Frå­ga fi­lo­so­fen.

Modern Filosofi - - I Detta Nummer - Jo­an­na@mo­dern­fi­lo­so­fi.se

Om schack­spel, fram­ti­da ge­ne­ra­tio­ner, den fria vil­jan och myc­ket an­nat.

Här try­ter ar­gu­men­ten

Är det rätt att ta­la om att vi har skyl­dig­he­ter mot fram­ti­da ge­ne­ra­tio­ner? Vad har de nå­gon­sin gjort för oss? /Kalle Qvist, Vis­by

Ditt re­so­ne­mang kanske byg­ger på idén att mo­ra­len är grun­dad i egen­nyt­tan och hand­lar om tjäns­ter och gen­tjäns­ter. Man bör allt­så be­te sig mo­ra­liskt mot and­ra, ef­tersom man vin­ner på det i läng­den, och ba­ra mot dem som an­nars kan straf­fa en ge­nom att in­te sam­ar­be­ta. Av det föl­jer att vi in­te be­hö­ver bry oss om dem som är sva­ga, sju­ka el­ler and­ra som in­te kan er­bju­da någ­ra sam­ar­bets­vins­ter. I så fall kan vi helt strun­ta i fram­ti­da ge­ne­ra­tio­ner – de kan ju var­ken er­bju­da sam­ar­be­te el­ler ho­ta med ve­der­gäll­ning. Vi kan till ex­em­pel gö­ra slut på al­la na­tur­re­sur­ser ut­an att gö­ra fel.

Men mo­ral hand­lar of­ta om plik­ter mot dem som vi har en asym­met­risk re­la­tion till. Man ska be­hand­la folk med om­tan­ke även om de in­te har någon­ting att ge till­ba­ka, som de sva­ga, sju­ka, barn och gam­la, vil­ket även ta­lar för om­sorg om de fram­ti­da ge­ne­ra­tio­ner­na.

Det är vad till ex­em­pel uti­li­ta­ris­men, som of­ta fö­re­kom­mer som ett un­der­för­stått an­ta­gan­de i eko­no­miskt och po­li­tiskt tän­kan­de, skul­le häv­da. En­ligt uti­li­ta­ris­men bör vi se till att max­i­me­ra den sam­man­lag­da väl­må­gan i världen, det vill sä­ga hur bra folk har det. Om den blir hög­re ifall vi väl­jer att bry oss om fram­ti­da ge­ne­ra­tio­ner, vil­ket ver­kar tro­ligt, så bör vi väl­ja det al­ter­na­ti­vet.

Men uti­li­ta­ris­men stö­ter på ett an­nat pro­blem. Den sam­man­lag­da väl­fär­den i fram­ti­den kan ökas på två sätt: ge­nom att gö­ra det bätt­re för ett be­stämt an­tal per­so­ner el­ler ge­nom att öka an­ta­let per­so­ner med liv vär­da att le­va. Så av uti­li­ta­ris­men föl­jer att en fram­tid med en enorm po­pu­la­tion där al­la liv knappt är vär­da att le­va kan va­ra den bäs­ta (”många bäc­kar små ...”). Men att vi skul­le ha mo­ra­lisk plikt att kraf­tigt öka jor­dens be­folk­ning på be­kost­nad av fram­ti­da män­ni­skors in­di­vi­du­el­la väl­må­ga, fö­re­fal­ler märk­ligt och är sna­ra­re ett skäl för att för­kas­ta uti­li­ta­ris­men. Så även om de fles­ta är över­ens om att vi har skyl­dig­he­ter mot fram­ti­da ge­ne­ra­tio­ner så är det in­te lätt att hit­ta till­fred­stäl­lan­de ar­gu­ment för den håll­ning­en.

Gustaf Arr­he­ni­us, pro­fes­sor i fi­lo­so­fi, Stock­holms uni­ver­si­tet och ny chef för In­sti­tu­tet för fram­tids­stu­di­er

Le­ta la­gom länge

Hur länge kan jag vän­ta in­nan jag be­stäm­mer mig? Finns det för- el­ler nack­de­lar med att vän­ta? /Jens Kra­ge­rup, Ör­kel­ljunga

Om det är bra el­ler då­ligt att vän­ta in­nan man be­stäm­mer sig be­ror på många oli­ka sa­ker. Den vik­ti­gas­te är kanske vad det kos­tar att vän­ta. Of­ta är det ju så att möj­lig­he­ter ba­ra finns un­der en be­grän­sad tid. Om du in­te slår till på in­bju­dan till en kopp te i dag, kanske er­bju­dan­det går till nå­gon an­nan i mor­gon. Den rätt bil­li­ga jul­gra­nen kan ta slut och dess­utom är det ju så att den tid du

Fi­lo­so­fin tar sig an frå­gor­na som än­nu in­te har fått svar. Re­so­ne­ra går ju!

ve­lar om ifall du fak­tiskt vill ha en jul­gran är en tid som du till­bring­ar ut­an gran.

Å and­ra si­dan ris­ke­rar för­stås den som slår till di­rekt att mis­sa ett flot­ta­re er­bju­dan­de, el­ler en än­nu trev­li­ga­re gran. Ifall man ska vän­ta (och hur länge man ska tän­ka) är ett klas­siskt pro­blem in­om be­slut­ste­o­ri och eko­no­mi. Den ame­ri­kans­ka No­bel­pris­ta­ga­ren Her­bert Si­mon re­kom­men­de­ra­de till ex­em­pel att man ska föl­ja en prin­cip som han kal­la­de sa­tis­fi­cing. Li­te slar­vigt ut­tryckt be­ty­der det att le­ta tills man hit­tar nå­got som är till­räck­ligt bra, och se­dan nöja sig med det. Hur det går med le­tan­det kan na­tur­ligt­vis på­ver­ka vad som är till­räck­ligt bra. Hit­tar man nå­got till­räck­ligt bra di­rekt kanske man ska dra öro­nen åt sig och le­ta li­te till (el­ler ock­så nöja sig och va­ra glad). Är det jät­tesvårt att hit­ta det som är bra nog, ska man kanske i stäl­let sän­ka kra­ven nå­got. Det är rätt trist att fi­ra jul helt ut­an gran.

An­ni­ka Wallin, fi­lo­sof och kog­ni­tions­ve­ta­re, Lunds uni­ver­si­tet

Vår he­li­ga in­di­vi­du­a­li­tet

Jag tyc­ker att folk brer ut sig i kol­lek­tiv­tra­fi­ken nu­me­ra och läg­ger väs­kan på sä­tet bred­vid; sä­ger man in­te till, så är plat­sen upp­ta­gen. Vad har hänt som gör att folk tar mind­re hän­syn till varand­ra? /Sa­ra Asp, Stock­holm

In­tres­sant frå­ga! Själv re­ser jag of­ta kol­lek­tivt och har gjort sam­ma ob­ser­va­tion. Jag mås­te er­kän­na att jag själv gör så ibland. Men jag är in­te sä­ker på att det­ta be­te­en­de ska ru­bri­ce­ras som brist på hän­syn. Jag miss­tän­ker att det sna­ra­re kan för­kla­ras av den till­ta­gan­de in­di­vi­du­a­li­se­ring­en av män­ni­skan och det sam­man­häng­an­de be­ho­vet av in­tegri­tet.

Låt mig för­kla­ra : det myll­rar av män­ni­skor som an­vän­der sta­dens of­fent­li­ga rum. I det­ta myl­ler för­flyt­tar vi oss som in­di­vi­der. Att ta sig till job­bet el­ler att hand­la är ett in­di­vi­du­ellt pro­jekt. För 50 år se­dan lan­se­ra­de den ame­ri­kans­ke so­ci­o­lo­gen Er­ving Goff­man be­grep­pet ci­vil oupp­märk­sam­het. För ett kort ögon­blick upp­märk­sam­mar vi varand­ra, men där­ef­ter pas­se­rar vi varand­ra ut­an en blick. Be­te­en­det kan ses som ett ut­tryck för in­di­vi­du­a­li­se­ring­en.

En av dem som först te­ma­ti­se­ra­de in­ne­bör­den av in­di­vi­du­a­li­se­ring­en var den frans­ke so­ci­o­lo­gen Émi­le Durk­heim. Han be­skrev in­di­vi­du­a­lis­men som en se­ku­la­ri­se­rad re­li­gi­on, den mo­der­na män­ni­skans re­li­gi­on. Att va­ra en in­di­vid upp­fat­tas som nå­got he­ligt. Re­dan för över 100 år se­dan ta­la­de Durk­heim om en kult av in­di­vi­den. Men den be­ty­der, en­ligt ho­nom, in­te ego­ism. Dels är den kopp­lad till ar­bets­del­ning och spe­ci­a­li­se­ring. Det­ta gör oss allt­mer be­ro­en­de av varand­ra och för­kla­rar var­för vi träng­er ihop oss i stä­der. Dels in­ne­bär den re­spekt för varand­ras in­di­vi­du­a­li­tet. Men den­na kan vi in­te upp­rätt­hål­la ut­an av­stånd, och här kom­mer be­ho­vet av in­tegri­tet in i bil­den. Om okän­da män­ni­skor kom­mer allt­för tätt in­på oss, blir det svårt att upp­rätt­hål­la ci­vil oupp­märk­sam­het. Vi kanske där­för ska be­trak­ta det be­te­en­de du be­skri­ver som ett för­sök att mitt i sta­dens myl­ler ska­pa ett privat rum som skyd­dar vår he­li­ga in­di­vi­du­a­li­tet.

Mikael Car­le­he­den, lek­tor i so­ci­o­lo­gi, Kö­pen­hamns uni­ver­si­tet

Ar­gu­ment mot fri vil­ja

Jag tror in­te att män­ni­skan har en fri vil­ja. Men jag be­hö­ver fler ar­gu­ment för det. Har man kun­nat vi­sa att folk som in­te tror på fri vil­ja är mer ag­gres­si­va el­ler ego­is­tis­ka?

?De fles­ta av oss upp­le­ver att vi har en fri vil­ja. Vi upp­le­ver of­ta att vi har oli­ka hand­lingsal­ter­na­tiv och att det är vi själ­va som av­gör vil­ket av des­sa al­ter­na­tiv vi väl­jer att ut­fö­ra. Men stäm­mer den­na upp­le­vel­se över­ens med verkligheten?

För att sva­ra på det­ta mås­te man fun­de­ra över hur den fy­sis­ka världen fun­ge­rar. En vik­tig frå­ga är då huruvi­da vår värld är de­ter­mi­nis­tisk el­ler in­te.

Om de­ter­mi­nis­men är sann, så är allt som sker kon­se­kven­ser av na­tur­la­gar­na och så­dant som hän­de långt till­ba­ka i det för­flut­na. Många fi­lo­so­fer har häv­dat att ef­tersom vi in­te kan på­ver­ka va­re sig det för­flut­na el­ler na­tur­la­gar­na, så kan vi in­te hel­ler på­ver­ka vad som sker nu. De­ter­mi­nism ute­slu­ter där­för hand­lingsal­ter­na­tiv, en­ligt des­sa fi­lo­so­fer.

Om de­ter­mi­nis­men där­e­mot är falsk, tycks vi ha hand­lingsal­ter­na­tiv, ef­tersom det då finns fle­ra oli­ka fram­ti­da sce­na­ri­er som är för­en­li­ga med det för­flut­na och na­tur­la­gar­na. Men om det som sker nu in­te är full­stän­digt be­stämt av ti­di­ga­re hän­del­ser, kan man und­ra vad som av­gör vil­ket hand­lingsal­ter­na­tiv som vi fak­tiskt väl­jer att ut­fö­ra. En del har häv­dat att det i så fall in­te tycks fin­nas någon­ting alls som av­gör, ut­an att det i slutän­dan är frå­ga om ren slump. Och i så fall är det ju in­te vi som av­gör vil­ket al­ter­na­tiv som blir verk­lig­het.

De här ar­gu­men­ten ska allt­så vi­sa att vi in­te har fri vil­ja, oav­sett om de­ter­mi­nis­men är sann el­ler in­te. Det finns själv­klart fi­lo­so­fer som in­vän­der mot des­sa ar­gu­ment, och ock­så en del som in­vän­der mot att vi ska för­stå fri vil­ja på det sätt som jag fö­reslog in­led­nings­vis.

Det rå­der de­la­de me­ning­ar om hur vårt be­te­en­de skul­le på­ver­kas om vi blev över­ty­ga­de om att vi sak­nar fri vil­ja. Vis­sa me­nar att en så­dan tro skul­le få då­li­ga kon­se­kven­ser, ef­tersom vi då skul­le bör­ja be­te oss mer ego­is­tiskt. And­ra häv­dar att det tvärtom skul­le få bra kon­se­kven­ser, ef­tersom det skul­le få oss att in­ta en mer för­lå­tan­de at­ti­tyd, bå­de gente­mot and­ra och mot oss själ­va.

Ma­ria Sved­berg, dok­to­rand i fi­lo­so­fi, Stock­holms uni­ver­si­tet

De­mo­kra­ti är ing­en ga­ran­ti

Är all mo­ral re­la­tiv? El­ler finns det ob­jek­tiv mo­ra­lisk san­ning om vad som är rätt och fel? Och i så fall hur kan de­mo­kra­tin han­te­ra dem som har and­ra mo­ra­lis­ka upp­fatt­ning­ar än de som an­ses rätt? /Re­la­ti­vis­ten

?Mo­ra­lisk re­la­ti­vism in­ne­bär van­ligt­vis att det in­te kan va­ra sant att en hand­ling är rätt el­ler fel, punkt slut, ut­an ba­ra rätt el­ler fel re­la­tivt vis­sa norm­sy­stem. Det kan lå­ta to­le­rant och vid­synt att för­ne­ka att det finns ab­so­lu­ta mo­ra­lis­ka san­ning­ar, och det­ta för­kla­rar nog en del av loc­kel­sen hos mo­ra­lisk re­la­ti­vism. Det är nog mind­re loc­kan­de att häv­da att folk­mord in­te är fel, punkt slut, ut­an ba­ra fel en­ligt vis­sa norm­sy­stem, och att det en­ligt and­ra norm­sy­stem in­te är fel. Men det­ta föl­jer ju av den mo­ra­lis­ka re­la­ti­vis­men!

När vi i var­dags­lag fun­de­rar över mo­ra­lis­ka frå­gor för­sö­ker vi nog kom­ma fram till vad som är rätt och fel, och in­te ba­ra vad som är rätt och fel en­ligt vis­sa norm­sy­stem. De fles­ta an­ser nog att ett norm­sy­stem, en­ligt vil­ket folk­mord in­te är fel, är mo­ra­liskt säm­re än ett norm­sy­stem, en­ligt vil­ket folk­mord är fel.

Men vad vi an­ser är en sak, vad som är sant är en helt an­nan. Kan det va­ra sant att en hand­ling är mo­ra­liskt rätt el­ler fel, punkt slut? Själv är jag böjd att sva­ra nej. Men många and­ra fi­lo­so­fer me­nar att det­ta är orim­ligt och att sva­ret där­för är ja. Som­li­ga me­nar att vi kan kom­ma fram till ob­jek­ti­va mo­ra­lis­ka san­ning­ar på un­ge­fär sam­ma sätt som vi kom­mer fram till ma­te­ma­tis­ka och lo­gis­ka san­ning­ar.

Att män­ni­skor har oli­ka mo­ra­lis­ka upp­fatt­ning­ar är i sig ing­et pro­blem, va­re sig mo­ra­liskt el­ler de­mo­kra­tiskt. Man kan und­ra om de­mo­kra­ti vo­re me­nings­fullt om män­ni­skor in­te ha­de oli­ka mo­ra­lis­ka upp­fatt­ning­ar. Mo­ra­liskt pro­ble­ma­tiskt blir det först när män­ni­skors mo­ra­lis­ka upp­fatt- ning­ar gör att de hand­lar fel. En­ligt min egen upp­fatt­ning kan det­ta ald­rig in­träf­fa. Men det hind­rar ju in­te att män­ni­skors mo­ra­lis­ka upp­fatt­ning­ar gör att de ut­för hand­ling­ar som är pro­ble­ma­tis­ka på and­ra sätt, till ex­em­pel där­för att de le­der till li­dan­de för and­ra män­ni­skor. De­mo­kra­ti är ing­en ga­ran­ti för att så­da­na hand­ling­ar in­te ut­förs, del­vis där­för att des­sa in­te be­hö­ver stri­da mot de­mo­kra­tiskt fat­ta­de be­slut.

Jo­nas Ol­son, do­cent i prak­tisk fi­lo­so­fi, Stock­holms uni­ver­si­tet

Lär kän­na tig­ga­ren

Ut­an­för min livs­me­dels­af­fär sit­ter tig­ga­re som jag mö­ter var­je gång jag hand­lar. Jag vill gär­na va­ra en god män­ni­ska och hjäl­pa till, men man kan ju in­te ge peng­ar he­la ti­den. Hur ska jag gö­ra? / Eli­se Dack­man, Väs­terås

?Jag an­ser att al­la vi som har möj­lig­het bör be­stäm­ma oss för att ge nå­gon an­del av vår in­komst un­der ett år – en, två el­ler fem pro­cent be­ro­en­de på hur myc­ket vi har – och se­dan se till att vi hål­ler oss till det. Hur des­sa peng­ar ska för­de­las – till en­skil­da in­di­vi­der, hjälp­or­ga­ni­sa­tio­ner el­ler an­nat – bör be­dö­mas ut­i­från hur stor nyt­ta de kan gö­ra. Så­da­na be­döm­ning­ar krä­ver kun­ska­per, så vad gäl­ler tig­ga­ren ut­an­för af­fä­ren kan man ju bör­ja med att pra­ta li­te med per­so­nen ifrå­ga och lä­ra kän­na ho­nom/ hen­ne li­te grann. Det har ock­så det go­da med sig att vi lär oss be­mö­ta ho­nom/ hen­ne med re­spekt som en med­män­ni­ska av kött och blod och in­te ba­ra som ett ano­nymt och främ­man­de of­fer som man vän­der bort blic­ken från. Och då kan man ju ock­så för­kla­ra var­för man in­te tän­ker ge peng­ar var­je dag, om man nu be­stäm­mer sig för det.

Fol­ke Tersman, pro­fes­sor i fi­lo­so­fi, Uppsa­la uni­ver­si­tet

Att av­stå be­hand­ling

Jag är svårt sjuk i can­cer, den har kom­mit till­ba­ka ef­ter fem år. Lä­ka­re fö­re­språ­kar cell­gif­ter,som min familj ab­so­lut tyc­ker att jag ska ta . Men jag or­kar in­te. Hur kan man re­so­ne­ra kring det­ta? /An­naLe­na S., Lund

Den­na frå­ga är svår att sva­ra på av fle­ra skäl. Ge­ne­rel­la råd är vansk­li­ga. De up­pen­ba­ra skä­len för det­ta är att män­ni­skor är oli­ka, att de­ras si­tu­a­tion in­te är den­sam­ma, att can­cer in­te är en ut­an fle­ra sjuk­do­mar, och att sjuk­do­mar­nas för­lopp va­ri­e­rar. Som­li­ga blir bo­ta­de, and­ra in­te. Jag kan lätt le­va mig in i pro­ble­met, ef­tersom jag ny­li­gen som för­äl­der haft ett barn drab­bat av can­cer.

Hur kan man re­so­ne­ra? Det är na­tur­ligt­vis vik­tigt att bå­de pa­ti­en­ten och fa­mil­jen får god in­for­ma­tion om se­nas­te rön när det gäl­ler be­hand­lings­möj­lig­he­ter. Can­cer­forsk­ning­en är i ett ex­pan­sivt ske­de, och sto­ra för­hopp­ning­ar knyts till nya be­hand­ling­ar (som im­mu­no­te­ra­pi, och and­ra). De när­stå­en­de var­ken kan el­ler bör ge upp hop- pet, och de hop­pas na­tur­ligt­vis i det längs­ta att nå­got ska fun­ge­ra. Sam­ti­digt finns det go­da etis­ka skäl att re­spek­te­ra den drab­ba­des eg­na önsk­ning­ar, så länge det in­te finns an­led­ning att miss­tän­ka att den sju­ka sak­nar för­må­ga att för­stå vad al­ter­na­ti­ven in­ne­bär. Att be­stäm­ma sig för att av­stå från be­hand­ling är ing­et lätt be­slut för den sju­ka.

Det­ta be­ty­der in­te att de när­stå­en­de mås­te för­stå och gilla be­slu­tet. De kan tyc­ka att det är fel, och tän­ka att de skul­le ha hand­lat an­norlun­da. Men de bör re­spek­te­ra be­slu­tet, hur svårt det än kan va­ra. Det in­ne­bär att de av­står från att pres­sa el­ler över­ta­la pa­ti­en­ten till nå­got som han el­ler hon in­te vill, se­dan de för­vis­sat sig om att den sju­ka för­stått al­ter­na­ti­ven och de­ras kon­se­kven­ser. Det­ta – al­ter­na­ti­ven och kon­se­kven­ser­na – mås­te klar­gö­ras i di­a­lo­gen mel­lan pa­ti­ent och lä­ka­re. I den svå­ra si­tu­a­tion som pa­ti­en­ten be­fin­ner sig, be­hö­ver hon stöd och kär­lek, in­te ut­sät­tas för press och för­ma­ning­ar.

Själv­fal­let är det fel att låt­sas att det­ta är ett lätt be­slut från de när­stå­en­des si­da. Det skul­le ge fel sig­nal till den drab­ba­de. Men på­tryck­nings­me­ka­nis­mer­na kan va­ra många och sub­ti­la. Ba­lans­gång­en kan bli svår mel­lan att stöd­ja den sju­ka och vil­ja ha hen­ne i li­vet så länge som möj­ligt.

Gö­ran Her­merén, pro­fes­sor i me­di­cinsk etik, Lunds uni­ver­si­tet

Sök na­tur­lig för­kla­ring

Hur skil­jer man mel­lan na­tur­ligt och över­na­tur­ligt? /Horst Gre­ger, Håla­ve­den

Det finns oli­ka slags över­na­tur­li­ga på­stå­en­den. Ibland ta­las det om en se­pa­rat ut­om­världs­lig verk­lig­het som in­te på­ver­kar det som vi kan på­vi­sa med vå­ra sin­nen. Det­ta är re­li­giö­sa tros­frå­gor, ut­an­för ve­ten­ska­pens och den rent för­nuftsba­se­ra­de fi­lo­so­fins do­mä­ner. Men ibland ta­las det i stäl­let om över­na­tur­li­ga fe­no­men som sägs ha ytt­ring­ar i den fy­sis­ka världen. Man ta­lar då of­ta om fe­no­men som stri­der mot na­tur­la­gar­na. I det­ta fall blir gräns­drag­ning­en svå­ra­re.

Ur­sprung­li­gen upp­fat­ta­des na­tur­la­gar­na som di­rek­tiv från Gud, vil­ka na­tu­ren mås­te föl­ja, un­ge­fär som män­ni­skor mås­te föl­ja ju­ri­dis­ka la­gar. Med ett så­dant syn­sätt kan man tän­ka sig av­vi­kel­ser från na­tur­la­gar­na. Men den mo­der­na ve­ten­ska­pen och ve­ten­skaps­fi­lo­so­fin ser i stäl­let na­tur­la­gar­na som vå­ra eg­na för­sök att sam­man­fat­ta re­gel­bun­den­he­ter i na­tu­ren. Om vi iakt­tar fe­no­men som stri­der mot na­tur­la­gar­na blir slut­sat­sen där­för att na­tur­la­gar­na mås­te re­vi­de­ras, in­te att nå­gon el­ler nå­got har bru­tit mot dem.

Den mo­der­na ve­ten­ska­pen tilläm­par så kal­lad me­to­do­lo­gisk na­tu­ra­lism. Det in­ne­bär att en­dast na­tur­li­ga för­kla­ring­ar räk­nas som ve­ten­skap­li­ga. Om vi sak­nar en na­tur­lig för­kla­ring till ett fe­no­men ska vi le­ta vi­da­re, in­te av­bry­ta le­tan­det för att i stäl­let be­trak­ta fe­no­me­net som över­na­tur­ligt. Att klas­si­fi­ce­ra vis­sa fe­no­men som över­na­tur­li­ga skul­le va­ra li­ka hind­ran­de för ve­ten­ska­pen som att klas­si­fi­ce­ra dem som oför­klar­li­ga och slu­ta för­sö­ka för­stå dem.

En del re­li­giö­sa tän­ka­re häv­dar att vis­sa fe­no­men i den fy­sis­ka världen skil­jer sig från de öv­ri­ga ge­nom att va­ra Guds un­dan­tag från na­tur­la­gar­na. Vil­ka des­sa fe­no­men i så fall skul­le va­ra är en tros­frå­ga, in­te en ve­ten­skap­lig frå­ga. Sven Ove Hans­son, pro­fes­sor i fi­lo­so­fi, Kung­li­ga tek­nis­ka hög­sko­lan

Att över­ras­ka sig själv är möj­ligt

Kan man spe­la schack med sig själv?

Vi slits mel­lan två svar. I en me­ning går det bra att spe­la en­sam­schack. Jag kan ge­nom­fö­ra ett par­ti där ena si­dan blir matt. Om jag skrev upp dra­gen skul­le ing­en ef­teråt kun­na se att jag ha­de spe­lat med mig själv. Men den som stäl­ler frå­gan me­nar nog nå­got an­nat. Finns det nå­got i spe­lets na­tur som gör det omöj­ligt att spe­la ensam? Krävs det in­te en mot­stån­da­re som för­sö­ker slå mig för att det ska bli ett rik­tigt par­ti, och blir det in­te nå­got an­nat om jag alltid vet vad ”mot­spe­la­ren” tän­ker gö­ra? Frå­gan om vem som alls vin­ner ett par­ti, och om man ens kan för­sö­ka vin­na, stäl­ler ock­så till det för en­sam­spe­la­ren.

Visst finns det be­gräns­ning­ar i mi­na möj­lig­he­ter att spe­la schack med mig själv. Men jag tror att det är möj­ligt att spe­la en­sam­schack ut­an att des­sa be­gräns­ning­ar spe­lar en av­gö­ran­de roll.

Det vik­ti­ga är att man fak­tiskt kan över­ras­ka sig själv i spe­let, trots att allt som görs egent­li­gen ska va­ra öp­pet för bäg­ge par­ter – det­ta bor­de ju in­ne­bä­ra att jag he­la ti­den vet vad ”den and­re” kom­mer att gö­ra. Och vet jag vad den and­re kom­mer att gö­ra så går det väl in­te att spe­la schack på rik­tigt?

Fle­ra sa­ker ta­lar för att det än­då är möj­ligt. Skick­li­ga spe­la­re vet of­ta vad mot­spe­la­ren tän­ker gö­ra, men en rik­tig kamp kan än­då upp­kom­ma. Det be­ror på att vår för­må­ga att för­ut­se sa­ker är be­grän­sad och krä­ver nå­gon form av ytt­re hjälp. Jag kan ba­ra se ett be­grän­sat an­tal drag fram­åt, och om jag spe­lar schack med mig själv kom­mer min ”mot­part” ef­ter var­je drag att ha en ( li­ten) möj­lig­het att se sa­ker som jag nyss själv in­te såg. Där­med är vi in­te fullt in­for­me­ra­de om si­tu­a­tio­nen, trots att allt som sker i ett par­ti är öp­pet, och trots att det ver­kar som om jag kan ve­ta allt som ”mot­spe­la­ren” vet. Det finns allt­så över­rask­ning­ar även när jag spe­lar med mig själv.

Det­ta pe­kar på ett an­nat vik­tigt fe­no­men när det gäl­ler med­ve­tan­det. Det sam­spe­lar med om­giv­ning­en. I det­ta fall är det schack­pjä­ser­na som ger oss skif­tan­de möj­lig­he­ter att be­dö­ma ställ­ning­en och väl­ja drag.

Fred­rik Stjern­berg, pro­fes­sor i fi­lo­so­fi, Lin­kö­pings uni­ver­si­tet

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.