En ate­ist in­för dö­den.

Fi­lo­so­fen Da­vid Rön­ne­gard är svårt sjuk i can­cer. Hur kan han som ate­ist fin­na tröst?

Modern Filosofi - - I Detta Nummer - av DA­VID RÖN­NE­GARD [ öve rs ä t t n i n g: OLI­VIA OL­SEN]

Fi­lo­so­fen Da­vid Rön­ne­gard frå­gar sig var han kan fin­na tröst.

JAG ÄR dok­tor i fi­lo­so­fi. Min grund­syn är se­ku­lär: guds­tro är ingen­ting jag nå­gon­sin äg­nat mig åt, och jag har alltid av­fär­dat dem som på­står sig ha kun­skap om Guds ex­istens el­ler vil­ja. Som ate­ist och hu­ma­nist har jag grun­dat min upp­fatt­ning om vår ex­istens i ra­tio­nellt tän­kan­de och em­pi­ris­ka be­vis, och jag ser dö­den som det ab­so­lu­ta slu­tet på en män­niskas med­ve­tan­de. Om vå­ra liv har en me­ning så lig­ger den­na me­ning hos oss själ­va.

Sam­tal om li­vets me­ning, i al­la fall i of­fent­li­ga sam­man­hang, förs of­ta med en med­ve­ten­het om den döds­skräck vi al­la bär på, men mer säl­lan i dö­dens ab­so­lu­ta när­het. Själv har jag rå­kat i just den, in­te sär­skilt av­unds­vär­da, si­tu­a­tio­nen att gö­ra just det­ta: jag är 37 år och har fått ve­ta att jag har fjär­de sta­di­ets lung­can­cer. Man skul­le kun­na tän­ka sig att en ate­is­tisk livs­å­skåd­ning in­te er­bju­der sär­skilt myc­ket att klam­ra sig fast vid när dö­den flå­sar en i nac­ken. Var hit­tar en klentro­gen fi­lo­sof sin tröst? Var fin­ner hen me­ning i li­vet hen levt, och ac­cep­tans in­för det som kom­ma skall?

Jag har ald­rig känt mig dra­gen till det över­na­tur­li­ga. Re­li­gi­o­nen har jag som sagt ald­rig sett som en käl­la till tröst, och in­te hel­ler min nya be­lä­gen­het har loc­kat mig att sö­ka stöd där. Sna­ra­re tyr jag mig till det So­kra­tes sa, att fi­lo­so­fin ut­gör pro­ces­sen ge­nom vil­ken vi ac­cep­te­rar vår död­lig­het. Nu, när min egen död ser ut att kom­ma så ovän­tat ti­digt, und­rar jag om jag har kom­mit till­räck­ligt långt i den pro­ces­sen, som ju är en högst per­son­lig så­dan.

Ge­me­ne man ser of­ta fi­lo­so­fer som de som tar sig an de sto­ra frå­gor­na – om dö­den, li­vet och dess me­ning – men jag har egent­li­gen ald­rig sett att des­sa frå­gor skul­le va­ra sär­skilt an­ge­läg­na för dem som fak­tiskt ar­be­tar in­om fi­lo­so­fin. På sin höjd dryf­tas de kanske mel­lan kol­le­ger över en öl ef­ter kon­fe­ren­sen. Kanske är det så att fi­lo­so­fer an­ser det un­der­för­stått att me­nings­ska­pan­de i det­ta fall in­ne­bär en in­di­vi­du­ell re­sa, som in­te kan ge­ne­ra­li­se­ras (dock ver­kar de fles­ta fi­lo­so­fer jag kän­ner knap­past fun­de­ra över me­ning­en med si­na eg­na liv hel­ler). Och om in­te fi­lo­so­fer­na gör det, vem gör det då? Det ver­kar som om tan­kar­na om li­vets me­ning helt har läm­nats åt re­li­gi­o­nen.

Min bak­grund i den ana­ly­tis­ka fi­lo­so­fin är knap­past nå­gon rik käl­la att ösa ur. Fram tills ny­li­gen fanns där yt­terst få tan­ke­gång­ar om li­vets me­ning, och de bi­drag till de­bat­ten som finns har främst fo­ku­se­rat på att dis­se­ke­ra ’li­vets me­ning’; an­sträng­ning­ar har gjorts för att bätt­re för­stå vad som me­nas med or­det ’liv’ och för att kom­ma till bot­ten med be­ty­del­sen av ’me­ning’. Bertrand Rus­sells på­stå­en­de, att ’eve­ryt­hing is va­gue to a de­gree you do not re­a­li­ze un­til you ha­ve tri­ed to ma­ke it pre­ci­se’, för­med­lar den ana­ly­tis­ka fi­lo­so­fins be­und­rans­vär­da strä­van ef­ter tyd­lig­het. Men det är knap­past till nå­gon hjälp för den män­ni­ska som för­sö­ker gö­ra upp med sitt liv och ac­cep­te­ra sin för­gäng­lig­het. Det är för ab­strakt för en

lek­man att ta till sig, och för an­de­fat­tigt för att kun­na an­vän­das som per­son­lig väg­led­ning.

Kanske har den kon­ti­nen­ta­la fi­lo­so­fin mer att er­bju­da: ex­i­sten­ti­a­lis­men fram­hål­ler till­va­rons subjektivitet, det vill sä­ga es­sen­sen i vad det är att fin­nas till. Där när­mar vi oss ett över­vä­gan­de om vad det är vi till­de­lar vär­de – ett steg på vägen till nå­got slags kun­skap om vad som ut­gör ett me­nings­fullt liv. Dock är ’me­ning’ för ex­i­sten­ti­a­lis­ten sna­ra­re be­skri­van­de än nor­ma­tivt.

IDETTA VAKUUM har re­li­gi­o­ner­na mer el­ler mind­re fått mo­no­pol på nor­ma­ti­va för­kla­rings­mo­del­ler om li­vet och dö­den. Me­ning ska­pas ge­nom tron, of­tast med ett löf­te om att und­kom­ma dö­den helt och hål­let (se till ex­em­pel Jo­han­nes 11:25 i Nya tes­ta­men­tet: ’Den som tror på mig skall le­va om han än dör’). Män­ni­skans be­hov av re­li­gi­o­nen grun­das nog till stor del i hen­nes döds­skräck, och trös­ten man kan hit­ta i tron på ett liv ef­ter det­ta.

Det må va­ra hänt, om det in­te vo­re så att ett liv ef­ter dö­den be­vis­li­gen fö­re­fal­ler omöj­ligt och dess­utom egent­li­gen in­te be­hövs. Dö­den i sig bör ju in­te fruk­tas, ef­tersom den in­te ut­gör nå­gon nämn­värd skill­nad från den sto­ra tyst­nad ur vil­ken vi en gång föd­des. Dess­utom bor­de rim­ligt­vis av­sak­na­den av ett liv ef­ter dö­den för­hö­ja sma­ken på det liv vi fak­tiskt har, och få oss att ta bätt­re va­ra på den tid vi får. Skräc­ken bor­de där­för sna­ra­re lig­ga i att miss­hus­hål­la med den ti­den och kanske i att in­te få till­räck­ligt.

Ate­is­men ger inga löf­ten vad gäl­ler odöd­lig­het, men kan än­då va­ra till viss tröst. Jag har till ex­em­pel ing­en käns­la av att jag bli­vit orätt­vist drab­bad. Jag be­hö­ver in­te spil­la vär­de­full ener­gi på att und­ra över vad jag har gjort för att för­tjä­na det­ta – och jag har inga åsik­ter om huruvi­da nå­gon an­nan skul­le va­ra mer för­tjänt av min can­cer (tja, jag kan väl kom­ma på någ­ra styc­ken, men det är in­te po­äng­en). Po­äng­en är att ing­en har vål­lat mig det­ta – jag rå­ka­de ba­ra dra en nitlott i mu­ta­tions­lot­te­ri­et – och jag be­hö­ver där­med in­te öds­la bit­ter­het på hög­re mak­ter.

Det finns ett ut­tryck i eng­els­kan, som tro­en­de gär­na upp­re­par, det att ’no one is an at­heist in a fox­ho­le’. Slar­vigt över­satt: ing­en som sit­ter i en räv­sax är ate­ist. Det be­ty­der att vi ic­ke-tro­en­de min­sann kom­mer att sö­ka tröst i de tros­sy­stem som vi dit­tills av­fär­dat den dag vår lyc­ka vän­der. Men om öns­ke­tän­kan­de nu vo­re så ef­fek­tivt, skul­le jag sna­ra­re öns­ka bort min can­cer – det känns me­ra rakt på sak. Med en hu­ma­nis­tisk livs­å­skåd­ning får vi ing­et evigt liv i him­me­len, men kanske tving­ar den­na oss att gö­ra vårt bäs­ta med det en­da liv vi har. Pro­ble­met är det att en del av oss in­te får så lång tid som vi kanske ha­de för­vän­tat oss. Kanske är det­ta helt en­kelt hu­ma­nis­mens su­ra äpp­le: var­så­god, ta ett re­jält bett.

Plöts­ligt kon­fron­te­ras man av li­vet på ett helt nytt sätt. En skö­ters­ka på min av­del­ning har en ta­tu­e­ring på un­derar­men, där det står i snirk­li­ga bok­stä­ver: Live li­fe li­ke you will die to­day, lo­ve li­ke you will live fo­re­ver. Att le­va i nu­et blir be­tyd­ligt enkla­re när man vet att det kanske in­te finns så myc­ket tid kvar. Män­ni­skor­na vi äls­kar blir vik­ti­ga­re, ma­te­ri­el­la an­ge­lä­gen­he­ter mind­re an­ge­läg­na. Vis­ser­li­gen är det en lyx att kun­na sä­ga att peng­ar blir ovik­ti­ga – här i Sve­ri­ge där min sjuk­vård in­te kos­tar mig sär­skilt myc­ket per­son­li­gen. Hur som: peng­ar blir gans­ka ovik­ti­ga när man in­te kan spen­de­ra dem. Den in­sik­ten gör det lät­ta­re att få syn på vad som verk­li­gen är vik­tigt.

FÖR DE FLES­TA män­ni­skor ter sig nog li­vet som någon­ting som levs fram­åt och in­te som en ned­räk­ning. Men bå­da per­spek­ti­ven be­hövs. Förr el­ler se­na­re får vi syn på slu­tet, och mås­te då frå­ga: hur kän­ner jag in­för det jag läm­nar bakom mig? Skill­na­den i sy­nen på li­vets me­ning häng­er på om man an­ser att det finns så­dant som är av vär­de ut­an­för vår sub­jek­ti­va upp­fatt­ning av vär­de. I re­li­gi­o­nen är det som till­skrivs vär­de gi­vet av en hög­re makt. Så in­te in­om hu­ma­nis­men. Jag tror per­son­li­gen in­te att det ex­i­ste­rar någon­ting av vär­de ut­an­för vår egen sub­jek­ti­va upp­fatt­ning: att till­skri­va nå­got vär­de krä­ver ett vär­de­ran­de sub­jekt. Där­e­mot kan det fin­nas så­dant som de fles­ta män­ni­skor till­skri­ver vär­de – och det fak­tum att li­vet har ett slut kan hjäl­pa oss få syn på det­ta.

För den som en­dast le­ver fram­åt kan nog ett liv av själv­upp­ta­gen­het och ome­del­ba­ra till­fred­stäl­lel­ser ver­ka gans­ka rim­ligt, men det vi vär­de­rar i ögon­blic­ket ter sig mind­re vik­tigt in­om ra­men för ett en­da, änd­ligt liv. När vi ser till­ba­ka är den till­fäl­li­ga njut­ning­en bor­ta. Vad är det som finns kvar? Vad är det som får

oss att kän­na att vi levt ett rikt, helt liv? Vad är det som be­står?

Min­nen, stun­der vi till­bring­at till­sam­mans med de män­ni­skor vi äls­kar, kanske stolt­het över så­dant vi åstad­kom­mit. Det är svårt att sät­ta ord på så­dant. Här vi­lar nå­got an­dakts­fullt. Det sägs att fi­lo­so­fin tar vid där re­li­gi­o­nen blir otill­räck­lig – kanske är det här fi­lo­so­fin blir otill­räck­lig, och po­e­sin får ta vid. Be­grepps­mäs­sig pre­ci­sion av den sort som den ana­ly­tis­ka fi­lo­so­fin strä­var ef­ter mås­te kanske läm­na plats åt ett språk som är bätt­re an­pas­sat till det nu­mi­nö­sa, det ord­lö­sa.

Vil­ka käns­lor som be­står lär va­ri­e­ra mel­lan män­ni­skor, men som jag ser det, med min nya, un­der­li­ga när­synt­het, kom­mer des­sa från de stun­der då vi kom­mit and­ra män­ni­skor nä­ra. Stun­der som ock­så le­ver kvar i dem vi läm­nar ef­ter oss. För en

hu­ma­nist finns det än­då en sorts liv ef­ter dö­den – ge­nom vå­ra vän­ner, bar­nen vi sät­ter till världen, pro­jek­ten vi tar oss an, böc­ker­na vi skri­ver. VI LE­VER VÅ­RA LIV ge­nom and­ra. Me­dan vi le­ver ger and­ra män­ni­skor vå­ra liv me­ning ge­nom att va­ra fö­re­mål för vår kär­lek och till­gi­ven­het. Då vi dör ger vi vå­ra med­män­ni­skors liv me­ning ge­nom att fort­sät­ta va­ra fö­re­mål för de­ras kär­lek. När vi släp­per dö­den nä­ra, när vi le­ver med ett slags med­ve­ten­het om dö­den, får vi syn på det som be­står. Det vi vär­de­rar högst. Tron på ett liv ef­ter det­ta, det vill sä­ga en för­ne­kel­se av dö­den, hind­rar den­na in­sikt.

Da­vid Rön­ne­gard är fi­lo­so­fie dok­tor i fi­lo­so­fi. Han fick sin grad vid London School of Eco­no­mics och fors­kar och un­der­vi­sar nu om af­fär­se­tik och fö­re­ta­gens so­ci­a­la an­svar.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.