En kung får sitt rät­ta namn

Modern Filosofi - - Klassikern -

nyut­gå­van av Boken om Pip­pi Långstrump från 2015 är Efraim Långstrump in­te läng­re ne­ger­kung ut­an Sö­der­havs­kung. Det gam­la or­det är ra­sis­tiskt, och var det även när boken först gavs ut 1948. Men nu har nor­mer­na i sam­häl­let änd­rats och det är in­te läng­re ac­cep­ta­belt att ge ut barn­böc­ker som in­ne­hål­ler ra­sis­tis­ka ord. Astrid Lind­grens dot­ter Ka­rin Ny­man re­so­ne­rar så här i Da­gens Ny­he­ter:

”Vi by­ter ut ett ord som ska­dar barn, men rör ing­et an­nat i tex­ten. […] Jag tänk­te länge att det där n-or­det, det var ju ba­ra ett ord som hör­de histo­ri­en till, det kun­de väl stå kvar? Men där har jag änd­rat mig.”

Ra­sis­tis­ka, sex­is­tis­ka och and­ra ty­per av krän­kan­de ord har på sisto­ne fått stor upp­märk­sam­het bland språk­fi­lo­so­fer. Al­la är en­se om att de in­te bör an­vän­das då de så­rar och ce­men­te­rar ne­ga­ti­va ste­re­o­ty­per. Ett un­dan­tag är när or­den, som här, om­nämns sna­ra­re än an­vänds. Där­e­mot är man oen­se om vad som egent­li­gen skil­jer dem från de­ras neutra­la mot­sva­rig­he­ter.

IEn te­o­ri om me­ning­en hos krän­kan­de ord bör gö­ra två sa­ker: dels för­kla­ra var­för de är ned­vär­de­ran­de, dels ange de­ras san­nings­vill­kor.

Jäm­för des­sa två ut­tryck: Sa­ra är pro­sti­tu­e­rad och Sa­ra är en ho­ra. Att häv­da det förs­ta med­för in­te i sig att ta­la­ren ut­tryc­ker en ne­ga­tiv at­ti­tyd, me­dan det­ta ver­kar gäl­la i det and­ra fal­let. Den ne­ga­ti­va at­ti­ty­den ver­kar allt­så in­gå i den kon­ven­tio­nel­la me­ning­en hos ho­ra, men in­te hos pro­sti­tu­e­rad.

En för­kla­ring till skill­na­den ges av de så kal­la­de ex­pres­si­vis­tis­ka te­o­ri­er­na. En­ligt dem har pro­sti­tu­e­rad och ho­ra sam­ma be­skri­van­de in­ne­håll, men att an­vän­da det se­na­re för­med­lar en ne­ga­tiv, ned­vär­de­ran­de at­ti­tyd.

Om jag an­vän­der krän­kan­de ord gör jag två sa­ker, en­ligt ex­pres­si­vis­ten: jag till­skri­ver nå­gon neutra­la egen­ska­per, och ut­tryc­ker sam­ti­digt en ne­ga­tiv

Så skil­jer sig ett krän­kan­de ord från sin neutra­la mot­sva­rig­het.

Sa­ra Pac­ka­lén är dok­to­rand i fi­lo­so­fi vid Stock­holms ­uni­ver­si­tet. at­ti­tyd gente­mot per­so­nen.

Be­skri­ver då or­den pro­sti­tu­e­rad och ho­ra sam­ma sak? I så fall ska man kun­na by­ta ut det ena mot det and­ra i en sats ut­an att dess san­nings­vär­de änd­ras. Många an­ser dock att det kan va­ra sant att nå­gon är pro­sti­tu­e­rad sam­ti­digt som det är falskt att hon är en ho­ra.

För att för­kla­ra det­ta kan vi se at­ti­ty­den som en del av be­skriv­ning­en. Sa­ra är en ho­ra be­ty­der då bok­stav­li­gen nå­got i stil med att Sa­ra är pro­sti­tu­e­rad och där­för för­tjä­nar hon för­akt. Ing­en upp­fyl­ler den be­skriv­ning­en, vil­ket för­kla­rar in­tui­tio­nen om att sat­sen är falsk.

Mot­sva­ran­de analys kan ges för ra­sis­tis­ka ord.

Om at­ti­ty­den är del av be­skriv­ning­en kan vi för­kla­ra var­för ra­sis­tis­ka och sex­is­tis­ka ut­sa­gor är fals­ka sam­ti­digt som de­ras neutra­la mot­sva­rig­he­ter kan va­ra sanna. Vi kan även re­da ut hur det kom­mer sig att en ta­la­re kan häv­da nå­got ra­sis­tiskt ut­an att ha ra­sis­tis­ka at­ti­ty­der. För­kla­ring­en lig­ger helt en­kelt i me­ning­en hos de ra­sis­tis­ka or­den.

Över­vä­gan­den av det här sla­get har över­ty­gat vis­sa fi­lo­so­fer om att den ne­ga­ti­va at­ti­ty­den in­går som en del av den bok­stav­li­ga me­ning­en hos krän­kan­de ord. Des­sa te­o­ri­er har dock pro­blem med att för­kla­ra var­för det även är krän­kan­de att till ex­em­pel sä­ga: Sa­ra är en fin flic­ka, in­te en ho­ra el­ler jag hop­pas att hon in­te är en ho­ra.

Oav­sett vil­ken av te­o­ri­er­na som är kor­rekt har det öka­de in­tres­set för me­ning­en hos krän­kan­de ord lett till stör­re kun­skap och för­stå­el­se av me­ka­nis­mer­na bakom sex­is­tiskt och ra­sis­tiskt språk­bruk. Av Sa­ra Pac­ka­lén

Gi­am­bat­tis­ta Vi­co hör in­te till fi­lo­so­fins sto­ra furs­tar och stål­män. Han käm­pa­de i mot­vind stör­re de­len av sitt liv, men höll fast vid si­na idéer trots att de of­ta gick emot sam­ti­dens sto­ra tan­ke­lin­jer.

Han föd­des i Ne­a­pel 1668 som son till en bok­hand­la­re och en vagn­ma­kar­dot­ter. I sin själv­bi­o­gra­fi, den en­da av hans böc­ker som finns på svens­ka, fram­står han som ett sjuk­ligt och grubb­lan­de barn. Vux­en blev han en lågt av­lö­nad pro­fes­sor i re­to­rik vid Ne­a­pels uni­ver­si­tet, men käm­pa­de un­der he­la sitt liv ut­an fram­gång för att avan­ce­ra till en bätt­re av­lö­nad och mer äro­full pro­fes­sur i ju­ri­dik.

Hans tän­kan­de är på en gång po­e­tiskt egen­sin­nigt och för­bluf­fan­de mo­dernt. In­te minst var han kri­tisk mot De­scar­tes, som då var fi­lo­so­fen på mo­det i Eu­ro­pa, och den­nes syn att vi uppnår kun­skap ge­nom ob­ser­va­tion och ve­ten­skap­lig ve­ri­fi­ka­tion. Mot det ställ­de Vi­co tan­ken att vi sna­ra­re uppnår kun­skap ge­nom kon­struk­tion, ska­pan­de och upp­fin­ning.

Vi kan ba­ra ha kun­skap om det vi själ­va kan gö­ra, me­na­de Vi­co, och i stäl­let för att som De­scar­tes se för­nuf­tet som en ked­ja av em­pi­riskt be­vi­sa­de ax­i­om, me­na­de han att vi får kun­skap en­dast ge­nom det som blir till ge­nom vå­ra eg­na hand­ling­ar. Till des­sa kan vi räk­na ma­te­ma­ti­ken, histo­ri­e­skri­van­det, kons­ten, be­rät­tan­det.

Det är en kun­skap som in­te är ”ra­tio­nell och ab­strakt som den hos vår tids lär­da, ut­an nå­got vi känt och fö­re­ställt oss ut­an det ra­tio­nel­la tän­kan­dets verk­tyg”. Och han fort­sät­ter: ”Det är en fi­lo­so­fi och en me­ta­fy­sik som kom­mer till ut­tryck i po­e­sin, en med­född för­må­ga till idébild­ning som kom­mer ur den kun­skaps­brist som är all för­und­rans mo­der och som får allt att fram­stå som un­der­bart för den som sak­nar kun­skap.”

I sitt mest kän­da verk, Sci­en­za nou­va (’Den nya ve­ten­ska­pen’), ut­veck­la­de Vi­co vad som be­trak­tas som den förs­ta te­o­rin om hur sam­häl­len ut­veck­las. Han me­nar här att ­män­ni­skan for­mar sin histo­ria ge­nom ­my­ter, sym­bo­ler, me­ta­fy­sik, lo­gik och em­pi­ri i en stän­dig rö­rel­se av ska­pan­de och ifrå­ga­sät­tan­de. Han me­na­de att De­scar­tes vil­se­led­de fi­lo­so­fin ge­nom att un­der­stry­ka kun­ska­pen om den ytt­re värl­den. Till de tre vägar till er­fa­ren­het och kun­skap som går ge­nom up­pen­ba­rel­se, lo­gik och em­pi­ri vil­le Vi­co läg­ga en fjär­de som till dels un­der­mi­ne­ra­de de öv­ri­ga: själv­kän­ne-do­men.

Hos ho­nom mö­ter vi en idé om ett med­ve­tan­de som in­te ba­ra är ett er­fa­ret ob­jekt i värl­den, ut­an ock­så ett er­fa­ran­de sub­jekt. Han me­na­de att vi kan ve­ta hur ett träd ser ut, men att vi in­te kan ve­ta vad det är att va­ra ett träd. Där­e­mot vet vi vad det är att ha ett med­ve­tan­de, ­ef­tersom vi al­la har ett och ­ska­par med det och ur det­ta kan vi även för­stå and­ra. Kun­skap om vad det är att va­ra män­ni­ska i vår egen tid och i flyd­da, om kul­tu­rer och sam­häl­len som gått för­lo­ra­de, upp­står en­ligt Vi­co in­te en­dast ge­nom in­sam­ling av hi­sto­ris­ka fak­ta, ut­an är ock­så re­sul­ta­tet av den mänsk­li­ga ka­pa­ci­te­ten till för­stå­el­se ge­nom fan­ta­sin. Vi kan ba­ra för­stå vil­ka vi är ge­nom att vin­na kun­skap om hur vi bli­vit de vi är.

I sin fi­lo­so­fi gör Vi­co även bo­skill­nad mel­lan det sanna och det säk­ra. Han me­nar att det sanna är den kun­skap som är uni­ver­sell och evig, me­dan det säk­ra är den kun­skap som är par­ti­ku­lär och in­di­vi­du­ell. Ur det drar han slut­sat­sen att det finns två slags vis­dom i värl­den, en po­e­tisk och en fi­lo­so­fisk. Han me­nar att ci­vi­li­sa­tio­ner och kul­tu­rer all­tid till en bör­jan upp­står ur sinn­lig er­fa­ren­het, ren käns­la, för­und­ran, räds­la, vid­ske­pel­se och ur bar­nets för­må­ga att imi­te­ra och in­ter­na­li­se­ra värl­den om­kring sig.

Vi­co är en fi­lo­sof som tän­ker som en po­et. Av Niklas ­Råd­ström

Gi­am­bat­tis­ta Vi­co, 1668–1744, för­bluf­fan­de mo­dern, skri­ver Niklas Råd­ström.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.