Min fa­vo­rit.

Modern Filosofi - - I Detta Nummer -

Björn Ra­ne­lid om Lud­wig Witt­genste­in.

Björn Ra­ne­lid om Lud­wig Witt­genste­in

NÄR JAG un­der­vi­sa­de i fi­lo­so­fi un­der tolv år åter­kom jag i var­je kurs till lo­gi­kens värld. Då av­hand­la­de jag Lud­wig Witt­genste­ins te­o­ri om san­nings­funk­tio­ner­na in­om språ­ket och hans pa­ra­dox­er om det osäg­ba­ra.

Witt­genste­in tor­de va­ra den mest mytomspun­ne fi­lo­sof som nå­gon­sin ex­i­ste­rat. Det är kanske till och med för­nuf­tigt och rim­ligt att på­stå att han egent­li­gen in­te var och är fi­lo­sof.

Lud­wig var ett av åt­ta barn i den be­röm­da fa­mil­jen Witt­genste­in. Fa­dern var in­du­stri­mag­nat och kanske Ös­ter­ri­kes mest för­mög­na män­ni­ska, räk­nat i peng­ar.

Lud­wig var en tid folk­skol­lä­ra­re i en li­ten by i Ös­ter­ri­ke. Han lät byg­ga en stu­ga i de nors­ka fjäl­len på en otill­gäng­lig plats som var svår att nå ut­an sto­ra fy­sis­ka an­sträng­ning­ar. Han skänk­te bort det mesta av ar­vet ef­ter si­na för­äld­rar.

Se­dan Lud­wig Witt­genste­in lå­tit pub­li­ce­ra Tracta­tus Lo­gi­co-phi­lo­sop­hicus häv­da­de han att fi­lo­so­fin var vär­de­lös. Man bru­kar ta­la om den ti­di­ge och den se­ne Witt­genste­in, och jag är mest in­tres­se­rad av den först­nämn­de, som skrev om språk­spe­let och det mänsk­li­ga tän­kan­dets grän­ser.

Om in­te Bertrand Rus­sell och G.E. Mo­o­re ta­git ini­ti­a­ti­vet, så ha­de in­te Tracta­tus bli­vit ut­gi­ven som bok och in­te hel­ler ha­de Lud­wig Witt­genste­ins text an­ta­gits som dok­tors­av­hand­ling. De två män­nen ver­ka­de där­till för att Witt­genste­in skul­le få en pro­fes­sur i Cam­bridge, vil­ket han ock­så fick.

WITT­GENSTE­IN skil­de mel­lan non­sens av den förs­ta och den and­ra gra­den. Hans Tracta­tus var av den se­na­re. Den först­nämn­da ka­te­go­rin hand­la­de om helt me­nings­lö­sa sat­ser som till ex­em­pel ”Pla­ton är iden­tisk”, me­dan den and­ra gra­den av­såg ut­sa­gor av ett dju­pa­re slag.

En­ligt Tracta­tus mås­te var­je san­ning va­ra an­ting­en en lo­gisk tau­to­lo­gi el­ler ett em­pi­riskt på­stå­en­de om fakta. I det sist­nämn­da av­se­en­det bor­de fi­lo­so­fin en­dast syss­la med na­tur­ve­ten­ska­pens te­o­ri­er och ut­sa­gor, och där­med skul­le den för­kla­ra sig själv som onö­dig och ut­an vär­de.

Tracta­tus är i en sär­skild me­ning en lä­ra om språ­ket och dess grän­ser. I ett förord till ver­ket skri­ver Witt­genste­in att boken kanske kom­mer att för­stås en­bart av den män­ni­ska som själv en gång tänkt de tan­kar som den ut­tryc­ker.

Sam­ti­digt som Witt­genste­in för­ring­ar sin egen in­sats, så häv­dar han att san­ning­en i Tracta­tus är oan­grip­lig och de­fi­ni­tiv. Han an­såg sig så­le­des slut­gil­tigt ha löst al­la fi­lo­so­fins pro­blem och gåtor för tid och evig­het.

Witt­genste­ins tan­kar om det out­säg­ba­ra är av sär­skilt in­tres­se för mig. Den in­le­dan­de te­sen el­ler me­ning­en i Tracta­tus ly­der så här: Världen är allt som är fal­let.

Om jag er­sät­ter be­grep­pet världen med uni­ver­sum så tän­ker jag att all­ting som finns in­om det sist­nämn­da är all­ting som jag kan tän­ka. Jag drar en gräns för min upp­fatt­ning om verkligheten.

Mitt jag, per­so­nen som är iden­tisk med Björn Ra­ne­lid, kan in­te ex­i­ste­ra och tän­ka ut­an­för allt som är fal­let el­ler med det and­ra be­grep­pet ut­an­för uni­ver­sum.

Min världs grän­ser är även mitt språks grän­ser, och det som finns där ut­an­för är osäg­bart för mig. För­mod­li­gen gäl­ler det ock­så för re­li­gi­o­nens tan­kar om Gud och det mys­tis­ka som är bort­om vårt för­nufts grän­ser. Jag mås­te fö­re­stäl­la mig en po­si­tion för mitt tän­kan­de på bå­da si­dor om grän­sen, ty i an­nat fall kan jag in­te dra den­sam­ma.

Är det­ta rim­ligt? Kan mitt jag för­sät­ta sig i den­na

ut­an­för den yt­ters­ta grän­sen för mitt tän­kan­de? Tror jag mig va­ra på and­ra si­dan och där­med i den osäg­ba­ra sfä­ren så sker det en­dast sken­bart, ty i så fall är jag fort­fa­ran­de med nöd­vän­dig­het

in­nan­för grän­sen.

KAN EN MÄN­NI­SKA fö­re­stäl­la sig vad det skul­le va­ra att tän­ka och be­fin­na sig i det full­kom­ligt tom­ma rum­met – bort­om med­ve­tan­dets, fan­tasins och fö­re­ställ­ning­ens grän­ser? Mitt svar på den frå­gan är att det är så­väl lo­giskt som in­tel­lek­tu­ellt omöj­ligt i al­la av­se­en­den.

Lud­wig Witt­genste­in har ge­nom si­na te­o­ri­er om språk­spel, san­nings­funk­tio­ner och fi­lo­so­fins upp­gift i världen vi­sat på vä­sent­li­ga och ound­vik­li­ga frå­gor och pro­blem i det mänsk­li­ga tän­kan­dets histo­ria, men han har lång­t­i­från slut­gil­tigt kas­tat bort ste­gen som når de oli­ka gre­nar­na i kun­ska­pens träd.

Dock är han en av de märk­li­gas­te fi­lo­so­fer­na som nå­gon­sin ex­i­ste­rat in­om den säg­ba­ra världen och jag åter­kom­mer till hans få­ta­li­ga skrif­ter var­je år. Han har gjort mig li­tet klo­ka­re än vad som var fal­let när jag bör­ja­de stu­de­ra och un­der­vi­sa i äm­net, men gå­tan Lud­wig Witt­genste­in är fort­fa­ran­de li­ka osäg­bar. Av Björn Ra­ne­lid

Lud­wig Witt­gen- ste­in, 1889–1951, har gjort Björn Ra­ne­lid li­tet klo­ka­re.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.