Es­sä.

Modern Filosofi - - I Detta Nummer - Av MI­CHAEL AZAR

Grän­sen mot det dju­ris­ka har fött myc­ket våld.

ÄR DET DAGS ATT GÖ­RA UPP MED DET FOBISKA AV­STÅNDS­TA­GAN­DET FRÅN DJU­REN? DET SOM FÖTT SÅ MYC­KET VÅLD

MOT MÄN­NI­SKOR OCH DJUR.

HÖS­TAS VÄCK­TE ett ovan­ligt rätts­fall stor upp­märk­sam­het runt om i världen: dom­sto­len i Al­ba­ny, New York, skul­le fäl­la ett av­gö­ran­de om huruvi­da en schim­pans vid namn Tommy ska be­trak­tas som ett sub­jekt i ju­ri­diskt av­se­en­de och där­med åt­nju­ta ”rät­ten till ett liv i fri­het”. Den ame­ri­kans­ka djur­rätts­or­ga­ni­sa­tio­nen Non­hu­man rights pro­ject har öpp­nat pro­ces­sen och be­gärt att Tommy ska flyt­tas från sin ”lil­la, fuk­ti­ga ce­ment­bur” till en fristad för apor där han kan le­va i fri­het.

Or­ga­ni­sa­tio­nen häv­dar att schim­pan­ser i rätts­lig me­ning bör be­trak­tas som ”per­so­ner” ef­tersom de be­sit­ter fle­ra av de egen­ska­per som de­fi­ni­e­rar så­da­na – till ex­em­pel själv­med­ve­tan­de och för­må­ga till em­pa­ti. Schim­pan­sens ta­les­män ak­tar sig där­e­mot no­ga för att sä­ga att det hand­lar om att ge Tommy ”mänsk­li­ga rät­tig­he­ter”. Man fö­re­språ­kar i stäl­let vad man kal­lar ”schim­pan­sers rätt att va­ra schim­pan­ser”.

Ef­ter av­slag i förs­ta in­stans har ären­det över­kla­gats. Ut­fal­let är av stort in­tres­se, ef­tersom det kan fun­ge­ra som pre­ju­di­kat in­te ba­ra i kom­man­de rätts­fall ut­an ock­så för fi­lo­so­fisk pro­ble­ma­tik kring dju­rens sta­tus. Var går egent­li­gen grän­sen mel­lan män­ni­skor och djur? Vil­ka fi­lo­so­fis­ka och re­li­giö­sa tra­di­tio­ner lu­tar vi oss mot när vi be­grun­dar frå­gan om dju­rens vä­sen och vär­de? Och vad för slags ar­gu- ment kan man upp­bå­da för och emot att in­klu­de­ra även djur i de mänsk­li­ga rätts­ord­ning­ar­na och i mo­ra­lis­ka över­vä­gan­den över hu­vud ta­get?

En fängs­lan­de re­flek­tion över des­sa frå­gor mö­ter vi i den fransk-al­ge­ris­ke fi­lo­so­fen Jac­ques Der­ri­das postumt ut­giv­na verk: L’ani­mal que donc je su­is (un­ge­fär ’Det djur som jag allt­så är’). Det tar oss med på en svind­lan­de re­sa ge­nom den väs­ter­länds­ka idéhisto­ri­en – från ska­pel­se­be­rät­tel­sen i Förs­ta Mo­se­bok via Aristo­te­les och Im­ma­nu­el Kant till Mar­tin Hei­deg­ger och Jac­ques Lacan – i syf­te att grans­ka de tan­ke­gång­ar som in­rät­tat män­ni­skan som ska­pel­sens kro­na och förnuftets yt­ters­ta in­kar­na­tion.

Der­ri­da in­tres­se­rar sig sär­skilt för vad han kal­lar den ”car­te­si­ans­ka tra­di­tio­nen”. Re­dan bokens ti­tel an­ty­der att vi har att gö­ra med en när­kamp med den fi­lo­so­fi som spring­er ur René De­scar­tes be­röm­da sats: ”Jag tän­ker, allt­så är jag” (på frans­ka Je pen­se, donc je su­is och på la­tin Co­gi­to er­go sum). Ge­nom att er­sät­ta je pen­se med l’ani­mal (dju­ret) ring­ar Der­ri­da ome­del­bart in si­na frå­ge­ställ­ning­ar: vad in­ne­bär det att va­ra ett djur som tän­ker sin egen ex­istens? Även om det är ett mänsk­ligt djur. Och vad in­ne­bär det att i egen­skap av män­ni­ska va­ra hän­vi­sad till att de­fi­ni­e­ra sig själv gente­mot dju­ret – att stän­digt speg­la sig i dju­ret och på oli­ka sätt för­föl­ja, härs­ka över och nytt­ja det?

DER­RI­DAS STU­DIE går till­ba­ka på de fö­re­läs­ning­ar som han höll vid en konferens om ”Det själv­bi­o­gra­fis­ka dju­ret” i Frank­ri­ke i ju­li 1997. De in­fo­gar sig på ett tyd­ligt sätt i det fi­lo­so­fis­ka pro­jekt som har

väg­lett ho­nom se­dan det sto­ra ge­nom­brot­tet 1967: den kri­tis­ka upp­gö­rel­sen med ”den väs­ter­länds­ka fi­lo­so­fins lo­go­cent­rism”.

Lo­go­cent­rism be­teck­nar i vid me­ning fi­lo­so­fins strä­van ef­ter att fin­na en ab­so­lut grund i för­nuf­tet (från gre­kis­kans lo­gos), en grund som skul­le kun­na tjä­na som ut­gångs­punkt för en sta­bil, ge­nom­lyst och sä­ker kun­skap. De­scar­tes co­gi­to är ba­ra ett av många ex­em­pel på ett så­dant fun­da­ment. And­ra skul­le kun­na va­ra ”Gud” i kris­ten te­o­lo­gi, ”idévärl­den” hos Pla­ton och ”det ab­so­lu­ta ve­tan­det” hos He­gel. Den väs­ter­länds­ka me­ta­fy­si­ken, sä­ger Der­ri­da, dröm­mer om att kun­na fix­e­ra och vär­de­ra va­rat ut­i­från en ab­so­lut och oan­tast­lig mått­stock.

Ett av lo­go­cent­ris­mens ut­mär­kan­de drag är att den ut­mejs­lar en lo­gik som stäl­ler två be­grepp mot varand­ra, där det förs­ta står hi­e­rar­kiskt över det and­ra. Så ställs till ex­em­pel för­nuf­tet mot käns­lan, ta­let mot skrif­ten, det tran­scen­den­ta­la mot det em­pi­ris­ka, iden­ti­te­ten mot skill­na­den, ori­gi­na­let mot av­bil­den, den förs­te mot den and­re, man­nen mot kvin­nan och män­ni­skan mot dju­ret ... Der­ri­da tar på sig upp­dra­get att vi­sa att fun­da­men­tet för så­da­na tu­del­ning­ar in­te är så sta­bilt som me­ta­fy­si­ken för­sökt gö­ra gäl­lan­de. Det är rent av så att det and­ra, det mar­gi­na­li­se­ra­de le­det, stän­digt smy­ger sig in i hjär­tat på det förs­ta le­det.

JAC­QUES DER­RI­DAS egen bak­grund spe­lar san­no­likt en be­ty­dan­de roll för hans kri­tis­ka av­räk­ning med lo­go­cent­ris­men. Han har själv, om man så vill, trängts ut i mar­gi­na­len i namn av sam­ma me­ta­fy­sis­ka tu­del­ning. I egen­skap av al­ge­risk

ju­de är han ätt­ling till de ju­dis­ka fa­mil­jer som för­drevs från det krist­na Spanien i slu­tet på 1400-ta­let. När­ma­re fem­hund­ra år se­na­re be­rö­va­de Vichy­re­gi­men där­till de al­ge­ris­ka ju­dar­na de­ras rät­tig­he­ter i det ko­lo­ni­alt präg­la­de frans­ka Al­ge­ri­et. Det är med and­ra ord från den mar­gi­na­li­se­ra­de pe­ri­fe­rin, från den andres plats, som Der­ri­da träng­er sig in i förnuftets cent­rum – de pa­ri­sis­ka ut­bild­nings­sy­ste­men – för att på ko­lo­ni­al­her­rar­nas eget språk vi­sa att des­sa in­te är så för­nuf­ti­ga och över­lägs­na som de tror.

Än­då hand­lar hans så kal­la­de ”de­kon­struk­tion av den väs­ter­länds­ka me­ta­fy­si­ken” ingalun­da, som hans be­lac­ka­re gär­na på­står, om ett slags för­kas­tan­de av allt vad väs­ter­lan­det står för. De­kon­struk­tion hand­lar var­ken om ni­hi­lism el­ler re­la­ti­vism. Sna­ra­re rör det sig om en på sam­ma gång vörd­nads­full och kri­tisk pröv­ning av de fi­lo­so­fis­ka sy­stem som för­sökt eta­ble­ra ot­ve­ty­di­ga lo­go­cent­ris­ka kon­struk­tio­ner. Å ena si­dan syf­tar den till att re­kon­stru­e­ra de fi­lo­so­fis­ka sy­s­te­men för att kla­ra­re kun­na skär­skå­da de­ras bygg­ste­nar, å and­ra si­dan till att desta­bi­li­se­ra dem, det vill sä­ga blott­läg­ga de­ras in­re mot­sä­gel­ser och tve­ty­dig­he­ter. Der­ri­da vet myc­ket väl att man mot för­nuf­tet ba­ra kan stäl­la för­nuf­tet, mot den på­stått ab­so­lu­ta kun­ska­pen ba­ra ar­gu­men­te­ra för att den in­te är så ab­so­lut som den gör an­språk på.

Den in­tres­san­ta frå­gan är vad som åter­står av för­nuf­tet om det in­te är så ra­di­kalt mot­satt käns­lor­na och my­ter­na som det för­kun­nas va­ra. Och omvänt: vad hän­der med mar­gi­na­len, med det se­kun­dä­ra, om det som kal­las för ur­sprung och cent­rum in­te läng­re kan gö­ra an­språk på att va­ra det? Över­satt till de frå­gor som Der­ri­da be­hand­lar i L’ani­mal que donc je su­is: vad hän­der med män­ni­skan om dju­ren in­te är vad vi häv­dar att de

är? Och med dju­ren om vi in­te läng­re är vad vi på­stått oss va­ra?

Der­ri­da vi­sar hur ock­så tän­ka­re som sä­ger sig ha gjort upp med det car­te­si­ans­ka sub­jek­tet, från Mar­tin Hei­deg­ger via Em­ma­nu­el Lévi­nas till Jac­ques Lacan, åter­kom­mer till det pre­cis i sam­ma stund som de på ett ra­di­kalt sätt för­sö­ker sär­skil­ja män­ni­skan och upp­hö­ja hen­ne över dju­ret. Det är ba­ra män­ni­skan, på­stås det, som har ett själv­med­ve­tan­de, som har ett språk, som ge­nom att ha ett ”jag” kan sva­ra för sig, som har ett omed­ve­tet – och som vet om att hon är na­ken och förmår kän­na blyg­sel in­för det.

Der­ri­da vill in­te ifrå­ga­sät­ta att det finns skill­na­der mel­lan män­ni­skor och djur. Han vill ba­ra sät­ta i frå­ga an­ta­gan­det att det finns en ab­so­lut gräns och att den­na har att gö­ra med just en re­flex­iv för­må­ga att för­hål­la sig till sig själv.

DER­RI­DA TAR allt­så frå­gan om re­la­tio­nen mel­lan män­ni­ska och djur till in­täkt för att när­ma­re me­di­te­ra över vad det in­ne­bär att ”le­va, ta­la, dö och va­ra i världen” sam­ti­digt som man förmår ”tän­ka sig själv” och ”an­sva­ra för sig själv”. Vad mer pre­cist för­ut­sätts det för ka­pa­ci­te­ter för att man ska kun­na till­skri­va en le­van­de va­rel­se själv­med­ve­tan­de? Den car­te­si­ans­ka tra­di­tio­nen upp­re­par sin läro­mäs­ta­res an­ta­gan­den att dju­ren är ett slags för­nuft­soch själ­lö­sa ”au­to­ma­ter” och att de, till skill­nad från män­ni­skan, där­med var­ken kan sva­ra för sig själ­va el­ler på and­ra. Män­ni­skan har ett språk, hon in­te­rage- rar med sin om­giv­ning, me­dan dju­ret blott re­a­ge­rar på sti­mu­lus, som det bru­kar he­ta i den­na tra­di­tion. Män­ni­skan ska­par där­i­ge­nom stän­digt nå­got nytt, me­dan dju­ren blott upp­re­par sam­ma ges­ter om och om igen.

Der­ri­da me­nar att var­je ab­so­lut gräns mel­lan män­ni­ska och djur mås­te vi­la på okla­ra och in­sta­bi­la fun­da­ment. Det finns för­vis­so djur som tycks va­ra bå­de mer för­nuf­ti­ga och själv­med­vet­na än vis­sa män­ni­skor. Han un­der­stry­ker att det stän­di­ga ta­let om ”män­ni­skan” ver­sus ”dju­ret” döl­jer al­la de ota­li­ga skill­na­der som finns mel­lan till ex­em­pel sil­kes­mas­ken och ti­gern, pa­pe­go­jan och gib­bo­na­pan, ge­ting­en och del­fi­nen.

”Dju­ret” är yt­terst sett ba­ra ett ord som vi, Adams ef­ter­föl­ja­re, gett oss rät­ten att bru­ka

för att fö­sa sam­man al­la and­ra le­van­de va­rel­ser i en en­ty­dig ka­te­go­ri. Der­ri­da åter­kom­mer här till ett an­ta­gan­de som präg­lat he­la hans tän­kan­de: fy­siskt våld häng­er alltid nä­ra sam­man med be­grepps­li­ga över­grepp. Boken L’ani­mal que donc je su­is är ett i det­ta av­se­en­de pas­sio­ne­rat för­svars­tal för det slags rätt­vi­sa som de­kon­struk­tio­nen ef­ter­strä­var: att in­te gö­ra våld på det singu­lä­ra, att re­spek­te­ra det uni­ka ge­nom att in­te un­der­kas­ta det miss­vi­san­de ge­ne­ra­li­se­ring­ar. Att ald­rig ge vi­ka för lus­ten att för­enk­la. Ver­ket ge­nom­sy­ras där­till av en il­la dold vre­de över det sätt på vil­ket ani­ma­li­e­in­du­strin re­du­ce­rar det le­van­de dju­ret till ett dött ting.

Mot den åter­kom­man­de in­vänd­ning­en att vi än­då be­hö­ver en ab­so­lut gräns mel­lan män­ni­ska och djur för att sä­ker­stäl­la män­ni­sko­vär­det, sva­rar Der­ri­da att det kanske är tvärtom. Möj­li­gen är det i stäl­let just ge­nom den­na så strikt om­hul­da­de gräns­drag­ning som ock­så dju­ret i män­ni­skan in­te ba­ra bli­vit fö­re­mål för mas­siv bort­träng­ning ut­an ock­så änd­lös vålds­ut­öv­ning.

DET TYCKS SOM om själ­va idén om ci­vi­li­sa­tion vi­lar på ett näst in­till fo­biskt av­stånds­ta­gan­de från allt som häv­das va­ra ”dju­riskt”. Män­ni­skan de­fi­ni­e­rar sig själv ge­nom sin för­må­ga att över­skri­da och över­vin­na det djur­li­ka in­om sig själv. Och ci­vi­li­sa­tions­pro­ces­sen upp­fat­tas som ett slags strä­van ef­ter att ku­va och tyg­la den an­sam­ling av ka­o­tis­ka drif­ter, be­hov och be­gär som sägs åter­speg­la dju­ret in­om oss.

Der­ri­da upp­ma­nar oss att fun­de­ra över det fak­tum att så många folk­mord bå­de fö­re­gås och be­led­sa­gas av en sys­te­ma­tisk ani­ma­li­se­ring av den för­men­ta fi­en­den. ”De and­ra” för­kla­ras va­ra styr­da av si­na im­pul­ser, le­va när­ma­re na­tu­ren och där­med sak­na det för­nuft och den själv­kon­troll som gör dem ”vär­di­ga” etis­ka om­sor­ger. I det­ta av­se­en­de är den tys­ke fi­lo­so­fen The­o­dor Ador­no en vik­tig fö­re­gång­a­re till Der­ri­da när han skri­ver att de stän­digt upp­re­pa­de på­stå­en­de­na ”att vil­dar, svar­ta, ja­pa­ner på­min­ner om djur, of­tast apor, re­dan i sig in­ne­hål­ler för­kla­ring­en till po­gro­men”. När män­ni­skan be­rö­var den and­re allt etiskt vär­de med hän­vis­ning­en att ”det ju ba­ra är ett djur”, upp­re­par hon ett av den väs­ter­länds­ka ci­vi­li­sa­tio­nen in­lärt för­akt mot det för­mo­dat dju­ris­ka bå­de ut­om och in­om hen­ne själv. En håll­ning, fort­sät­ter Ador­no, som sam­ti­digt skyd­dar hen­ne från den ho­tan­de in­sik­ten att in­te ens dju­ret ba­ra är ett ”djur”.

I Ador­nos an­da, men kanske än mer i Nietz­sche och Freuds, stäl­ler Der­ri­da frå­gan om det verk­li­gen är jag som tän­ker, det själv­med­vet­na och au­to­no­ma förnuftets jag, el­ler om det in­te i själ­va ver­ket är så att det är någon­ting an­nat, mer dun­kelt och främ­man­de, in­om mig, som in­fil­tre­rar och ut­tryc­ker sig ge­nom mitt tän­kan­de. På frans­ka kan L’ani­mal que donc je su­is be­ty­da bå­de det djur som jag ”är” och det djur som ja­get ”föl­jer ef­ter” och ”för­föl­jer”. Som kri­tis­ka mot­vik­ter till den lo­go­cent­ris­ka tra­di­tio­nen in­kal­lar Der­ri­da in­te ba­ra Ador­no ut­an ock­så ett an­nat mer ovän­tat vitt­ne: den brit­tis­ke 1800-tals fi­lo­so­fen Je­re­my Bentham som sa­de att den vik­ti­ga frå­gan an­gå­en­de dju­ren in­te var om de var för­nuf­ti­ga el­ler in­te ut­an huruvi­da de kun­de li­da.

LÅT OSS slut­li­gen gå till­ba­ka till be­gyn­nel­sen, det vill sä­ga till ska­pel­se­be­rät­tel­sen i Förs­ta Mo­se­bok och män­ni­skan som för­står att hon är na­ken, och sky­ler sig in­för Guds dö­man­de blick. Ock­så Der­ri­da tar sin bör­jan i den­na ur­scen. Han be­rät­tar att han, en mor­gon när han just kli­vit ur duschen, upp­da­gar att han är spritt språng­an­de na­ken in­för sin katts blick och över­rumplas av skam­käns­lor. Kan man verk­li­gen, und­rar han, kän­na sig na­ken in­för en katt? Och vad hän­der om man i stäl­let tar det­ta ögon­blick som ut­gångs­punkt för att stäl­la frå­gan om bå­de det mänsk­li­ga och det dju­ris­ka på nytt? Där bå­de bör­jar och slu­tar Jac­ques Der­ri­da. I en in­si­ste­ran­de und­ran.

Den som vän­tar sig någ­ra kla­ra svar från den­ne fi­lo­sofs om­tum­lan­de kon­temp­la­tio­ner får vän­ta för­gä­ves. I stäl­let för te­ser får vi pro­ble­ma­ti­se­ring­ar. I stäl­let för lös­ning­ar, nya frå­gor. En sak är i al­la fall sä­ker, och kanske är det just där­för som Der­ri­da har va­rit så be­ty­del­se­full för mo­dernt tän­kan­de: oav­sett vil­ken frå­ga han be­hand­lar så gör han det alltid svå­ra­re att tän­ka en­kelt om den.

”Kan man verk­li­gen, und­rar han, kän­na sig na­ken in­för en katt?”

Mi­chael Azar är pro­fes­sor i idé- och lär­doms­hi­sto­ria, Gö­te­borgs uni­ver­si­tet

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.