­der oss ock­så sam­man. Krop­par i sam­klang kän­ner kanske ibland av varand­ra än­nu star­ka­re när män­ni­skans van­li­ga kog­ni­tion och vil­ja är pa­u­sad. En oro­lig natt spri­der sig en våg av fru­stre­rad rö­rel­se ge­nom vår ge­men­sam­ma kropp. När en vak­nar, vak­nar of­tast fler. De som vak­nat för­sö­ker vi vux­na för­sik­tigt skä­ra ut ur det so­van­de vi:et så den sto­ra krop­pen har en so­van­de och en va­ken del.

En an­nan kväll blir styr­kan i den sö­van­de stäm­ning­en tyd­lig: om en del av sy­ste­met har be­stämt sig för att va­ra va­ken mås­te det ge­nom­fö­ras med en stark vil­jeakt, di­stans mås­te ska­pas och åt­skill­nad upp­rätt­hål­las. In­te säl­lan miss­lyc­kas det.

Men just i kväll hål­ler jag mig va­ken och hör och kän­ner den so­van­de krop­pen om­kring mig. För ett ögon­blick ser jag hur al­la des­sa va­rel­ser är de­lar av en och sam­ma le­van­de ma­te­ria mot mat­skå­len och bör­jar gri­pa tag i ma­ten. At­trak­tion. Det du tyc­ker om vill jag ock­så ha. Hun­den går ge­nast dit och äter. Ge­nom kon­kur­rens in­om den ge­men­sam­ma krop­pen ska­pas ap­tit, men ock­så ge­nom en ge­men­sam stäm­ning av att nu äter vi. Vill du va­ra med i vår kropp så gäl­ler det att ha­ka på i ett ge­men­samt tem­po.

Det är in­te hel­ler ba­ra de le­van­de krop­par­na som tar del i den­na kropps­li­ga lek. All ma­te­ria runt oss del­tar – och vi­sar att fa­mil­je­k­rop­pen till­hör en långt stör­re sam­hälls­kropp, för att in­te ta­la om världs­kropp. De en­skil­da sa­ker­na i vårt ge­men­sam­ma hem for­mar det le­van­de, och lad­das av det le­van­de. En da­tor, en fjärr­kon­troll, en fa­vo­rit­lek­sak lad­das med be­gär och blir si­na eg­na cent­rum som drar krop­par­na till sig. De krä­ver upp­märk­sam­het och fö­der upp­märk­sam­het.

som rör sig i oli­ka tem­pon och veck­lar ut sig i oli­ka rikt­ning­ar. Des­sa rikt­ning­ar på­ver­kar stän­digt varand­ra; där den ena buk­tar ut, buk­tar den and­ra in.

Krop­par­na nö­ter in si­na rö­rel­se­möns­ter ut­i­från hur de and­ra krop­par­na buk­tar: de tar form in­om en värld av mot­stånd och at­trak­tion, kon­takt och di­stans. Krop­par­na får sin rikt­ning och si­na be­gär djupt in­i­från ma­te­ri­en, sam­ti­digt som de stän­digt stö­ter på och for­mas av ma­te­ri­ens and­ra rikt­ning­ar i en rö­rel­se vi kan kal­la na­tur­kul­tur. Ge­nom va­nan, den form­ska­pan­de upp­rep­ning­en, ska­pas kon­ti­nu­i­tet, grän­ser och in­di­vi­der. Det lå­ter ab­strakt, men är det mest kon­kre­ta.

Hun­den vill in­te äta. Han kan in­te fin­na nå­gon ap­tit. Men så kom­mer be­bi­sen kry­pan­de

MEN SÅ FINNS en tyd­lig gräns där krop­par­na se­pa­re­ras från varand­ra och en bar­riär mel­lan oss byggs upp. Vi kal­lar det sex­u­a­li­tet. Män­ni­skan med si­na ta­bun och en sex­u­a­li­tet som binds till en viss per­son, el­ler en viss sorts per­so­ner. Dju­ren och bar­nen som de­fi­ni­tivt hålls ut­an­för. De vux­na män­ni­skor­nas skam och sex­u­a­li­tets­kon­troll sät­ter agen­dan. Bar­net med sin gry­en­de sex­u­a­li­tet

”Även hun­den kan låt­sas va­ra arg, mor­ra på skoj”

Jon­na Bor­ne­mark

– Fre­ja är bå­de kom­pis och med­hjäl­pa­re. Dels är hon mitt förs­ta ”barn” – jag har haft hen­ne se­dan hon var föl – dels hjäl­per hon mig att ta hand om mi­na barn ge­nom att vi kom­mer ut al­li­hop när års­ti­den tillå­ter.

– Vi är så in­läs­ta på varand­ra. Jag be­hö­ver ba­ra gö­ra en gest för att hon ska för­stå. Och vice ver­sa. Jag kan in­te ver­ba­li­se­ra det, det är så myc­ket mer än så.

– Vi är varand­ras fas­ta punk­ter. Vi har ta­git oss an varand­ra i ett part­ner­skap.

– Till hen­ne har jag en av de långa re­la­tio­ner som man in­te väl­jer; på det sät­tet in­går hon i min familj. Att säl­ja hen­ne skul­le va­ra svå­ra­re än att gö­ra slut med min karl. Man gör det ba­ra in­te.

bör­jar sak­ta för­stå sex­u­a­li­te­tens un­dan­tryck­ta roll för oss män­ni­skor. Hun­den vars sex­u­a­li­tet för­sö­ker fin­na si­na vägar. Den gni­der sig och skul­le så gär­na vil­ja juc­ka på bå­de det ena och and­ra. Män­ni­skan har ett to­talt do­mi­nans­be­te­en­de när även and­ras sex­u­a­li­tet än den eg­na trycks un­dan. Hun­den kan in­te va­ra en sex­u­ell va­rel­se i vår mel­lanarts­fa­milj, in­te ens i mö­tet med löp­ti­ken i sko­gen. Skul­le det tillå­tas så mås­te det ske un­der män­ni­skans ful­la kon­troll: män­ni­skan sä­ger vem, var och när.

KANSKE HÄNG­ER män­ni­skans do­mi­nans­be­te­en­de sam­man med hen­nes långa kamp för att fri­gö­ra sig från den ge­men­sam­ma krop­pen. Som art har hon käm­pat för att kom­ma ur en kropps­lig kök­ken­möd­ding och for­ma en värld med kla­ra och tyd­li­ga di­stink­tio­ner. Hon sök­te ren­het och iso­le­ra­de sig där­med allt­mer från det le­van­de. Som in­di­vid har hon käm­pat för att ha ett eget jag, med en egen vil­ja som föl­jer sin egen väg. Hon od­la­de för­må­gan att di­stan­se­ra sig från sig själv och ska­pa­de där­med di­stans även till den stör­re kropps­lig­het som hon in­går i. Det hon in­te såg var att den­na di­stans, lik­som le­kens mel­lan­rum, ba­ra finns mitt i en ge­men­sam kropps­lig­het som in­te ba­ra fö­der och slu­kar oss, ut­an ock­så bär al­la möj­lig­he­ter i sitt skö­te.

I spän­nings­fäl­tet mel­lan var­dags­liv, prak­ti­ker och te­o­re­tisk re­flek­tion kan vi få syn på oss själ­va på nytt. Vi kan få syn på ett vi som är stör­re och in­te läng­re ute­slu­ter ic­ke­mänsk­li­ga djur. Jon­na Bor­ne­mark är fö­re­stån­da­re för Cent­rum för prak­tisk kun­skap på Sö­der­törns hög­sko­la.

16-åri­ga sto­et Fre­ja

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.